Våren är på väg. Ett helt klart obestridligt faktum. Vintern har äntligen fått ge vika och lämna plats åt vårsolen som förmår de små blommorna att ta sig upp ur den svarta myllan och sträcka sig upp mot himlen med sina färgglada kragar.

Idag åkte jag hem från Tommy. Jag har varit där i helgen för andra gången och det var lika trevligt som förra gången. Jag gillar hans föräldrar. De är trevliga och verkar gilla mig lika mycket. Vi var över till min syster också som var ensam hemma med barnen. Det var mycket trevligt. Jag träffar min syster alldeles för lite, tycker jag. Vi pratade, lagade mat och såg på film. Alltid lika trevligt att göra sådant.

Men idag åkte jag alltså hem. I vanliga fall när vi skiljs åt, Tommy och jag, så brukar det vara jobbigt och ledsamt, men inte idag.

Idag kändes allting så bra. Kanske är det för att våren har kommit. Kanske är det för att dagen då jag och Tommy bor tillsammans närmar sig allt mer. Jag vet inte. Men när jag satt på tåget på väg hem, så såg jag ut genom fönstret, och log. Jag kände mig som naturen, sprängfylld med liv, sång och rörelse, redo att slå ut med miljoner färger, beredd att fylla luften med sång och bara ett kort, skälvande andetag från att lyfta från marken och flyga genom luften på jakt efter livets yttersta.

Livet kändes i sanning underbart.

Jag minns att tidigare år när våren kommit så har jag snarare känt tvärtom. Resten av världen var så full av liv och jag, jag var tom, kall och ensam. Jag avundades träden för deras levande grönska. Jag missunnades solen dess strålande glans. Till och med vattnet i bäcken kändes mer levande än jag.

Men i år är det annorlunda. I år känner jag mig som ett med världen. Solen skiner och dess strålglans återspeglas på mig. Trädens grenar slår ut i en mäktig kakofoni av färg och jag glädjs. Varje del av mig känns redo att brista så som en knopp på trädets gren, som en blomma vid dikesrenen.

Livsenergin, som flödar överallt omkring mig, fångar upp mig, omfamnar mig, blir ett med mig i en symfoni av fågelsång, av bristande knoppar, av värmande vårvindar, av solglans och av grönskande gräs.

Jag är levande.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den här podden jag lyssnar på är helt fantastisk. Det finns så mycket som jag skulle vilja diskutera och resonera kring bland alla ämnen som jag har fått höra om. Men jag lyssnar ju på fler avsnitt än jag hinner blogga om, så man får sålla lite. ...

Igår fyllde Lily fem år. Det är inte klokt vad fort tiden går! Gammal klyscha, men så är det verkligen. Min yngsta är fem år. Min yngsta! Äldsta dottern har passerat tio och är snart lika lång som jag. Skor kan vi nästan dela på redan. Själv är jag n...

Jag nämnde väl häromdagen att jag har börjat lyssna på podcast? The Psych files är den jag lyssnar på för närvarande och lär lyssna på ett bra tag framöver. Han som håller i den, Michael Britt, startade podden för tio år sedan, så jag har lite att ta...

Det här har varit en väldigt påfrestande dag, både fysiskt och psykiskt. Vi hade minnesstund för Lasse idag. Lasse var en truckförare som jag jobbat med i 4-5 år. Han dog plötsligt och oväntat förra veckan, endast 47 år gammal. Minnesstunden var väld...

Som ungefär fyra personer har märkt (fler är det inte som läser min blogg, typ) så har det varit ganska, eller ja, totalt tyst på bloggen ganska länge nu. Det var flera år sedan jag bloggade aktivt och frekvent. Jag vet inte, det är väl att jag är på...