Idag är jag inte så glad. :( Jag pratade en kort stund med farmor i eftermiddags, kort eftersom de skulle åka in till farbror Kalle alldeles strax. Farbror Kalle är sjuk. Mycket sjuk. Han är dement och lider väl av både det ena och det andra och han har bara blivit sämre och sämre hela tiden. För ett tag sedan drabbades han av en så kallad TIA, en slags blodpropp i hjärnan som orsakar syrebrist i hjärnan. Den här veckan har han haft två stycken andningsuppehåll och det verkar inte finnas så mycket mer att göra för honom än att finnas vid hans sida. Inte ens det hjälper så mycket då han inte känner igen folk längre.

Men farfar kommer han fortfarande ihåg. Farmor berättade att han vid ett tillfälle i veckan ville gå ur sängen, vilken han inte kan eller får göra. Så när de höll kvar honom och försökte förklara varför han inte kunde gå ur sängen så ville han ringa farfar, för han visste att farfar skulle hjälpa honom.

Det är så ledsamt och sorgligt, alltihop. Samtidigt så är det ju naturens gång, men det hjälper ju inte att man vet det. Det gör det inte mindre sorgligt. Sorgligast måste det vara för Kalles barn. Han känner inte igen dem och vet inte vilka de är. Han är så förändrad, farbror Kalle. Han har alltid varit stark, självsäker, glad. En klippa. De senaste gångerna jag har sett farbror Kalle har han varit rådvill, vilsen, svag och bräcklig och fullständigt medveten om att han inte mindes vilka folk var. Dessutom hade han magrat av något fruktansvärt. Farmor säger att det är ännu värre nu. Han väger mindre än 50 kg, säger hon. När man håller hans hand är det bara skinn och ben kvar.

Jag vet att jag aldrig kommer få se farbror Kalle igen. En del av mig vill gråta floder vid tanken och en annan del av mig är lättad över att jag inte behöver se honom i slutskedet. Jag vill ha kvar minnet av farbror Kalle som levande, inte döende.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den här podden jag lyssnar på är helt fantastisk. Det finns så mycket som jag skulle vilja diskutera och resonera kring bland alla ämnen som jag har fått höra om. Men jag lyssnar ju på fler avsnitt än jag hinner blogga om, så man får sålla lite. ...

Igår fyllde Lily fem år. Det är inte klokt vad fort tiden går! Gammal klyscha, men så är det verkligen. Min yngsta är fem år. Min yngsta! Äldsta dottern har passerat tio och är snart lika lång som jag. Skor kan vi nästan dela på redan. Själv är jag n...

Jag nämnde väl häromdagen att jag har börjat lyssna på podcast? The Psych files är den jag lyssnar på för närvarande och lär lyssna på ett bra tag framöver. Han som håller i den, Michael Britt, startade podden för tio år sedan, så jag har lite att ta...

Det här har varit en väldigt påfrestande dag, både fysiskt och psykiskt. Vi hade minnesstund för Lasse idag. Lasse var en truckförare som jag jobbat med i 4-5 år. Han dog plötsligt och oväntat förra veckan, endast 47 år gammal. Minnesstunden var väld...

Som ungefär fyra personer har märkt (fler är det inte som läser min blogg, typ) så har det varit ganska, eller ja, totalt tyst på bloggen ganska länge nu. Det var flera år sedan jag bloggade aktivt och frekvent. Jag vet inte, det är väl att jag är på...