Thorn without a rose

Alla inlägg under februari 2011

Av rikku - 25 februari 2011 12:23

Mina anteckningar som jag skriver på jobbet, på bussen och så vidare blir inte alltid införda i bloggen på "rätt" dag. Så även denna gång. Nu är det till och med från två olika dagar som jag har missat att fylla i. Nåväl. Här kommer de.


Tisdag.


Alltså, jag måste vara väldens mest tidspessimistiska person. Jag tror alltid att jag har mindre tid på mig än vad jag har, jag tror att allt tar längre tid än det gör. Jag stressar för att hinna och sen sitter jag här och väntar i 20 minuter på nästa buss, som ytterst sällan är i tid.


Nåja. Hellre det än komma för sent, i alla fall.


Vi oroar oss lite för hur det går för barnen på förskolan. Vanja säger varje dag att ingen vill leka med henne. Hon frågar massvis med barn, men ingen vill leka. Förskolepersonalen säger att "hon är ny, hon får kompisar snart". Å ena sidan håller jag med, men å andra sidan så tycker jag att med så små barn så borde det inte spela någon roll hur länge de har känt varandra. Sätt två barn i 3-4-årsåldern i samma rum så nog sjutton leker de, oavsett om de känner varandra sen tidigare eller ej. Det borde funka likadant på förskolan, tycker jag. Trots att det är större grupper och barn som känner varandra sen tidigare.


Men vi får väl vänta och se.


Om några dagar kommer lönen. Jag skulle kolla på räkningarna innan jag åkte, tänkte jag, för att få koll på vad som måste in på räkningskontot den här månaden (vi måste kanske avvika från vår ordinarie summa för att klara månaden) men jag blev så stressad mot slutet att jag inte hann. Får försöka göra det imorgon. Jag har bett Tommy messa mig om lönebeskeden skulle komma idag. Jag vill gärna veta så snart som möjligt för att kunna göra mina berömda beräkningar. Jag räknar och räknar och räknar om igen. Jag tror aldrig att jag kan säga att jag har räknat "färdigt".


Det är nog lite av en mani hos mig.



Onsdag.


Ny dag. Jag förde aldrig in föregående text på bloggen, så det blir kanske ett enda blogginlägg inatt eller imorgon. Vi får se.


Jag har lyckats med att vara i extremt god tid till bussen idag igen, trots att jag tyckte att jag gick mycket senare än igår. Men det är väl bara ytterligare ett bevis på hur min tidsuppfattning är. Tidspessimist, som sagt.


Efter den här dagen har halva veckan gått. Skönt. Inte för att jag inte vill jobba, för det vill jag, men just att jobba kväll är väldigt tärande. Att inte träffa Tommy, och barnen bara på morgonen, det är jobbigt. Sen kan jobbet vara hur roligt som helst, familjen är ändå prio ett. Precis som det ska vara, förstås. Sen är det ju tyvärr inte alltför ofta som vi tilvaratar på den tid vi faktiskt har tillsammans. Det är synd, och det ska vi försöka ändra på. När vädret blir bättre och det blir varmare ute måste vi ta oss ut och leka mer med barnen. Men redan nu kan vi göra förändringar. Till en början med ska vi köpa pysselgrejer och verkligen avsätta tid till att pyssla och göra saker med barnen. Pysselpapper, papperssaxar, lim, pärlor, guldstjärnor och så vidare. Synd bara att jag är så dålig på att skapa och pyssla. Jag är jättedålig på att rita och måla, till stor del för att jag inte har fantasi att komma på vad jag ska rita. Tråkigt, men sant.


Men nånstans kan man säkert hitta idéer och få inspiration. Det viktiga är att vi tar tillvara på tiden med barnen, nu när tiden är så avsevärt mycket mindre.


Föräldraledighet är verkligen något underbart. En verklig förmån som vi kan skatta oss lyckliga över att ha. Men som allt annat gott så tar den tiden slut och man måste återgå till jobb och verklighet.


Sådant är livet.

ANNONS
Av rikku - 22 februari 2011 11:31

Det här skulle jag egentligen ha skrivit igår, men jag var för trött när jag kom hem, så jag för in mina anteckningar från igår, idag istället.


----------


Jaha. Då sitter vi här igen. Jag jobbar kväll och kommer inte få träffa Tommy förrens på lördag igen. Barnen kommer jag ju få träffa lite mer, på morgnarna. Men hur kul det kommer vara, det låter vi vara osagt. Morgnar är inte min bästa tid på dygnet och jobbar jag kväll så lär jag ju knappast vara piggare än vanligt. Men jag ska göra mitt bästa.


Det ska bli intressant att se hur jobbet utvecklar sig. Jag har ju bara anställning denna och nästa vecka. Snart måste de säga till mig om jag ska ha förlängt. Jag kan ju inte jobba utan papper.


Får jag vara kvar så är det ju lugnt. Om inte, då är det dags att börja oroa sig. Lite i alla fall. Fast lite oroar jag mig redan, för ekonomin. I alla fall för den här månaden. Jag får ju min första fulla lön först nästa löning, den här månaden får jag nästan inget. Våra sparkonton, som redan nu ekar ganska tomma, lär tömmas till sista krona den här månaden. Det är inte säkert att det räcker till. I värsta fall får vi låna pengar. Men det kan vi i så fall betala tillbaka nästa månad, så den oron behöver inte vara så stor.


Får jag bara vara kvar, då behöver vi inte ha några större ekonomiska problem alls.


Men så har jag ju i och för sig tänkt förut, och hittills har det aldrig blivit som jag tänkt mig.

ANNONS
Av rikku - 21 februari 2011 13:44

Ja, då var det återigen dags att jobba kväll. Får se hur den här veckan går, främst med tanke på barnen. Förra gången fick de ju se mig bra mycket mer än vad de kommer få göra den här veckan. Klockan nio lämnar jag dem på förskolan och sen ser de mig inte igen förrens de vaknar nästa dag.


Men vi ska väl klara av det, hoppas jag.

Av rikku - 18 februari 2011 20:35

Det här tänkte jag på när jag var på jobbet idag. Empati alltså, att känna för andra, att bli ledsen över saker man inte har någon koppling till (som när jag såg på "Dear Zachary"), är det en egenskap som bara människor har eller gäller den djur också? Vad är det som gör att man blir ledsen? Vad är det som gör att vissa människor saknar den förmågan?


Att djur kan känna känslor, det är ju ställt utom tvivel. Glädje och sorg kan de ju exempelvis känna, men kan de känna mer invecklade känslor, som empati och ånger? Jag har nog aldrig hört talas om en varg som ångrar att han dödade en höna, eller en katt som tycker synd om musen han precis åt upp.


Jag upplever det som att jag är överdrivet känslig och empatisk för närvarande. Ja, sen barnen föddes, mer eller mindre. Jag mår dåligt av att läsa om barn som far illa, om personer som dör, om sjukdom och brott, men framför allt när det handlar om barn. Hela bröstet snör ihop sig och tårarna kommer fram för minsta lilla. Sedan jag såg på "Dear Zachary" så har tankarna cirkulerat kring våld, död och barn. Zachary, 13-årige Erik som blev påkörd av ett rattfyllo, den lilla flickan som blev misshandlad till döds av sin styvfar i USA och många, många fler. Det är förfärande hur många barn som dör, blir mördade, blir dödssjuka, råkar ut för olyckor med förfärliga resultat.


Men tankarna kan inte sluta snurra och gråten ligger på lur hela tiden.


Empati kan vara ett ok ibland.


Jag hade tänkt skriva mycket mer, men trots att klockan inte är så mycket så är jag för trött för att fortsätta. Kanske kan jag fortsätta resonemanget imorgon.

Av rikku - 10 februari 2011 00:59

----Innan jag börjar bör jag säga att detta som följer är skrivet på jobbet med papper och penna innan det förts över till bloggen----


Jag är så ARG! Såg dokumentären "Dear Zachary" och det borde jag inte ha gjort. Början var väl okej, om än sorglig, men när det visade sig att hon dödade barnet också, då var det mer än jag klarade av. Skräck och förfäran är allt för milda ord för att beskriva känslorna. Ilska, vanmakt, sorg.. Jag grät öppet, med Lukas i knät.


"Hände, mamma?", frågade han oroligt. Hur ska man kunna förklara för sin 2-årige son att ett barn precis mördades av sin mamma? Det gör man inte.


Ondska. Ett uråldrigt ord. Ett omodernt ord. Idag är det väl ingen som tror att ondska existerar. Inte på riktigt. Idag är det bara störningar som existerar. Om någon utför en ondskefull handling så beror det alltid på någon störning eller psykisk sjukdom. I värsta fall så led personen av tillfällig störning. För ingen normalt fungerande, tänkande människa kan väl göra något så hemskt som att ta någon annan människas liv, än mindre ett barns liv?


Ondska. Jag tvekar. Jag omvärderar. Kanske existerar ondska verkligen? Inte, som i fantasy-böcker, i fast form, en levande kraft, men i form av människor med ont sinnelag, med ont uppsåt. Med beräkning i sina handlingar. Med önskan om att göra ont, att skada andra.


Möjligtvis finns det förklaringar till beteendet. Möjligtvis finns det orsaker till varför. Men vi människor handlar alltid utifrån våra val. Vi väljer alltid att reagera, eller inte reagera, på känslor på olika sätt. En människa som utför en ond handling, som att döda sitt barn, kan inte säga "med detta hände mig, jag är inte ansvarig". Man är alltid ansvarig, och om man dessutom, som kvinnan i filmen, visar noll ånger, inga samvetskval, då hittar jag ingen annan förklaring.


Ondska.


Jag önskar att jag aldrig hade sett filmen. Den gör mig nu, efter sju timmar, fortfarande illamående och gråtfärdig. Jag kände inte personerna i filmen på något vis. Jag har inte varit med om någon liknande upplevelse, men jag har barn; två underbara, fantastiska, älskade barn. Sedan jag blev förälder har jag blivit extra känslig mot allt som har med barn att göra, och att höra hur den här stackars pojken, knappt mer än en bebis, blev berövad på allt; sin pappa, sina farföräldrar, en normal uppväxt, sin framtid och sitt liv, det är mer än jag klarar av. Då brister allt. Tårarna forsar, bröstet värker och jag kramar om mina barn hårt, hårt. Jag gråter och viskar till dem att jag älskar dem, att inget ska få hända dem, att jag ska göra allt för att skydda dem. Men hur ska jag kunna skydda dem från världens ondska?


En klen tröst när det gäller den mördade pojken, Zachary, det är i alla fall att han var älskad. Inte av sina föräldrar (pojkens far blev mördad av mamman innan Zachary föddes) men av sina farföräldrar, av pappans vänner och andra. Han hann bara fylla ett år, men han berörde många människor, blev älskad över allt annat och via dokumentären fortsätter han att beröra.


Men trots detta så önskar jag att jag aldrig hade sett dokumentären eller hört talas om Zachary. För det gör så ont att tänka på den lille, oskyldige pojken. Det gör så ont att tänka på att någon väljer att skada, ja, mer än skada, döda ett litet barn. Ännu värre är att det inte går att sluta tänka på det. Tankarna spinner vidare och undrar hur många barn som dödas av sina föräldrar varje år. Hur många barn man aldrig hör talas om. Barn, som kanske inte ens hade lyxen att vara älskade..


Det gör så ont, jag slits sönder inuti! Vad fan gör jag här?! Jag borde vara hemma hos mina barn och försäkra dem om att de är älskade och att vi, jag och deras pappa, tänker göra allt för att skydda dem. Att vi alltid, alltid, alltid tänker sätta deras bästa främst och att vad som än händer så finns vi där för dem. Alltid.


Idag är det verkligen tungt att jobba. Jag vill inte vara ifrån mina barn, men samtidigt så vill jag naturligtvis jobba. Men just nu, just idag, när jag har sett vad jag har sett och mår som jag gör, då vill jag bara hem. Jag längtar efter helgen, men den är långt bort än. Men nästa vecka blir bättre. Då jobbar jag dag och får träffa Tommy igen. Jag får ju inte se honom på hela veckan när jag jobbar kväll. Jag saknar honom. Jag saknar barnen, trots att jag får träffa dem hela förmiddagarna. Men då är jag tyvärr för trött för att leka med dem. Jag är ju inte hemma förrens ett på natten, liksom. (I natt kommer jag antagligen i säng bra mycket senare eftersom jag har som målsättning att föra in detta på bloggen i natt. Det känns viktigt).


Jag undrar hur jag kommer att sova i natt. OM jag kommer sova alls. Bilderna på den mördade lille pojken, hans sörjande farföräldrar och en bild på en pytteliten kista, bränner bakom ögonlocken. Skräcken ersätter bilderna med barnens ansikten. Mina barn i små vita kistor. Skräcken kramar mitt hjärta med en iskall, beräknande hand. En 40-årig kvinnas ansikte fäster blicken på mina barn och en röst skriker i mitt huvud "nej!". Hon får inte, hon kan inte, hon är död, men hur många som henne finns det i världen?


Naturligtvis vet jag att känslan är ologisk och saknar (nåja) grund. Mina barn är trygga, så trygga de kan vara, men tankarna, och känslorna, rusar så lätt iväg. Speciellt när de är bräddfyllda av sorg och medlidande.


Hur kan man?! Hur kan man som förälder bestämma sig för att straffa barnet, eller någon annan, genom att döda det? Det är för mig obegripligt. Visst, psykiska störningar och psykoser i all ära, men det är för mig en alldeles för lättvindlig förklaring som tas till i parti och minut. Överanvänt, så det saknar mening och betydelse numera. Allt ont som händer, alla människor som mördar kan ju inte bero på psykiska störningar.


Så var jag tillbaka där igen alltså. Ondska.


Men jag är inte nöjd med förklaringen och mitt eget resonemang. "Ondska" är också alltför bortförklarande. Nej. Folk är inte onda. Folk är inte goda. Men folk väljer att göra ont eller gott. Antagligen för egen vinnings skull. Men det kanske är bäst att låta vara osagt.


Avskyvärt är det i alla fall.

Av rikku - 8 februari 2011 11:44

Intressanta saker jag snappat upp på jobbet hittills.


"Varför skaffar folk sex barn? Jag FATTAR inte".

"Va? Så du menar att MINA skattepengar går till ANDRAS barn?! Vad fan, har man skaffat barn själv så får man väl betala för dem också. Nä, avskaffa barnbidraget och sänk skatten för alla istället".



Jo, jo. Mycket roligt kommer jag nog få höra hädanefter, tror jag.

Av rikku - 5 februari 2011 22:20

Oj då. Det har helt plötsligt gått jättelång tid sedan jag bloggade senast. Det beror på flera faktorer. För det första så har jag jobbat och inte riktigt orkat med datorn under veckan. För det andra så har mamma varit här och hjälpt till med barnen, och då sitter man ju inte heller så mycket vid datorn, när man har besök alltså.


Nå. Nu sitter jag, uppenbarligen, här i alla fall och ska försöka plita ner något litet i alla fall. Jag är hyfsat trött idag också, det är sent och vi har varit på besök hos Krille och Piia hela eftermiddagen och kvällen. Som vanligt när vi är hos dem eller de hos oss så rasar ungarna omkring som små jehun. Det springs, skrattas, leks, skriks, de ramlar, slår sig, bråkar om leksaker och har allmänt roligt. Men det är ganska tröttande att som vuxen lyssna på allt detta, även om jag naturligtvis vill att barnen ska leka och ha kul. Men huvudet orkar inte med hur mycket som helst. (Jag hade nog inte passat som förskolelärare, gissar jag). Vi gick hem vid halv tio, ungefär och barnen var naturligtvis jättetrötta. Vanja blev lite ledsen när vi lade dem, hon ville att jag skulle sitta ner bredvid henne så hon kunde pilla i mitt hår, men jag orkade inte. Jag ska ju strax lägga mig själv också.


Arbetsveckan har gått bra. Den har varit lång och slitsam och man får minsann veta att man lever när man jobbar på Volvo, kan jag säga. Men det har ändå gått bra och varit kul. Jag har fått massa beröm och det känns lite genant. Jag har lite svårt för att ta beröm på ett bra sätt. Detsamma gäller kritik, för den delen. Jag försöker vara lika snabb som min handledare, men det är mer eller mindre omöjligt för mig i dagsläget. Kanske kan jag klara det när jag har jobbat där nåt halvår eller så. Men just nu får jag fokusera på att göra rätt och senare på att bli snabb.


Denna vecka har jag jobbat dagtid och nästa vecka blir det kväll. Vi får se hur det går.. Just nu känns det tungt att tänka på. Jag kommer inte få träffa Tommy alls under veckan (annat än när jag går och lägger mig vid halv två-två) och om barnen vaknar tidigt så kommer jag inte få någon sömn alls och hur ska jag kunna jobba då? Det kanske är att ta ut problem i förskott, men det oroar mig faktiskt. Samtidigt så vill jag ju klara av att jobba de tider som gäller. Hur ska jag annars kunna hoppas bli fastanställd?


Nåja. Vi får se hur det går och hålla tummarna för att det kommer funka.


Från det ena till det andra; jag läste en komisk grej på forumet idag. Det måste nästan vara ett troll som har skrivit det, för jag fick det verkligen inte att gå ihop. H*n påstod att de har inkomster på 120 000 i månaden (efter skatt) och att de har det tufft ekonomiskt eftersom de lägger 25 000 i månaden på boendet. Men oj, då har de ju bara 95 000 kronor kvar i månaden att lägga på övriga räkningar, mat, kläder och övriga utgifter. Stackars dem!


Seriöst. Jag kan inte ens föreställa mig vad som kostar så mycket varje månad. Till råka på allt så påstod h*n också att de hamnade på minus nästan varje månad! Gosh! Det kan ju inte vara sant, tänker jag. Det låter som en ekonomisk omöjlighet.


Själv känner jag mig helt lyrisk inför tanken på hur vår ekonomi kan utveckla sig om jag får fortsätta vara kvar på Volvo. Jag står alltså inför möjligheten att tjäna 25 000 i månaden (före skatt). Jag har ALDRIG i hela mitt liv tjänat så mycket pengar! OM jag får så mycket och OM jag får den summan varje månad, då skulle vi kunna spara hur mycket pengar som helst. 5-10 000 i månaden, eventuellt!


Förstår ni hur mycket pengar det ÄR? Vi skulle kunna betala av hela billånet i år! Vi skulle kunna spara ihop pengar till att köpa hus! (Ja, kanske inte I ÅR, men hyfsat snart i alla fall). Vi skulle kunna leva världens lyxliv och ÄNDÅ kunna spara! (Så hur fan man inte kan ha något sparande om man tjänar 120 000 i månaden, det är ju skrattretande. Måste vara ett troll, som sagt).


Men, jag får inte låta fantasin rusa iväg med mig. Först och främst måste jag se vad jag faktiskt får i lön, vilket vi får reda på i slutet av mars, och SEN kan vi börja göra riktiga prognoser. Jag tror inte att jag faktiskt kommer tjäna så mycket som 25 000, men jag har hopp om det i alla fall. :) Hopp och drömmar..


Men först måste jag se hur jag klarar av verkligheten. Sen kan drömmarna få ta form.

Presentation

Länkar

Gästbok

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2011 >>>

Tidigare år

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Följ bloggen

Följ Thorn without a rose med Blogkeen
Följ Thorn without a rose med Bloglovin'

Fråga mig

0 besvarade frågor

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se