Åh, vad jag kan störa mig på folk när det pratas om pengar! I alla fall när man pratar med folk som inte har någon större förankring i verkligheten. Jag har pratat om detta fenomen tidigare, så trogna läsare får ursäkta att jag upprepar mig.

Jag hänger ju på ett föräldraforum. På det forumet finns det en avdelning för att diskutera privatekonomi. På den avdelningen hänger tydligen hela Sveriges toppelit när det gäller höga löner. I alla fall om man får tro de som skriver där. Ju högre lön personerna har, desto mindre förankring i verkligheten verkar de ha.

Exempelvis. Jag och Tommy anses vara FATTIGA enligt dessa personer. Fattiga! Vi som faktiskt lyckas spara nästan varje månad, vi räknas som fattiga. Det är ett sådant otroligt hån mot de som faktiskt har det svårt ekonomiskt. Visst, vi sparar ju inte tiotusentals kronor varje månad, som vissa andra påstår att de gör (och det är samma personer som sen klagar över att det är svårt att få pengarna att gå ihop, få det att gå ihop, om du kan), men vi kan ändå spara. Visst har vi inga höga löner, men inte så låga som de vill få det till. Jag tycker faktiskt att vi har rätt okej löner numera. Men på forumet ska alla vara värst och när de väl har börjat den här kukmätartävlingen som de tydligen är med i, då tjänar alla minst 40000 i månaden var, och det är under de dåliga månaderna. Annars tjänar de minsann 70 000.. EFTER skatt.

Jaja, nu överdriver jag lite grann, men så går tongångarna, mer eller mindre och man blir så frustrerad för det GÅR verkligen inte att diskutera med dem. Häromdagen var det en person som ville ha spartips och när jag gav mina tips på hur deras budget borde se ut så fick jag omedelbart mothugg och folk var helt förfärade över att jag ansåg att övrigt-posten borde vara max 4000. Någon gick så långt att han/hon hävdade att för den summan fick man ju bara en jacka och kläder måste man ju köpa varje månad.

Geez..

Ja, ni ser vad det är som gör mig frustrerad, gissar jag. I min verklighet så behöver man inte köpa kläder varje månad och det finns inte en chans att jag skulle lägga så mycket pengar på ETT plagg, men jo, det var ju "nödvändigt". Annars fick ju barnen skämmas. Eh. Ja, det var ju logiskt.

Nä, usch. Jag är glad att vi är förankrade i verkligheten, i alla fall. Hur fattiga andra än må klassa oss som så anser jag oss priviligierade. Hade vi haft en vettigare hyra skulle vi kunna spara bra mycket mer än vad vi kan idag, då hade vi kanske pratat om flera tusenlappar sparade i månaden, men nu ser det ju ut som det gör och vi trivs bra här, även om jag inser att vi antagligen måste flytta. Men det är ännu någonstans i framtiden och inget som ska hända än.

Vad som däremot måste hända inom en snar framtid är att jag måste ta körkortet. Jag har fått mitt körkortstillstånd och måste boka tid för intensivutbildning nån gång snart. Klarar jag det på bara intensivutbildning, då kommer vi billigt undan och då kanske vi rent av kan köpa en billig bil utan att ta lån. Det vore inte tokigt, faktiskt. Men först måste jag förstås ha körkortet.

Japp, rubriken är faktiskt helt korrekt. Det ÄR vad mitt inlägg kommer att handla om, hur udda det än verkar.

Vi börjar med tjejkvällen..

I lördags "rymde" jag hemifrån och stack iväg till Mariestad för en helkväll med mina vänner. Det var helt underbart, måste jag bara säga. Jag åkte tidigt på morgonen och besökte först pappa, farmor och farfar. Det i sig var väldigt trevligt, även om alla blev besvikna över att barnen inte var med. Vi fikade, spelade kort och pratade. Sen kom Yenny och hämtade mig hos farmor vid tretiden och så åkte vi vidare och hämtade Anna. Vi handlade mat inför middagen som vi skulle laga senare på kvällen och åkte hem till Yenny. Åsa var bortrest och skulle inte komma hem förrens vid sex-tiden. Vi hade jättetrevligt, verkligen. Bara att få sitta och prata utan avbrott gjorde det hela värt det. Jag har verkligen saknat att kunna sitta ner och prata med mina vänner, verkligen prata. Annars när vi träffas så har vi ju barnen med och då ligger allt fokus på barnen och man får springa hela tiden och avbryta sig och det är helt omöjligt att föra ett vuxet samtal.

Men inte i lördags. Då fick vi prata så mycket vi ville, om vad vi ville och som vi pratade! Jag kände det som att jag inte hade pratat på flera år. Det var så skönt! När klockan närmade sig sex så ringde Åsa och sa att hon var på väg och vi traskade över till henne istället. Där lagade vi middag (tacos) och pratade, åt och skrattade. De andra drack vin, öl och champagne och jag drack Fanta. Alla hade det väldigt trevligt och jag satt bara och mös vid flera tillfällen. De andra blev oroliga för att jag höll på att somna, men jag förklarade att jag bara njöt av hela situationen. För de som inte har barn så är det nog svårt att förstå känslan.

Vid halv elva-tiden traskade vi iväg in till stan för att gå ut på krogen. Personligen så hade jag nog hellre stannat hemma och fortsatt att bara umgås, men det var klart att vi skulle ut också, nu när vi hade chansen. Vi gick till Buffalo först, min favoritkrog från förr i världen, och där hade vi det fortfarande väldigt trevligt. Vi träffade på lite folk från gymnasiet, en som jag kände, men inte kände igen först, och en som jag inte kände, men som de andra trodde att jag kände, och en som jag inte kände. :) Vi pratade, uppdaterade oss om vad som hade hänt sen gymnasiet, vad alla hade jobbat med, förhållanden, resor och så vidare. Mycket trevligt. Vid halv ett-tiden så ville de andra till Björnes. Jag ville inte dit egentligen, men jag fann mig i det demokratiska beslutet att gå dit. Väl där så hade jag det inte lika trevligt som på Buffalo, dels eftersom ljudnivån var oerhört mycket högre, dels var folket bra mycket yngre och det var nästan omöjligt att prata med varandra.

Nåväl. Vid två så bröt vi upp och gick hem. Vi kramades om allihop och sa att vi bara måste göra om detta, och det snart. Det borde faktiskt inte vara så svårt. Jag menar, Tommy kan ju ta hand om barnen nån helg nu och då och jag kan ta tåget till Mariestad nån helg när Yenny inte har barnen. Det är klart att vi ska göra om det.

En sak som jag kände när vi var ute i alla fall, det var hur pass mycket äldre man faktiskt har blivit sen vi sprang ute på Statt varje helg. Jag längtar verkligen inte tillbaka till den tiden, även om vi hade roligt, då. Jag är väldigt glad över hur långt jag har kommit i livet sen den tiden. Stabilt förhållande, barn.. jag är verkligen inte samma person som jag var då. Men lite nostalgitripp var det ändå att gå ut i lördags. :)

Nu går vi till nästa punkt, som är dödsfall.

Igår kväll kom det en ambulans in på gården och in till vår granne. Det var inget ovanligt, för ambulansen kommer ofta hem till henne. Exakt varför, det är det ingen som vet. Men sen dök det upp två polisbilar också och då blev jag naturligtvis nyfiken, för detta var något nytt. Man såg inte mycket och de stannade väldigt länge, i flera timmar. Till slut åkte ambulansen iväg, tom, men polisbilarna var kvar. Efter ytterligare ett tag åkte ena polisbilen iväg och istället kom det en stor, grå van. Den såg ut som en ambulans, fast utan markeringarna. De tog ut något som såg ut som en hopfälld solstol och gick in i lägenheten. Efter en liten stund kom de ut igen. Den hopfällda solstolen var tydligen en bår och med sig hade de en övertäckt kropp. Det var alltså en likbil. Det var inte alls väntat. De åkte iväg, både likbilen och polisbilen och jag kände att jag måste veta vem det var på båren, så jag gick till en annan granne och knackade på. Den grannen hade fått veta, av ambulanspersonalen, att det var kvinnan i lägenheten som hade dött. Hur, det är det ingen som vet än och än mindre varför.

Det kan vara vad som helst. Sjukdom, mord, självmord, olycka.. Ingen vet. Om jag förstod det hela rätt så var det kvinnans dotter som upptäckte kroppen. Stackars flicka. Det måste vara hemskt att komma hem och hitta sin mamma död.

Det känns så märkligt att hon skulle vara död. Jag såg henne ju i fredags när hon var ute och grillade och då verkade hon frisk i alla fall. Men man kan väl aldrig veta, antar jag.

Vidare till nästa punkt, BVC.

Det var dags för kontroll för Lukas idag. Vid vägning och mätning visade han sig uppmäta 11.8kg och 86cm. Han blir stor, min lilla kille. :) Hon kontrollerade också lite utveckling på honom, om han kunde stapla tre klossar och om han kunde rita på ett papper. Allt klarade han galant. Vid frågan hur han har utvecklat talet fick jag tala om att även om han har lärt sig en hel del ord på sistone så krävs det i en hel del fall att vara förälder för att förstå vad han säger och många ord låter likadant, även om han menar helt olika saker. Allt detta försäkrade BVC-sköterskan var helt normalt. Inte för att jag var orolig för det, men jag jämför ju en hel del med hur Vanja var vid samma ålder. När hon var 1.5 år så pratade hon i tvåords-meningar redan. Nåväl. Lukas kommer väl ikapp så småningom.

Nu till sista, och den mest irriterande, punkten; barnomsorgsstrul.

Vår ena dagmamma gick ju i pension i samband med semestern. Vi skulle bli uppringda av dagmammornas chef för att få reda på hur vi skulle lösa måndagarna. Hela semestern har jag väntat på att bli uppringd, men inget har hänt. Så igår ringde jag själv till Barn- och ungdomskontoret för att få reda på vad som händer.

En jäkla tur att jag gjorde det, säger jag bara..

När jag väl kom fram och lyckades få tag på en av handläggarna där så fick jag veta att inget alls var gjort på den fronten. Istället stod det en anteckning om att vi bara skulle ha barnomsorg tisdag-fredag! Jamen tjena! Vad ska vi göra på måndagarna då, hade de tänkt? Ta med ungarna till jobbet? Skolka? Nä, jag sa ju ifrån att vi har visst behov av barnomsorg och jag kunde inte förstå hur nån kan ha fått för sig att vi inte skulle behöva det. Nå, den här tjejen skulle kolla upp detta och återkomma. Det var på morgonen, det. Hela dagen gick, och ingen ringde. När det blev kväll, alltså efter att jag hade lagt barnen till och med, så ringde den här killen som är dagmammornas chef. Men inte sjutton ringde han för att lösa måndagsfrågan, inte..

Nej, han ringde för att tala om att den andra dagmamman, den enda vi hade kvar nu, har sjukskrivit sig! Till september nån gång! Jösses! Så inte nog med att vi inte har barnomsorg på måndagar, nu hade vi helt plötsligt ingen barnomsorg ALLS! Men naturligtvis hade de tagit in en ersättare. Bara med det lilla problemet att denna ersättare bor väldigt långt bort från oss. Jag kan inte promerera 3 kilometer med barnen på morgonen och sen cykla till stationen efter det, det funkar ju bara inte. Jag har ingen aning om hur tidigt jag skulle behöva gå upp för att klara det, men det vore jävligt tidigt.

Nå, det hade ju ändå kunnat funka.. men tydligen har alla dagmammor semester även nästa vecka! WHAT!? Varför är det ingen som har sagt detta till oss? De har sagt att det är stängt i FYRA veckor. Vi har pusslat för att få ihop dessa fyra veckorna med våra semestrar och faktiskt lyckats, och nu säger de att det är FEM veckor? Det är ju helt sanslöst.

Som om detta inte vore nog, så när jag frågar dm-chefen hur sjutton vi ska lösa det nästa vecka (eftersom jag börjar jobba på måndag) så säger han: "Har du ingen mormor eller farmor som kan passa barnen?" Ehh.. ja, det är ju därför jag betalar 2000 i månaden till Alingsås kommun, för att min egen mamma ska se efter barnen!

Men vad hade vi för val? Jag fick ringa mamma och be henne komma hit till helgen och se efter barnen. Hon ställer ju upp, men hur kul är det att behöva be om det? Jag vill inte utnyttja mamma och ringa till henne titt som tätt för att vara barnvakt och det ska jag inte behöva heller, tycker jag!

Ja, dm-chefen sa något mer "roligt". Han ansåg att eftersom vi har ett "så stort behov av barnomsorg" (=mer än 40 timmar i veckan) så borde vi inte ha dagmamma, utan förskola. Jaha, men ge oss en plats på en förskola då. Nej, det gick ju inte. Hade vi velat ha barnen på förskola nu i augusti så hade vi behövt anmäla detta i MARS. Vad fan! I mars hade vi inte ens skolat in barnen hos dagmamman! Jag blir så trött.

I dagsläget vet vi alltså ingenting om var barnen ska vara medans vi jobbar. Ingenting! Hur kul känns det på en skala från 1-10? Ska vi behöva offra våra jobb för att de inte kan fixa barnomsorgen? Och ärligt talat: HUR svårt är det att få in två barn på en förskola?

Nej, jag blir bara förbannad. Vi får se när dm-chefen hör av sig igen, vad det blir för lösning. Nån jävla lösning får de ta mig fan komma med. Så här kan vi inte ha det.

Vi har bestämt oss för att ta itu med Vanjas potträning. Hon har ju inte varit det minsta intresserad av att lära sig gå på pottan och toaletten, snarare tvärtom. Varje gång vi har försökt tidigare så har hon blivit helt hysterisk och gråtit tills hon får blöjan på sig igen.

Men nu har vi i alla fall bestämt oss för att göra ett riktigt seriöst försök att få henne att sluta med blöjan. Vi hänföll till den enklaste lösningen; mutor. Varje gång hon går på toaletten (eller pottan) och kissar så får hon en godis. Naturligtvis funkar det. De senaste två dagarna har hon gått utan blöja från det att vi går upp på morgonen tills dess att de lägger sig på kvällen, med undantag för när de sover middag och när vi gick och handlade idag.

Det går faktiskt över förväntan bra. Igår hände det inte så jättemycket, hon kissade en gång på toaletten och det var jättelite, men hon fick ändå godis vid dagens slut för att hon verkligen hade försökt. Självklart kissade hon i blöjan vid middagsluren, men något annat hade jag inte räknat med. Även direkt efter nattningen fick jag byta blöjan, men hon har verkligen varit duktig.

Jag är imponerad över hur stor makt en godispåse kan ha. :)

Ja, det har ju blivit lite dåligt med uppdateringar på sistone. Men det har faktiskt inte med semestern att göra alls, egentligen. Jag har bara inte haft någon större lust att sitta vid datorn och inte har jag haft så mycket att skriva om heller, för den delen.

Nå, förra veckan, Tommys sista semestervecka, som ni kanske minns?, så åkte vi hem till min pappa i några dagar. Det blev verkligen en kort visit, men ett kort besök är ju bättre än inget alls. Anledningen till att det blev så kort var att vi var tvungna att åka in till tandläkaren med Vanja på onsdagen, så vi kunde ju inte åka tidigare än så. Tandläkarbesöket, för övrigt, blev allt annat än lyckat. Vanja vägrade öppna munnen för tandläkaren, trots att vi hade pratat om det tidigare och förberett henne på vad som skulle hända. Nå, är man tre år så är man, antar jag. Vi fick en ny tid nån gång i oktober, så får vi väl se om hon vill låta tandläkaren titta på tänderna då istället.

Hos pappa hade vi det i alla fall jättetrevligt. Vi grillade, vi badade (både i sjön och i en pool), vi spelade minigolf och hade det väldigt trevligt i största allmänhet. Jag hann även med ett besök i Mariestad, där jag hälsade på två av mina bästa vänner. Det var mycket trevligt och barnen hade väldigt roligt, men jag kände ändå att det var något som saknades. När man träffas på det här sättet och det är fyra barn, två i 3-årsåldern och två i 1.5-årsåldern, så blir det rätt stökigt och högljutt. Vi vuxna hinner sällan prata ordentligt. Ett ämne avslutas aldrig på ett riktigt sätt, utan avbryts bara, och när vi återgår till att prata så har vi hunnit glömma bort vad vi pratade om tidigare, vilket ger en känsla av otillfredställelse när man senare tänker tillbaka på samtalen.

Men det kanske ska åtgärdas! Till helgen så rymmer jag! Ja, nästan i alla fall. :) Mamma Linnéa ska åka, själv, ensam, helt allena, till Mariestad och hälsa på kompisgänget. Vi ska träffas alla fyra för en gångs skull, utan barnen! Jag har inte träffat folk utan barnen sen.. öh.. ja, sen de föddes, tror jag. Jag måste försöka avhålla mig från att prata om dem hela tiden eftersom två av oss inte har barn än så blir de lätt uteslutna ur samtalet om det bara handlar om barn.

Inte nog med att jag rymmer iväg, vi ska dessutom gå UT. Ut på krogen! Uj. Jag har inte varit på krogen på snart fem år. Nå, det gör i och för sig inget. Krogen är inget jag saknar. I och med att jag inte dricker alkohol (och aldrig har gjort heller, för den som inte känner mig så väl) så är själva kroglivet inget jag saknar. Det enda är väl gemenskapen med vännerna och den behöver vi inte krogen för att få. Nå, hur som helst så ska vi ut. Tommy skämtade med mig och sa att jag fick komma ihåg att jag inte var singel, men jag försäkrade honom om att det inte var någon fara. Att jag skulle flörta med någon finns ju inte med på världskartan, (jag har ju allt jag kunde önska mig,) och mig flörtar inte killar med. Har aldrig gjort och kommer aldrig att göra, gissningsvis. Tommy ställer sig helt oförstående till det, men jag försäkrar att det är så det är och det är inget jag vare sig beklagar eller är förtjust över. Det är bara ett faktum och inget man tänker närmare på.

Hur som helst så ser jag fram emot helgen med största förtjusning. Äntligen ska man kunna föra ett samtal utan att konstant avbryta sig eller oroa sig för att man väcker barnen.

Det ska bli roligt och spännande, minst sagt. Nu önskar man bara att det blev helg snart. :D

Ja, det har ju blivit lite dåligt med uppdateringar på sistone. Men det har faktiskt inte med semestern att göra alls, egentligen. Jag har bara inte haft någon större lust att sitta vid datorn och inte har jag haft så mycket att skriva om heller, för den delen.

Nå, förra veckan, Tommys sista semestervecka, som ni kanske minns?, så åkte vi hem till min pappa i några dagar. Det blev verkligen en kort visit, men ett kort besök är ju bättre än inget alls. Anledningen till att det blev så kort var att vi var tvungna att åka in till tandläkaren med Vanja på onsdagen, så vi kunde ju inte åka tidigare än så. Tandläkarbesöket, för övrigt, blev allt annat än lyckat. Vanja vägrade öppna munnen för tandläkaren, trots att vi hade pratat om det tidigare och förberett henne på vad som skulle hända. Nå, är man tre år så är man, antar jag. Vi fick en ny tid nån gång i oktober, så får vi väl se om hon vill låta tandläkaren titta på tänderna då istället.

Hos pappa hade vi det i alla fall jättetrevligt. Vi grillade, vi badade (både i sjön och i en pool), vi spelade minigolf och hade det väldigt trevligt i största allmänhet. Jag hann även med ett besök i Mariestad, där jag hälsade på två av mina bästa vänner. Det var mycket trevligt och barnen hade väldigt roligt, men jag kände ändå att det var något som saknades. När man träffas på det här sättet och det är fyra barn, två i 3-årsåldern och två i 1.5-årsåldern, så blir det rätt stökigt och högljutt. Vi vuxna hinner sällan prata ordentligt. Ett ämne avslutas aldrig på ett riktigt sätt, utan avbryts bara, och när vi återgår till att prata så har vi hunnit glömma bort vad vi pratade om tidigare, vilket ger en känsla av otillfredställelse när man senare tänker tillbaka på samtalen.

Men det kanske ska åtgärdas! Till helgen så rymmer jag! Ja, nästan i alla fall. :) Mamma Linnéa ska åka, själv, ensam, helt allena, till Mariestad och hälsa på kompisgänget. Vi ska träffas alla fyra för en gångs skull, utan barnen! Jag har inte träffat folk utan barnen sen.. öh.. ja, sen de föddes, tror jag. Jag måste försöka avhålla mig från att prata om dem hela tiden eftersom två av oss inte har barn än så blir de lätt uteslutna ur samtalet om det bara handlar om barn.

Inte nog med att jag rymmer iväg, vi ska dessutom gå UT. Ut på krogen! Uj. Jag har inte varit på krogen på snart fem år. Nå, det gör i och för sig inget. Krogen är inget jag saknar. I och med att jag inte dricker alkohol (och aldrig har gjort heller, för den som inte känner mig så väl) så är själva kroglivet inget jag saknar. Det enda är väl gemenskapen med vännerna och den behöver vi inte krogen för att få. Nå, hur som helst så ska vi ut. Tommy skämtade med mig och sa att jag fick komma ihåg att jag inte var singel, men jag försäkrade honom om att det inte var någon fara. Att jag skulle flörta med någon finns ju inte med på världskartan, (jag har ju allt jag kunde önska mig,) och mig flörtar inte killar med. Har aldrig gjort och kommer aldrig att göra, gissningsvis. Tommy ställer sig helt oförstående till det, men jag försäkrar att det är så det är och det är inget jag vare sig beklagar eller är förtjust över. Det är bara ett faktum och inget man tänker närmare på.

Hur som helst så ser jag fram emot helgen med största förtjusning. Äntligen ska man kunna föra ett samtal utan att konstant avbryta sig eller oroa sig för att man väcker barnen.

Det ska bli roligt och spännande, minst sagt. Nu önskar man bara att det blev helg snart. :D

Lukas nya ord för dagen:

• Dis (ris)
• Kó! (Kom!)

Jag glömde även att igår nämna dessa ord:

• Titta
• Dä (där)
• Bu-pa (rumpa)

Så hans ordförråd växer stadigt. Snart kommer nog han också börja prata i tvåords-meningar. Gött.

Jag är inne på min sista vecka nu innan semestern. Jag ska jobba dagtid hela veckan (antar jag). Fördelen med att jobba dagtid är att jag hinner träffa barnen och Tommy på eftermiddagarna och kvällarna. Nackdelen med att jobba dagtid är att jag inte är ledig på fredag. Nåja, det får jag väl leva med. De slutar i alla fall tidigare på fredagarna, så det är ju alltid nåt.

Sen.. semster!

Lukas lär sig äntligen ord! Vi upptäcker dagligen nya ord som han kan säga, känns det som. Idag sa han "daft" vid matbordet och pekade på saften! Jag börjar äntligen förstå min son. :D Nå, förstått honom har vi ju gjort även tidigare, men orden han har sagt har ju varit rappakalja och det är enbart för att vi känner honom som vi har förstått vad han vill. Andra människor har inte haft en chans att begripa något.

Men nu lossnar det äntligen. Han är väl inte direkt exceptionellt sen med talet, snarare är han väl i fas med de flesta andra barn i hans ålder, men vi jämför ju med Vanja som pratade i tvåordsmeningar vid den här åldern och som vi förstod hur bra som helst. Men i gengäld var hon ju senare med att lära sig att gå, förstås.

Ord som Lukas nu säger är bland annat:

• Mamma
• Pappa
• Hej
• Tittut
• Ne (nej)
• Mm (ja)
• Tack
• Biii (bil)
• Bå (boll)
• Daft (saft)
• Gó (sko)
• Bumpa (strumpa)
• Bo-ba! (bolibompa)
• Mii! (mer)
• Ga-ka (väska)
• Ga-ka (flaska)
• Vovo, alt. bobo (hund)
• Kss alt. ga (katt)

Ja, det är väl det jag kommer på just nu. Men det kommer verkligen nya ord hela tiden nu och det är härligt. Sen förstår han ju bra många fler ord än så, förstås, men så är det ju alltid.

Nu är det dags att kasta sig i säng och hoppas på att somna fort, för jag ska upp tidigt imorgon. Halv fem ringer väckarklockan och halv sex går tåget. Jag ska jobba dagtid nästa vecka och efter den veckan så är det semester! Yay! Tommy och jag får en hel vecka ihop i år. Hurra. Men det är ju bättre än inget, förstås.

Man hör ofta talas om "den svenska avundsjukan", som om det svenska folket vore de enda i hela världen som är avundsjuka på varandra. Personligen så tror jag att alla människor är avundsjuka till och från, oavsett vilket land de kommer ifrån. Jag ser heller inget större problem med avundsjuka. Jag är själv avundsjuk på vissa personer och vissa saker, men som sagt, jag har inget problem med själva avundsjukan.

Det är hur avundsjukan gestaltar sig som jag har problem med ibland.

På senare tid har jag, på förekommen anledning, tänkt rätt mycket på avundsjuka. Jag upplever att en del personer i vår bekantskapskrets retar sig på oss, vår situation och våra livsval. Hela tiden kommer det små pikar, ibland inte så väldigt små heller, för den delen, och den enda förklaring jag hittar är avundsjuka. Nå, det var inte riktigt sant. En annan förklaring kan jag komma på och det är ren idioti, alltså att de inte vet bättre utan bräker ur sig dumheter för att de inte fattar hur dumt det är, och det har jag lite svårt att tro på.

Däremot tror jag att dessa personer är såna som gillar att trycka till folk och det stör mig.

Samtidigt så ryter jag inte till och säger åt folk att sluta med sina dumheter. Det känns liksom inte värt det och det är ju knappast så att jag tar åt mig av idiotiska kommentarer. Jag retar mig på själva företeelsen, däremot.

Samtidigt kan jag förstå att en del är avundsjuka på oss. Vi har det jäkligt bra i många aspekter och det kan sticka i ögonen på dem som inte har det lika bra. Inte så att jag går runt och skryter med hur bra vi har det och att vi har det bättre än person X, Y eller Z, så gör man ju liksom bara inte, det hör till god ton, men när man sitter och pratar så kommer ju en del saker upp och frågar folk så svarar man ju såklart. Jag är en ganska öppen person, ibland lite för öppen, antagligen. Det finns inte mycket i vårt liv som jag döljer om folk skulle fråga och då bäddar man kanske för att folk ska bli avundsjuka när de får ärliga svar på sina frågor.

Men det som retar mig mest, det är när barnen dras in. När barnen används som nån slags mätare på hur duktiga vi är som föräldrar eller inte. Även om andra känner sig underlägsna för att vi har duktiga barn så är det inte vårt fel och absolut inte våra barns fel. För övrigt så är det oftast inte vi som framhäver hur duktiga våra barn är heller. Snarare tvärtom. Det är ofta vi som invänder när folk höjer ungarna till skyarna och påpekar att de också blir arga, sura och har sina egenheter som driver oss till vansinne.

Därför retar det mig något enormt när folk sen, lite belåtet, påpekar när nån av ungarna får ett utbrott eller när de är allmänt sura och gnälliga, som om vi har försökt hävda att våra barn minsann är perfekta, eller nåt sånt.

Ja, vi har underbara barn. Särskilt Vanja har ju varit ett otroligt lätt barn på alla sätt och vis. Till och med nu, när hon har drabbats lite grann av trotsålder, så är det så milt att det knappt är värt att nämna. Lukas däremot har ju varit lite av en prövning ända sen han föddes och det är inget vi har gjort någon hemlighet av. Samtidigt så är han ett av de gladaste barn jag någonsin har sett och han charmar ju brallorna av vem som helst. Nu har han ju äntligen börjat prata lite mer, så det är lättare att förstå vad han vill, men annars så har det varit helt hopplöst att förstå honom och han struntar ju fullkomligt i vad vi säger, vilket resulterar i en del frustration från vår sida.

Men trots allt så är våra barn i stort sett hela tiden glada, framförallt när vi har besök eller är bortresta, vilket ger alla intrycket naturligtvis att de är hur lätta som helst att ha att göra med. Alla tunga nätter då jag har gått runt och burit på en otröstlig Lukas, alla dagar då man försöker få honom att låta bli <valfritt förbjudet område> och han bara struntar i vad vi säger, det är det ingen som ser eller lägger märke till. Om de skulle se Lukas ignorera mig så skrattar de bara och tycker att det är gulligt och tänker aldrig på hur jobbigt det är att det alltid, alltid, alltid är så. Då är det ju inte så konstigt heller att de tror att vi (?!) försöker framställa våra barn som perfekta och retar sig på det. Särskilt inte som deras egna barn kaosar som fan. Men hur det blir vårt fel, det förstår jag inte.

Nej, usch. Nu har jag ältat detta nog. Dags att sova i tid, nu när jag är ledig och har möjlighet att få mer än 4 timmars sömn.