Thorn without a rose

Senaste inläggen

Av rikku - 5 mars 2013 21:58

Det händer till och från att jag sätter på en film till ungarna när jag ska laga mat. Det underlättar väldigt att slippa ha en massa spring i köket när man vill få färdigt middagen. Så gjorde jag alltså idag. Jag startade med Järnjätten, en film som ingen av oss har sett. Men den var så intressant, så jag frågade barnen om vi kunde se på den tillsammans efter maten istället och det gick de med på. Istället fick de se Asterix medan jag lagade mat.

Nå, efter maten satte jag mig med barnen för att se på filmen, precis som utlovat. Den var faktiskt bra, men det var lite svårt att få Lukas att sitta still och titta. Flera gånger gnydde han att filmen var läskig och fånade sig något fruktansvärt. Alltså, förstå mig rätt nu. Filmen HADE några läskiga partier, det säger jag inget om. Men det var inte dem Lukas gnydde över. Nej, det var tillfällen då folk stod och pratade, helt lugnt!, med varandra som han gnällde som värst. Jag förstår honom inte riktigt ibland.

Hur som helst så var det trevligt att se på film med barnen, särskilt efter en sån här dag. Lily tittade också. Hon är helt galen i film och det innan hon ens är fyra månader.. Nu skulle man kunna tro att hon har sett massvis på film eftersom jag säger så, men så är det inte. Men jag har lagt märke till att hon blir alldeles lugn och glad när jag sätter på Youtube när hon sitter i mitt knä vid datorn (föredragsvis helskärm) och sitter hon i babysittern i vardagsrummet så vill hon vara vänd mot tvn. Tokiga lilla tjej. :)

Det var bra att som omväxling få se en film med ett acceptabelt slut. Två gånger i rad har jag sett filmer där man blir förbannad på slutet och säger: "Hey! Sådär kan den inte sluta! Vi måste ju få veta vad som händer sen!"

Skitirriterande. De två filmerna jag syftar på hette för övrigt "Children of men" och "Wargames 2 - The dead code". Rätt okej filmer, båda två, inga mästerverk eller så, men duger att slötitta på. Åtminstone fram till slutet där man känner att man blir berövad på upplösningen. Bah! Så många obesvarade frågor ska man som publik inte lämnas med. Störande.

Av rikku - 5 mars 2013 14:06

Vilken dag det här har varit. Nå, hittills, i alla fall. Det är rätt mycket kvar på den, trots allt. Det började med en dålig natt då jag inte fick sova (nä, men vad ovanligt..). Dock var det inte barnen i första hand som höll mig vaken, även om de gjorde några vändor också. Nej, det var förkylningen som jag har dragit på mig som vägrade låta mig sova. Täppt näsa, kan inte andas, andas genom munnen istället = läpparna torkar ut och spricker. Dumma förkylning.


Nå, efter natten kom en morgon, såklart. Jag kände mig alltför dålig för att orka ta barnen till förskolan idag, så jag fick ringa och tala om att de inte kommer. Vi får se om jag orkar mer imorgon. Nå, pallra sig upp och göra frukost måste man ändå göra, så upp ur sängen kom jag. Barnen ville ha gröt och jag bara "jaaa, det var längesen!" och så skulle jag göra lite mer än vad jag brukar göra eftersom det oftast tar helt slut och man skulle velat haft liiite mer. Nå, på med grytan på spisen, i med mjölk och salt, koka upp, rör om och allt det där. I med grynen och fortsätt röra, allt ser jättebra ut. Men så märker jag att det börjar bränna på i botten (händer typ jämt och ständigt när jag gör mannagrynsgröt) och jag rör mer försiktigt. Gröten blir klar, vi dukar fram och ska äta.


Mmmm, vad gott.. eller.. nej, det var det inte. Hela gröten smakar ju bränt! Vad faaan? Det var ju bara att slänga allting. :(


Nå. Nåt rätt har jag i alla fall gjort idag. Jag bakade en sats bröd som blev två limpor. Mycket gott. Barnen har nästan ätit upp hela första limpan dock, så jag får försöka orka med att baka en sats till. Fast det kan faktiskt vänta tills imorgon.

Av rikku - 2 mars 2013 20:25

Det låter märkligt, men efter att vi var hos läkaren igår och fick medicin så har Lily blivit sämre. Jag hoppas verkligen inte att det beror på medicinen. Hon får inte sova, är lättstörd, tycker inte om höga ljud, är gnällig, ledsen och vill vara i famnen hela tiden och lyckas hon väl somna så vaknar hon igen efter bara en liten stund. :/ Natten till idag var hemsk. Hon var vaken från två till fem och ingenting var bra. Men hon har inte feber, som man skulle kunna tro på beteendet, det har vi kollat. Flera gånger om.


Jag hoppas att hon får sova mer i natt. Hon har knappt sovit något alls under dagen och är naturligtvis jättetrött. Hon har precis lyckats somna, så vi håller tummarna för att hon faktiskt får sova nu. Men hostan väcker henne hela tiden, så jag har egentligen inte stort hopp om det.


Själv börjar jag också bli förkyld igen. Usch. Jag tycker att det räcker med det som har varit.


Barnen var i alla fall på kalas tidigare idag. Jag stannade också kvar. Lily fick naturligtvis stanna hemma med Tommy. Barnen hade jätteroligt och var verkligen trötta när de gick därifrån. Två timmars lek räcker mer än väl på ett kalas, det märks ju. De fick med sig både ballonger och godispåsar hem. (Jag gissar på att jag kommer få äta upp det mesta av det godiset.. De är inte överdrivet förtjusta i det godis som finns i de färdiga lördagsgodispåsarna).


Nu blir det nog tidig sänggång för mig. Tommy tog hand om barnen imorse efter att han kom hem igen (han körde svärmor till flyget. Hon ska tillbringa två veckor i soliga Spanien. Nej, ingen av oss är avundsjuka. Absolut inte.) och lät mig sova en stund till, men jag känner ändå att jag inte har fått särskilt mycket sömn och det tar ut sin rätt. Nuförtiden krävs det inte mycket störningar i nattsömnen (som är ansträngd redan som det är) för att jag ska vara ett vrak dagen efter.


Jaja, man är ju inte 17 längre. Tack och lov.

Av rikku - 2 mars 2013 11:01

Mars månad. Vårens månad. Den månad då vintern börjar vika undan för knoppande buskar och grönskande gräs. Nå, inte för att vi har haft särskilt mycket till vinter här i Göteborg. Visst har vi haft några kalla dagar, men snön har lyst med sin frånvaro. Enstaka dagar med snö har snabbt ersatts med slask och regn. Barnen fick ju varsin snow-racer i julklapp, men de har bara kunnat använda dem kanske 3-4 gånger. Om ens det. Kasst. Göteborg är nog den blötaste stad jag någonsin har bott i.


Men nu är vi som sagt inne i mars och nu kan snön kvitta. Vi går direkt på våren istället, tycker jag. Även om vi bara är inne på den andre mars så har månaden börjat mycket blandat, får jag lov att säga. Förste mars fyller Tommy år, och det är ju något roligt. Som vanligt hade jag jättesvårt att veta vad jag skulle köpa till honom, men till slut kom han på en sak han ville ha och som tur var så hittade jag den också. Ett paket med sex stycken whiskyprovarglas, av märket Glencairn. Utöver det så köpte jag även en bok till honom, skriven av Fredrik Backman eftersom han gillade en annan bok som han hade skrivit, "En man som heter Ove", så tänkte jag att den här kanske också var bra. Som tur var så gick även den boken hem. :)


Den andra positiva saken som mars månad förde med sig var att byggaren som bygger vårt hus skickade ett mms med hur långt de har kommit på huset. Det var mycket trevligt. Imorgon ska vi åka dit själva och titta också och ta lite bilder och så.


Men sen kom de negativa sakerna. Lukas har hostat sedan jag blev sjuk i januari, det vill säga i ungefär en månad. Lily har också börjat hosta den här veckan och hennes hosta var så förfärligt rosslig, så jag bestämde mig för att ringa 1177, där de tyckte att det inte alls lät bra med hostan och att vi skulle försöka få en tid på vårdcentralen direkt. Så jag ringer vårdcentralen, bokade en telefontid och blev uppringd en timme senare. Sköterskan i luren var inte ett dugg imponerad av att sköterskan på 1177 tyckte att vi skulle komma in till vårdcentralen ("jaja, de säger så mycket där borta") och dessutom hade de inga tider. Att Lukas hade hostat i en månad var absolut inget som behövde undersökas. Jag kunde ge honom lite hostmedicin eller kanske lite honungsvatten så skulle det säkert bli bra. Men när jag däremot fick förklarat hur Lilys hosta lät så kunde hon ju inte förneka att det inte lät särskilt bra.


När Lily hostar så rosslar det nämligen förfärligt. Håller man handen på hennes rygg så rasslar det längs med hela ryggraden. När hostattackerna kommer så är det som att hon får svårt att få luft och liksom kippar efter andan.


Så hon tyckte att vi skulle åka in till Östra Sjukhuset och vänta på Akuten och låta någon läkare lyssna på henne, för det lät som att hon kunde ha RS-virus, tyckte hon.


Eh. Det lät ju inte alls bra. Jag har inte riktigt koll på vad RS-viruset är för något, men man har ju hört skräckhistorier om hur farligt det är.


Så jag ringde Tommy, som fortfarande jobbade, för att kolla hur vi skulle göra. Efter lite samtal fram och tillbaka kom vi fram till att han skulle komma hem, hans mamma skulle se efter de två stora barnen under tiden och jag, Tommy och Lily skulle ta bilen, dock inte till Östra, utan till Capio som låg inne i stan. Jag hade ringt dem och frågat om vi fick komma in till deras akut, vilket de inte ville, men istället fick vi en bokad tid till en barnläkare. Mycket bättre.


Efter att ha träffat läkaren så sa han att det inte var RS, för då skulle det låtit mer på inandningen än vad det gjorde. Däremot hade hon bronkit, så vi fick medicin utskrivet och en tid för återbesök.


Medicinen vi fick var dels Bricanyl (flytande) och dels kortison, närmare bestämt Betapred (tablettform). Kortisonet ska hon bara få i tre dagar, Bricanylen.. lite mer oklart hur länge. Det konstiga är att hon idag, efter att vi börjat med medicinen, verkar sämre än tidigare i veckan. Hon är kinkig, missnöjd, orolig och ledsen. Hon gråter för minsta lilla och är nästan otröstlig.


Vi får hoppas att det går över snabbt, för det är jobbigt att se henne så här. Stackars liten.


Nu måste jag börja på att göra i ordning här hemma. Om två timmar ska jag gå med barnen till en kamrat på förskolan som har kalas idag. Det är första kalaset Lukas är bjuden på, fjärde för Vanja. Det kommer säkert bli roligt, men Lily får stanna hemma eftersom hon inte mår bra.

Av rikku - 26 februari 2013 19:55

Uff, det här verkar vara en riktig strulmånad, pengamässigt. Vi har bytt bank, från Swedbank (farväl till Swedbank efter 31 år som kund) till Nordea. Det är tydligen inte helt problemfritt att byta bank, har jag förstått. Till en början med så var Försäkringskassan seg med att registrera mitt nya kontonummer, trots att jag hade skickat in papperna i, enligt mig, god tid. Så det första vi märkte av var att barnbidraget inte kom in. Det hade skickats till mitt konto i Swedbank, som inte fanns längre. Så jag ringde FK och kollade vad som skulle hända nu och när pengarna tänkte trilla in på mitt nya konto.

Tur var det att jag ringde, kan jag ju säga. Till en början med så fick jag reda på att FK måste få tillbaka pengarna innan de kunde göra en ny utbetalning. Okej, det är ju inte orimligt, tyckte jag. Men sen fick jag reda på att de bara hade ändrat kontonummer för barnbidraget, inte för föräldrapenningen, och hon jag pratade med undrade om jag ville ändra det också. Tro på fan att jag ville! Okej, barnbidraget kunde jag vänta på, men min föräldrapenning ville jag gärna ha i tid! Jag hade tur som ringde när jag gjorde, för pengarna skulle skickas iväg nästa dag. Phew!

Någon gång under veckan trodde hon att barnbidraget skulle komma tillbaka till mig, så det får vi hoppas.

Nästa strul är kontona i Swedbank. Nordea skulle avsluta alla konton åt oss, vi skulle inte behöva göra någonting var det sagt. Idag var jag inne på Swedbank för att lämna tillbaka bankdosorna. Där fick jag reda på att två av kontona inte var avslutande. Nähä, och varför inte då? Vi har ju fått hem papper om att våra konton är avslutade, varför hänger dessa två kvar? Jag har mailat Nordea och frågat om de fixar detta, eller om vi måste göra det själva.

Nästa problem gäller barnens konton. Vi har inte kunnat se deras konton på internetbanken och har mailat även om detta. Nu idag fick jag mail om att vi skulle båda ha full tillgång till barnens konton, men... såvitt hon kunde se så är inga konton öppnade åt dem. Wtf?

Men det är inget jag kan göra något åt nu, utan det får jag ta itu med imorgon. Pust...

Tur att jag har stenkoll på hur mycket av pengarna som är deras. Men det har jag ju med alla pengar. :)

Av rikku - 20 februari 2013 12:37

De senaste dagarna har det varit mycket att irritera sig på. Först var det den där bilden på Facebook som sprids, som anklagar en 18-19-årig kille för att vara pedofil. Pojken är namngiven och bilden har spridits mer än 6000 gånger nu. Jävla idioter. Tjejen som har lagt ut bilden är två år äldre än pojken. Är det INGEN som tänker? Uppenbarligen inte.


Om killen läser det här: Polisanmäl. Polisanmäl tjejen som lagt upp bilden och alla jävla idioter som spridit den. Förtal är ett allvarligt brott och kan ge upp till två års fängelse. Anmäl dem.


Egentligen borde alla som delar killens namn (för det är det ett antal som gör), polisanmäla. Alla som har samma namn riskerar att utsättas för efterverkningarna av dessa lögner. Så anmäl skiten.


Sen har vi irritationsmoment två, som är sammankopplat med moment ett. En av dem som spridit bilden och inte använder sina hjärnceller är en klasskamrat till mig. Jag har haft diskussioner med denne klasskamrat om bilden och försökt förklara varför man inte GÖR så. Jag har försökt påpeka vilken skada som kan komma ur detta, men utan framgång. Istället får jag höra att "lögner skadar inte" och "är det någon som tar åt sig så visar det ju bara att det är sant".


Så lögner skadar inte? Jag skulle kunna skriva spaltmetrar om varför lögner skadar, men jag orkar ärligt talat inte. Jag är bara så trött på alltsammans. Att en vuxen människa, en människa som dessutom inte var förskonad från mobbing i skolan, kan uppriktigt sitta och säga, och mena, att lögner inte skadar, det är för mig obegripligt. Lögner skadar så in i helvete mycket mer än sanningen. Bara tanken på att alla dessa killar som bär det där namnet ska behöva sitta och försvara sig och intyga att de visst inte är pedofiler.. Det gör mig gråtfärdig. Jag hoppas innerligt att dessa killar inte råkar ut för tråkigheter på grund av detta. I värsta fall så kan någon av dem dö på grund av dessa lögner. Mord, dråp, självmord.. Det gör ont i mig att ens tänka på det.


Det värsta är att det inte är osannolikt.


Irritationsmoment nummer tre, det är det här. De vågar, de vågar! hota ett demokratiskt parti. Jag är så arg, så jag har inga ord kvar. Emma skriver att hon står helhjärtat bakom Piratpartiet oavsett om de tar kampen eller backar. Jag vill egentligen också göra det, det vill jag, men samtidigt.. om inte Piratpartiet tar kampen och försvarar våra rättigheter, vem kommer göra det då? Då kommer vårt fria internet snart vara lika stängt som Nordkorea. Och antagligen kommer de inte vara nöjda då heller.


Irritationsmoment nummer fyra, som är relaterat till nummer tre, är att INGEN av de stora tidningarna skriver så mycket som en RAD om detta. VAD FAN?! Äger Rättighetsalliansen våra tidningar också? Som sagt, Nordkorea!


Många skriver bättre om Rättighetsalliansen än jag.


http://opassande.se/2013/02/19/rattighetsalliansen-suger/?utm_source=rss&utm_medium=rss&utm_campaign=rattighetsalliansen-suger

http://www.annatroberg.se/2013/02/19/piratpartiet-utsatts-for-utpressning/

http://www.lindqvist.com/rattighetsalliansen-gor-bort-sig/

http://deepedition.com/2013/02/19/jag-ar-numera-pirat-ponten-made-me/

http://christianengstrom.wordpress.com/2013/02/19/och-sa-kom-utpressningshotet-fran-rattighetsalliansen/


Edit: Ytterligare några länkar:


http://jesperastrom.se/dags-att-ta-ansvar-gott-folk/

http://scriptorium.se/josh/2013/02/20/rattighetsalliansen-skickar-hotbrev-och-nya-medlemmar-till-piratpartiet/


Av rikku - 18 februari 2013 11:39

Lily har för första gången fokuserat på ett objekt och greppat tag i det! Dessutom fick jag det på film, toppen! :)



 

Av rikku - 14 februari 2013 18:03

Okej, jag är ju, som bekant, ett kontrollfreak när det gäller ekonomi. Inte nog med att jag gör upp budgetar och avbetalningskalkyler, ritar upp kolumner för flera år fram i tiden och gör mitt bästa för att förutsäga både utgifter och inkomster under längre tid än vad som strängt taget är möjligt, jag läser dessutom alla möjliga artiklar i tidningarna som handlar om ekonomi.


Idag är inget undantag. Jag läser i Aftonbladet om hur bråk om pengar är en vanlig orsak till skiljsmässa och uppbrott. Artikeln tar upp vanliga anledningar till att ekonomin blir något man bråkar om, följt av små tips på hur man undviker att bråka om pengar och istället komma överens.


Visst, jättebra. Det är toppen att folk får lite tips på hur de ska komma fram till en gemensam grund att stå på när det gäller familjens ekonomi. Det finns bara ett litet problem, tycker jag. Hela artikeln, inklusive tipsen i slutet, förutsätter att man har separat ekonomi. De är helt inriktade på det. Ingenstans andas ett ord om att man faktiskt kan ha gemensam ekonomi. Jo, visst, de föreslår att man ska ha ett gemensamt konto att sätta undan pengar till för räkningar och så, men inte att ekonomin ska vara gemensam. De tar upp saker som att "den som tjänar minst kan känna sig underlägsen" och att man "måste acceptera att man har olika förmåga att bidra", etc.


Eh.. vad sägs om tanken "alla pengar är våra pengar"? Är den helt världsfrämmande, verkligen? Tommy och jag har kört på det från dag 1. Så fort vi flyttade ihop så fanns inget "hans pengar" eller "mina pengar". Det var "våra pengar" som vi gemensamt använde för att betala för boende, mat och allt annat. Vi har aldrig haft en tanke på vem som tjänar mest eller minst eller att den ena eller andra ska bidra med mer eller mindre till räkningarna.


Jag har förstått att det är många som har det på det sättet, men jag har, trots att jag har försökt, aldrig lyckats förstå vare sig varför eller hur. Varför är nog det största mysteriet för mig.


Vi är en familj. En enhet. Vi strävar mot samma mål. Varför skulle vi då envist dela upp pengarna i "mina" och "dina"? Handlar det om tillit? Litar man inte på att den andra inte ska bränna alla pengarna på skräp? Handlar det om avundsjuka? Om ett behov av frihet?


Jag vet inte. Jag har aldrig förstått det och ingen har kunnat förklara det för mig på ett vettigt sätt. Det närmaste jag har kommit till en förklaring är att en del vill kunna spendera sina pengar på vad de vill utan att den andre lägger sig i. Men om ens partner nu är så missunnsam, vill man verkligen vara ihop med den personen då?


Nu har varken Tommy eller jag några dyra fritidsintressen, men skulle någon av oss vilja lägga en större summa pengar på något nöje, då pratar vi igenom det, kollar om vi har råd och sen bestämmer vi oss tillsammans. Mindre utgifter behöver vi såklart inte diskutera. Vi har båda sunda inställningar till pengar och litar på varandra. Att vi diskuterar större inköp handlar om respekt, inte om misstro. Dessutom är det ju hela familjen det handlar om.


Men trots att jag själv tycker att gemensam ekonomi är det absolut bästa sättet så verkar vi ganska ensamma om att göra så. Man kan i alla fall lätt tro det när man läser runt på nätet.


Nåja. Huvudsaken är väl att hitta ett sätt som funkar för var och en, och detta sättet funkar för oss. Jag skulle ärligt talat inte klara av att göra på det andra sättet. Det hade varit alldeles för krångligt. :)

Presentation

Länkar

Gästbok

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2017
>>>

Tidigare år

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Fråga mig

0 besvarade frågor

Skapa flashcards