Jamen, vilken kul morgon! Först hittar jag inte mitt underställ och det är svinkallt ute. 20 minuters letande senare hittar jag det. Då börjar det vara bråttom att komma iväg till förskolan. Då visar det sig att Vanjas krage är försvunnen! Tio minuters letande senare har vi fortfarande inte hittat den, så hon får ta en halsduk istället.

Iväg till förskolan, lämna barnen, puss puss, kram kram, vinka i fönstret, sen vill jag hem och sova. Traskar hem i en relativt snabb takt. In med barnvagnen, upp med insatsen. Uppför alla trappor, kommer fram till dörren. Stoppar ner handen i fickan för att ta upp nycklarna och.. inga nycklar där. Attans, lade jag dem i den andra fickan? Nej, inte där heller. Byxfickorna? Tomma. JÄVLAR, JAG HAR TAPPAT NYCKLARNA!

Ner för trapporna igen, ut med barnvagnen och börja backtracka. Frågar flera personer jag möter på vägen om de har sett några nycklar, ingen har sett dem. In i affären och frågar om de har fått in någon nyckelknippa, nej, ingenting. Hinner till och med ringa upp Tommy och fråga om han har möjlighet att komma ifrån och släppa in mig och Lily om jag inte hittar nycklarna, men vi hinner bara prata i två minuter så ser jag nycklarna ligga där i snön.

Puh! Vilken tur! Så nu är jag äntligen hemma, ungefär en halvtimme senare än vad jag brukar vara och mina ögon är inte det minsta trötta och jag kan omöjligt sova. Tack för det. Det här var enda dagen på hela veckan jag hade möjlighet att gå och lägga mig igen.

Kanske nästa vecka?

Idag är det två månader sen Lily föddes. Är det inte fantastiskt att evigheten kan vara så kort? Det är svårt att föreställa sig hur livet var före henne, precis som med de andra barnen. Har det verkligen funnits en tid då jag inte hade barn? Vad gjorde jag då, egentligen? Vem var jag då?

Ytterligare ett tecken på att tiden rinner iväg är att det bara är en vecka kvar tills Lukas fyller år. På måndag fyller han fyra år. Stora killen! I år ska han ha sitt första barnkalas. Det har han längtat efter ända sedan Vanja hade sitt kalas förra året. Jag hoppas att det kommer i alla fall några fler barn till Lukas kalas än vad det gjorde till Vanjas. Hittills har en förälder svarat på inbjudan att hennes son gärna kommer, så minst en gäst blir det i alla fall. :)

Men Lukas är ju inte den enda som har kalas i helgen, som jag har nämnt tidigare. En flicka på förskolan fyller också år och har bjudit Vanja på sitt kalas, som är på lördagen. Jag måste iväg i veckan och fixa en present som Vanja kan ta med sig.. Så hela helgen blir full med kalas och på måndagen, när Lukas fyller, har vi tänkt ha vuxenkalaset, så för Vanja blir det kalas i dagarna tre. :D

Inför Lukas kalas måste vi fixa i ordning här hemma, naturligtvis. Jag har börjat idag och faktiskt fått väldigt mycket gjort. Dagen började med tvättid klockan åtta (uff! Jag ville hellre sova..) och eftersom dagen ändå var förstörd (typ) så satte jag upp en massa mål för dagen. Jag sorterade och vek ihop all tvätt, både det som tvättades på morgonen och den tvätt som var kvar sen förra veckan. Barnen fick hjälpa mig med lakanen, de var så duktiga. Jag sprang iväg till Willys och köpte jäst och mjöl och satte sedan igång med att baka bröd. Fyra limpor blev det. Jag fixade all disk, både det som var före baket och efter, jag plockade ner allt julpynt och ställde ner lådorna i källaren igen. Dessutom ringde jag två viktiga samtal och var klar med allting strax efter klockan två.

Så dagen har varit otroligt produktiv, men jag är så trött nu. Jag hade önskat att vi var lediga imorgon också, men det är tisdag imorgon och då ska barnen till förskolan och vi måste gå upp klockan sju. Usch! Jag vill soooooooova! Undrar när jag ska få tid till det, egentligen?

Denna dagen är en fredag. Fredagar är generellt sett väldigt lika måndagar i det här hemmet.

Tommys väckarklocka ringer halv sex på morgonen, måndagar och fredagar (och alla vardagar däremellan).

Min väckarklocka ringer kvart i sex för att puffa upp Tommy.

Barnen har ingen förskola på måndagar och fredagar.

Jag har generellt sett ingen tid att passa på måndagar och fredagar, varför jag inte behöver gå upp tidigt på morgonen.

I måndags hade jag sovit hela natten (!) liksom alla barnen och var därmed otroligt utvilad och gick upp före klockan sju på morgonen. Jag var uppe före barnen, pigg och vaken, och hade hunnit fixa med en hel del innan klockan hade blivit tolv.

Trots alla andra likheter fredagar har med måndagar så skilde sig den här dagen sig väsentligt från måndagen i början på veckan.

Natten tillbringades som ett stafettlopp mellan vår säng och barnens säng. Lukas vaknade fem gånger, Vanja en gång och Lily två gånger, vilket resulterade i att när ungarna ville upp klockan åtta så orkade jag absolut inte upp. Lily sov, tack och lov, så jag kunde ligga kvar en bra stund till. Men när klockan hade passerat nio så klagade barnen på att de var hungriga, så det blev till att gå upp och fixa frukost till småttingarna. Själv åt jag, för ovanlighetens skull, inte samtidigt som dem. Vi hade glömt/struntat i att fixa disken dagen innan så diskbänken var full med disk. Uff! Det blev till att börja i den ändan, helt enkelt. När barnen hade ätit färdigt så kom jag ihåg att jag hade lovat dem att bygga ihop Blixten McQueen-legot som Lukas hade fått i julklapp. Det var både Blixten och lastbilen Mack med tillhörande släp som skulle byggas ihop. Jag tänkte att jag skulle äta frukost bara jag hade byggt ihop det åt dem. Vad jag inte hade räknat med var hur lång tid det skulle ta. Hua mig! Det känns som att legoritningarna är mer avancerade nuförtiden än vad de var förr. Eller ja, inte själva ritningarna, utan hur grejerna är uppbyggda snarare. Blixten gick väl an att göra, men Mack var väldigt invecklad. Fast snyggt blev det i slutändan i alla fall.

När jag hade byggt legot kom jag på ytterligare en till "jag ska bara..". Lukas växer ju som ett skott och de flesta kläderna han har börjar bli för korta på alla möjliga ställen. Jag var iväg med barnen igår till torget och köpte lite nytt så han slapp gå i byxor som är för korta i benen konstant och ha långärmade tröjor som är en halv decimeter för korta i ärmarna. Både han och Vanja fick dessutom var sin ny pyjamas. Lukas fick visserligen en ny, snygg pyjamas i julklapp, men det är ju bra att ha någon att byta med. Vanja har också vuxit ur alla sina pyjamasar, så hon fick också en ny. Men vi skulle behöva åka till Ullared och fylla på Lukas garderob rejält.. Hur som helst, eftersom mycket, men inte allt, av Lukas kläder är för små så måste de ju sorteras ut, så lilleman fick prova alla kläder han hade i sin byrå och så sorterade vi ut allt som är för litet. Vi har en hög att prova i vardagsrummet också, men jag har inte hunnit ta itu med rentvätten än, så det får vänta till en annan dag.

När vi var klara med det hade jag tänkt att äntligen äta frukost, men tji fick jag, för Lily var hungrig och ville också äta, så hon fick ju äta först, naturligtvis. När jag väl satte mig för att äta frukost var klockan ett.. det hör knappast till vanligheterna, som tur är. Min mage var väldigt arg på mig och klagade högljutt över att tvingas vänta så länge på frukosten. :)

Efter "frukosten" (om den nu fortfarande kan kallas för det, så sent på dagen som det var), så kände jag att nu ville jag få koppla av lite grann, så jag ringde upp mamma på Skype och spelade lite Oblivion. Elder Scrolls-spelen är väldigt farliga spel. Man blir lätt fast i dem, och med det menar jag inte att man inte kommer vidare. Men samtidigt är det väldigt lätt att stänga av när som helst eftersom man inte behöver leta efter save points som i andra spel, vilket är väldigt uppskattat som småbarnsförälder.

När Tommy kom hem var det dags att börja med mat, men jag var tvungen att handla lite smågrejer på Willys först, så Tommy fick se efter Lily och Lukas så kunde jag och Vanja gå och handla. Utomhus fanns en glad överraskning, nämligen snö! Det är väl på tiden att vi får lite snö, vi också. Barnen fick ju varsin snowracer i julklapp och det vore ju kul om de fick använda dem lite den här säsongen också.

När maten stod på bordet så blev Tommy smått överraskad. Ingen potatis! Inget ris heller eller någon pasta. Han såg ut som att han trodde att jag hade glömt något. :) Men så var det inte. Jag gjorde ett recept som jag har hittat på Arla.se och där skulle det inte vara någon potatis eller dylikt till. "Fransk biffpanna" hette receptet och bestod av en panna av strimlat nötkött, strimlad fläsk, gul lök och morötter i en sås av creme fraise, vatten, kalvfond och soja. Till pannan hade jag ärtor, majs, paprika (kokt) samt Barkis. Mycket gott, faktiskt, även om barnen var lite skeptiska, främst till ärtorna som ingen av dem åt. Men det gör inget.

Nästa helg blir det fullt upp. Lukas fyller ju år på måndagen, så han ska ha barnkalas på söndagen. Han har bjudit sex barn från förskolan. Hjälp! Tänk om alla kommer! Det kommer bli hur mycket barn som helst här. Jag har bett mamma komma hit och vara vuxenhjälp i barnhavet. Det kan nog behövas. Men det är inte enda kalaset den helgen. En annan flicka på förskolan fyller också år och hon ska ha kalas på lördagen och Vanja är inbjuden dit. Tyvärr är inte Lukas bjuden.. Hoppas han också får lite inbjudningar till kalas snart. Det blir ju Vanjas tredje kalas hon går på och Lukas har inte fått gå på något än.. Hoppas det ändrar sig snart. Han får i alla fall ha ett eget kalas i år. Jag hoppas att åtminstone ett eller två barn kommer. Men det gör det säkert. Finns ingen anledning att tro att det som hände på Vanjas kalas förra året ska upprepa sig.

Hoppas jag.

Den här dagen började väldigt intressant. För det första så kunde inte jag somna om efter att Tommys väckarklocka hade ringt halv sex på morgonen, vilket resulterade i att jag var osedvanligt tidigt uppe. Klockan hade inte ens blivit sju när jag var fullt påklädd och stod och donade i köket. I brist på annat så satte jag igång och bakade limpa. Det behövs ju alltid, mer eller mindre. Vid halv åtta kom barnen upptassandes. Även detta hörde till ovanligheterna, då de brukar vara uppe bra mycket tidigare, typ sex-halv sju. När de passerade köket och noterade att det lyste vände de sig in mot köket istället för mot vårt sovrum och minen i deras ansikten när de såg att det var jag, var helt obetalbar. Komplett chock. "Mamma?!" De hade inte förväntat sig att någon skulle vara uppe alls och OM någon skulle vara uppe så borde det vara pappa. Hm. Det säger en hel del om hur morgontrött jag är. Men faktum är att jag i natt faktiskt fick sova hela natten. Varken Lukas eller Lily vaknade på natten och de nätter jag har fått sova hela natten de senaste sex åren är lätträknade.

Efter frukost gjorde jag färdigt brödet, som blev lite halvlyckat den här gången, men fortfarande gott, spelade lite Oblivion, duschade barnen och gjorde oss sedan i ordning för besök på BVC. Idag var det inte Lilys tur, utan både Vanja och Lukas hade tid hos BVC-tanten. För Vanja var det slutbesök och en vaccinationsspruta och för Lukas var det 4-årskontroll med tillhörande synkontroll. Även om båda barnen var duktiga så känns det ändå som att besöket gick halvbra. För Vanjas del så var det sprutan. Hon var duktig, det var hon visst, men när hon fick syn på sprutan så vek modet från henne och det var bara läskigt och otäckt. Som tur var så gick det över fort. För Lukas del så var det synkontrollen som gick halvdant. Först klarade han sig galant, men när ögonlappen kom på så fick han drastiskt sämre resultat. Sämst såg han på vänsterögat. Men BVC-tanten sa att i det här läget, eftersom försämringen var relativt låg, så görs inga åtgärder. Däremot kommer de följa upp med en synundersökning till vid hans 5.5-årskontroll

Men för mig så är det två stora frågor angående det här resultatet. För det första; är det något att oroa sig för, eller inte? Vi vet ju sedan tidigare att det finns inget värre än oroliga föräldrar, därför får man alltid höra att allting är normalt, vare sig det är det eller inte. Är detta ett sådant tillfälle där BVC-tanten är orolig, men absolut inte får oroa föräldrarna, eller är det inget att vara orolig för på riktigt? Ingen vet.

Den andra stora frågan är: hur mycket påverkades Lukas resultat av att han upplevde lappen som obehaglig och störande? För det syntes tydligt att han gjorde. Han kisade med ögat, fingrade på lappen, ville nog helst ta bort den direkt igen och irrade med blicken när han skulle koncentrera sig på vad hon pekade på för bokstav på tavlan. Det är ju omöjligt att veta säkert, såklart.

Men förutom dessa två saker så klarade de sig galant. Lukas fick rita en gubbe, gå balansgång på en linje, hoppa på ett ben och visa att han kunde, och förstod, ord som "större-mindre", "ditt-mitt" och fick räkna och massa annat. Vanja fick också rita och skriva sitt namn och berätta en massa saker som vad hennes föräldrar hette, vilken förskola hon gick på, hur många syskon hon har, vilka grönsaker som är hennes favoriter, om hon sover bra på nätterna, om hon föredrog att leka inne eller ute och massa annat. En hel del av frågorna tyckte nog Vanja var jobbiga, för hon tittade på mig ofta som för att fråga vad det rätta svaret var och på många av frågorna om vad hon tyckte bäst om svarade hon bara "vet inte".

Imorgon är det dags för barnen att gå till förskolan igen efter ett långt uppehåll. Jag hoppas att Vanja inte lider av några biverkningar från sprutan imorgon utan kan ha så roligt hon bara kan. Själv ska jag försöka ta det lugnt och koppla av så gott jag kan, nu när jag bara ska ha Lily hemma i några timmar. Det kommer antagligen inte bli så mycket lugn och ro den närmaste tiden för oss. Men det är det förhoppningsvis värt.

Jag har egentligen inte tid att sitta vid datorn mer, så det blir bara lite foton den här gången.