Thorn without a rose

Alla inlägg under januari 2008

Av rikku - 31 januari 2008 22:30

*Jobb/flytt?


- Ja, säg det. Vi hör inget, tackar som frågar ändå. När vi hör något så kommer vi säga det. Jag lovar. (Lite déjà vu över det hela faktiskt. Jag får flashbacks från dagarna/veckorna/månaderna innan Vanja föddes.)


*Sömnen?


- Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det. Det känns fortfarande kaotiskt, men samtidigt som att det har skett en förbättring. Hon somnar i alla fall tidigare på kvällen (i egen säng efter varierande tid med skrikande) men vaknar upp ganska många gånger på nätterna. Det har blivit ganska svårt att få henne att sova på dagen, hur trött hon än är, vilket får henne att bli ganska rejält grinig på kvällen. Men antagligen är det en fas som allting annat.


Jag har blivit utmanad av min bror att skriva sju sanningar om mig själv. Uff. Det är ju inte direkt det lättaste. Men jag ska väl försöka.


  1. Okej, första är lätt. Jag är en usel förlorare, särskilt när det är stor skillnad på vinnare och förlorare. Jag brukar förlora ganska stort också när jag förlorar och då brukar jag bli rätt så lack.
  2. Jag vill ha många barn. Minst tre syskon vill jag ge Vanja, men jag är inte främmande för tanken på att ha ännu fler barn.
  3. Jag älskar att läsa, och även om jag inte är främmande för att läsa om böckerna jag har, (vissa av mina böcker har blivit lästa säkert 50 gånger), så kräver min bokslukarlust att jag med jämna mellanrum införskaffar nya böcker.
  4. Jag är väldigt duktig på att laga mat. Det är särskilt trevligt att laga mat när man får uppskattning för det.
  5. Jag är lat, men kan ibland få ryck och göra en hel massa saker på kort tid.
  6. Jag ogillar "tjejiga" saker. Smink, klänningar, högklackat.. Isch. Jag äger en klänning, och den är svart.
  7. Jag är en toppenmamma. :)

Se där, det gick ju faktiskt ganska bra. Sen ska man tydligen utmana sju nya personer och sånt där, men det bryr vi oss inte om.

Av rikku - 29 januari 2008 10:00

Det här med sömnen går upp och ner, men på det stora hela, om man ser det från håll, så går det nog mer upp än vad det går ner. I natt var en nerperiod, men det får man väl ta. Hela dagen igår var nog en nerperiod egentligen, och det var synd. Hon ville inte äta mat, utan bara amma, och hon ville inte heller sova fastän hon var sååå trött. Resultat? Hon var gnällig hela dagen och sådant kan vara ganska påfrestande.


Just igår ville jag inte heller att hon skulle vara gnällig. Vilken dag som helst, men inte igår. Igår var nämligen min och Tommys två-årsdag. Vi gjorde dock inget speciellt. Jag gjorde en lite godare middag än vanligt (stek på fransyska) och sen satt vi och myste i soffan tillsammans.


Det kanske låter lite tråkigt, men å andra sidan så finns det inget roligare att göra här i Vagnhärad. Att åka långväga på en vardag när Tommy jobbar till halv fem är inte heller så lockande, så då får man mysa hemma istället.


På tal om jobbet...


Alltså, egentligen ska man inte bli förvånad, men man blir det ändå. Man undrar om de inte har någon gräns någonstans för hur lågt de kan sjunka. Så här är det:


På jobbet har de infört ett nytt bonussystem. Istället för att man ska få en varierande bonus varje månad på nån 50-lapp här, nån hundring där (som ändå inte märks) så ska vi få bonus en gång om året istället. Den här bonusen skulle man själv kunna påverka genom närvarotid, antal inskickade förbättringsförslag, leveranssäkerhet och så vidare.


Jag tror att maxbonusen låg på 5000 kronor dock. Men det är ändå mycket pengar.


Hur som helst. Nu i februari så skulle man för första gången få bonusen enligt det här nya systemet då. I december låg Tommys chef på alla om att de måste skicka in fler förbättringsförslag så att de klarade gränsen för bonusen, vilket fick alla att lägga manken till och skicka in otroligt många förslag. De klarade gränsen också.


Förra veckan så hade nåt chefsaktigt ett möte med arbetarna. Företaget hade haft som mål förra året att få elva procents ren vinst. Ren. Vinst. När allting är avdraget, alla löner betalda, alla investeringar gjorda, allting betalt. Ren vinst.


Nå, det här målet hade de inte uppnått, utan de hade "bara" fått 6-7% eller nåt sånt. En jävla massa miljoner eller miljarder, vilket det nu var. Så nu står det där chefsfantyget och informerar arbetarna om att "eftersom de inte hade uppnått 11%-gränsen så blir det inga pengar över till bonus för arbetarna".


!!!!!!!


What the fuck, liksom! Jag kan ju säga att där försvann motivationen för alla arbetare att fortsätta med förbättringsarbetet som företaget vill att alla ska syssla med. Varför ska arbetarna fortsätta med det när de inte får något för det? De är ju helt dumma i huvudet. Men det brukar väl chefer i och för sig vara..


Lönerna då? Nä, inte fan fick vi dem den här månaden heller. Det börjar kännas som att vi aldrig kommer få våra löneförhöjningar eller de retroaktiva pengarna som vi ska få. Det är nu elva månaders retroaktiv löneförhöjning vi ska ha. Vad gör facket då? Ja, säg det. De vet ingenting i alla fall.


Som om det inte vore nog så börjar det spridas ett rykte på jobbet om att vi inte kommer få retroaktivt för hela perioden, något som dementeras av facket, såklart. Men inte fan förbättrar det moralen på jobbet.

Av rikku - 25 januari 2008 07:15

Usch, så kände jag mig verkligen igår kväll. Vanja har sovit katastrofalt dåligt de senaste nätterna. För ett par nätter sen sov hon inte alls. Hon somnade först vid halv sex på morgonen och ville sen upp vid nio igen. Jag kan säga att den tiden var absolut inte nog med sömn för min del. Häromkvällen testade vi att inte ta upp henne ur sängen vilket resulterade i att hon skrek non-stop i över tjugo minuter. Då gav vi upp och tog upp henne i vår säng istället. Hon tystnade nästan omedelbart och allt kändes mest hopplöst.


Men igår tänkte jag att "jag försöker igen". Den här gången med den lilla förändringen att jag lägger henne i god tid innan det är dags för oss att lägga oss. På så sätt slipper vi vara i samma rum och slipper få spunk på att lyssna på hennes skrik. En stängd dörr lindar ömtåliga öron ganska bra. Nå, sagt och gjort. Jag lade henne i sängen halv nio. Som väntat så började hon gallskrika direkt, innan hon ens hade nuddat vid lakanet. Jag pussade henne på pannan, strök henne över håret och sa "god natt, gumman" och gick ut.


Inne i sovrummet fortsatte Vanja att skrika, länge, länge. Tre gånger gick jag in och tog upp henne i famnen (vilket resulterade i snabbt avbrott i skrikandet. Hon blir väl trött hon med, kan jag tänka) för att lugna ner henne. Det skar i mammahjärtat att lyssna på hur hon snyftade och hulkade i min famn men jag lade ändå ner henne i sängen igen så snart hon hade hämtat sig lite. Varje gång så började hon skrika direkt igen, men jag inbillade mig att skriken ändrades lite. Många gånger gick jag och lyssnade vid dörren och jag tyckte att skriken mattades av ibland.


Till slut, efter mer än 50 minuters skrikande så var det.. tyst. Jag vågade mig på att öppna dörren till sovrummet (som naturligtvis knarrade jättehögt bara för att jag försökte vara försiktig) och kika in. Vanja låg ner i sängen, i fel ända, men hon låg ner i alla fall, och, viktigast av allt, hon sov.


Det var en pärs och jag mådde riktigt dåligt av att göra så här mot mitt lilla barn, men det lyckades.


En halvtimme senare gick vi och lade oss också och då vågade jag mig på att lägga en filt över henne. Hon vaknade inte. Puh. (Täcket kunde jag inte lägga över henne eftersom hon låg på det.) När vi hade lagt oss och sagt god natt till varandra så kunde jag inte somna direkt. Jag låg vaken, spänd, och bara väntade. Jag tänkte "nu har det gått en timme, nu kommer hon vakna" (hon brukar vakna efter en timme första gången man lägger henne). Sedan "nu har hon sovit i en och en halv timme, nu vaknar hon snart". Vid halv tolv; "nu har hon sovit i över två timmar, hon vaknar när som helst".


Men det gjorde hon inte. Hon sov, utan uppehåll, ända till tre. Då tog jag upp henne, ammade henne och somnade om, förtretligt nog. Men jag vaknade igen strax innan väckarklockan ringde, så då lade jag över henne i hennes egen säng igen.


Halv sex gick Tommy upp och han hade väl inte varit uppe i mer än kanske tio-femton minuter när Vanja vaknade till. Hon började gnälla, ställde sig upp i sängen och tittade mot dörren där det syntes en svag ljusstrimma. Jag, som ännu inte hade gått upp, viskade hennes namn fem-sex gånger. Jag har ingen aning om varför, egentligen. Jag hade inte väntat mig att det skulle ha någon effekt, men Vanja släppte spjälorna, lade sig ner i sängen igen och somnade om.


Jag gick och hämtade min haka i Kina.


Nu är klockan sju och Vanja sover fortfarande. Det väger upp lite grann för hur kvällen såg ut. Jag hoppas att vi slipper vara med om samma sak igen, men om vi måste, ja, då får vi väl göra det. Vanja sover ju uppenbarligen mycket bättre.


En rolig sak hände igår vid ett av tillfällena då jag tittade till henne. Mitt hjärta stannade i några sekunder och jag trodde seriöst att hon hade klättrat ur sängen. Jag såg henne inte. Men sen satte hjärtat igång igen då jag såg att täcket rörde sig. Då hade hon alltså krupit under täcket så hela hon doldes av det. (Täcket låg för övrigt inte över någon stor del av sängen utan var ihopknölat i sängändan.) Ja, jösses. När hjärtat slog igen som det skulle så var det roligt. :)

Av rikku - 24 januari 2008 13:15

Ibland tror jag att vi är de lataste personerna i världen.


Jag skriver ibland om hur vi gör riktiga ryck här hemma och städar så att det blir så fint, så fint och då är man stolt. Man tänker att "nu kan man verkligen visa upp sitt hem" (om nu någon skulle få för sig att komma på besök). Men så går det två-tre dagar och vad händer? Det ser ut precis som innan! Inte minsta lilla spår av den energiska städningen finns kvar.


Då blir man deprimerad och tänker att vi måste vara de sämsta personerna i världen på att städa och hålla det rent.


Men sen kommer det en liten postitiv tanke och knackar på. Den säger att även om det ser ut som att det krävs en vecka för att få ordning igen, så krävs det faktiskt inte mer än kanske en halvtimme-timmes städning för att få allting att se jättefint ut igen.


Naturligtvis under förutsättning att man ägnar den timmen åt att städa, och enbart städa. Inte sätta sig vid datorn eller sjunka ner i soffan med en sudokubok, utan verkligen städa.


Den där lilla positiva tanken är en välkommen gäst när det känns som värst. Den låter sig inte nedslås av pessimistiska argument och hopplöshet. Den vidhåller sin positiva attityd och uppmuntrar en att fortsätta när man börjar tänka att man inte orkar mer.


Den är en trevlig gäst. Inte för påträngande och inte moraliserande. Den kommer inte med massa pekpinnar eller tjat som bara gräver ner en djupare i soffan eller datastolen. Den uppmuntrar och har alltid ett glatt humör. En frisk fläkt, liksom.


Den kommer med små förslag också. Musik, exempelvis, är ett bra verktyg när man ska städa. Visserligen så tar den lite tid ifrån städandet när det kommer en låt som man bara måste sjunga med till, och gärna dansa lite till också, men på det stora hela så gör musiken städandet roligare och lättare.


Så därför ska jag nu försöka ägna eftermiddagen åt att städa. Lite i taget, utan för stora förväntningar och vem vet? Kanske blir hela lägenheten städad, kanske inte. En sak som är garanterad är i alla fall att det kommer se mycket bättre ut när jag är klar.

Av rikku - 23 januari 2008 13:00

Oj då. Det här hade jag inte väntat mig. Alls. Jag ringde till Folktandvården idag för att säga att jag skulle ta erbjudandet om frisktandvård för 370 kronor i månaden. Då säger tjejen i luren att:

"Jaha, men din tandläkare X fick en avbokad tid idag, så om du kommer in idag och skriver under papperna så kan du laga dina tänder idag, 15.40 Går det bra?"

"Eh.. uhm.. ah.. mm.. visst, okej. Det får lösa sig." svarade jag.


Exakt hur det ska lösa sig, det vet jag inte än. Tommy vill inte ta ledigt från jobbet igen och Jeanettes dotter är sjuk, så hon kunde inte heller hjälpa till. Jag antar att jag får ta bussen och sen.. ja, Vanja får väl följa med mig in till tandläkaren. Hoppas bara att hon inte blir hungrig då och vill äta. Det kan bli bekymmersamt. Äsch, det får ordna sig. Men det värsta är att jag inte är förbredd på detta. Mentalt. Jag hade räknat med att ha två veckor på mig att förbereda mig på att laga tänderna. Inte två timmar.


Uff.

Av rikku - 22 januari 2008 13:30

Jaha. Hela förra veckan tjatades det om den fruktansvärda stormen som skulle drabba Sverige under lördagen. Allmänheten uppmanades att hålla sig inomhus, strömavbrott var att vänta sig och hela bevakningen av denna mäktiga storm andades oro och nervositet.


Så kom då lördagen. Man tittade ut och konstaterade att det regnade. Igen. Men var var stormen? Jovars, det blåste lite grann, men det var långt, väldigt långt, ifrån vad jag skulle kalla "storm". Det här är nog tredje, eller är det fjärde? gången som en storm drabbar i princip hela Sverige, utom just där jag bor. Så känns det i alla fall. Det har varit en väldigt tjat om storm hit och storm dit de senaste åren men oavsett var i landet jag befinner mig så hittar aldrig någon storm dit.


Vissa blir upprörda och säger att jag minsann borde vara glad över att jag slipper stormarna, men hur kan de då förvänta sig att jag ska ta alla dessa stormvarningar på allvar när jag aldrig ser något bevis på att det faktiskt har varit en storm? Eller är det kanske så att jag har högre krav på vad som ska kallas för storm? Är det så att svenska folket, och då menar jag främst tidningarna, är så jädra mesiga att så fort bladen ramlar av träden så är det storm?


Äsch, jag vet inte. Jag får aldrig se någon storm i alla fall.


Igår var jag hos tandläkaren på det första besöket av många. Det var endast en undersökning och ändå kostade det 715 kronor. Sen undrar folk varför man inte går till tandläkaren oftare.. Det är inte så konstigt. Att gå till tandläkaren har ju blivit en klassfråga. Det är billigare att gå till en riktig läkare om man är ordentligt sjuk än vad det är att gå till tandläkaren med fullt friska tänder. Sjukt, är vad det är.


Nå, jag hade inte fullt friska tänder, men det visste jag ju redan innan jag gick dit. Det var ju därför jag gick till tandläkaren överhuvudtaget, liksom. Men det var såklart mer fel än vad jag hade trott. Jag trodde att jag hade tre hål och det var det dubbla. Eller ja.. egentligen inte. Men det jag räknade som ett hål, räknade tandläkaren som två. Men det var ändå två hål till som jag inte visste om. Inte för att jag har haft några besvär med tänderna. Jag har inte ont eller så, men jag vet att de är trasiga. Därför är det lika bra att få dem åtgärdade.


Dyrt kommer det naturligtivs att bli. Varje hål kostar över 900 kronor att laga. Men jag fick erbjudande att gå med i något som kallas för Frisktandvården, vilket är en slags försäkring. Man betalar då 4000 kronor om året och får då allt betalt, oavsett vad man behöver göra. Vi ska ta det erbjudandet. Det blir nästan 400 kronor i månaden extra, men det är billigare än vad det kommer kosta att laga mina tänder annars.


Jädra tandvård till att vara dyr.

Av rikku - 19 januari 2008 22:30

*suck* Vi försöker få Vanja att sova utan att vi själva måste lägga oss och det går ju sådär bra. Sålänge man går runt med henne och vaggar, alternativt ligger bredvid henne i sängen så är hon lugn och kan somna. Or so it would seem. Men så snart man lägger henne i barnsängen så vaknar hon till och illvrålar.


Detta gör att man har tre val.

  • Antingen struntar man i att hon behöver sova och tar upp henne så man kan fortsätta med det man höll på med, i vårt fall ikväll; se på film.
  • Eller också ger man upp kvällens nöjen och går och lägger sig så hon kan somna; i vår säng, naturligtvis.
  • Tredje alternativet är att fortsätta gå runt med henne och försöka lägga henne i sängen med jämna mellanrum och hoppas på att hon till slut inte vaknar utan fortsätter sova.

Självklart är alternativ tre det rätta, men när klockan har passerat tio och man faktiskt vill få se på film, då börjar man bli något frustrerad. Särskilt som man har sövt henne fem-sex gånger redan, då känns det inte så lockande att börja om igen, och igen, och igen och igen..


Just nu går Tommy omkring med henne och försöker få henne att somna. Igen. Det är tur att man kan turas om. Man orkar med mycket mer då. Vi får se om det blir någon mer film ikväll eller om det är omöjligt.


Jag hör precis att hon börjar skrika igen, så det lutar åt "omöjligt"..

Av rikku - 18 januari 2008 20:30

Oj, vad Vanja börjar bli "stor" nu. Hon kan så mycket nya saker och hon växer så det knakar. Igår var vi på BVC för kontroll. Måtten för dagen blev:


  • Längd: 73,5 centimeter
  • Vikt: 8070 gram

Hon är nu, när hon inte ens är åtta månader, nästan lika lång som hennes kusin var på ettårskontrollen. Jag tror att Vanja kommer växa om Nejra, faktiskt. Men det är inte så konstigt. Jag är längre än min syster och Tommy är längre än hennes man. Mycket längre.


Jag diskuterade problemet sömn med barnmorskan när jag ändå var där. Lite irriterande, men jag får känslan av att bara för att Vanja sov så himla bra de första månaderna, (fram tills att hon fick tänder), så tycker folk att vi inte ska klaga över att hon sover kasst nu. Det är som om en del tycker att vi har lite att ta igen bara för att det var så bra i början.


Hmpf. Nåväl.


Hur som helst så diskuterade jag problemet på BVC och fick rådet att låta Vanja först och främst gå upp ganska tidigt och sedan vara vaken ganska länge, till tolv åtminstone. Då ska hon sova, och sova länge. Helst så mycket som 2-3 timmar i sträck. Sedan ska hon hållas vaken tills det är dags för henne att sova för natten och förhoppningsvis ska detta leda till att hon sover bättre på natten och mer sammanhängande.


Vi började med detta direkt igår och än så länge kan man inte se några resultat, men det var väl inte oväntat. Det tar väl lite tid. I natt orkade jag dock inte med något bråk om var hon ska sova, så jag tog henne till vår säng direkt. Det slutar ju ändå med att hon kommer upp i vår säng till slut..


Skillnaden var att hon inte skrek och bråkade om att vi skulle sova, men hon sov inte bättre för det. Hon vaknade hur många gånger som helst och jag vaknade ännu fler gånger, eftersom jag vaknade så fort hon rörde på sig och bytte ställning. För mig funkar det inte särskilt bra att ha henne i sängen. Hon däremot tycker att det är mycket bättre.


Nåväl. Förhoppningsvis kommer den nya taktiken leda till att hon sover fler timmar i sträck och sedan hela natten igen. När vi kommer dit så blir nästa steg att hon ska kunna somna i sin egen säng, själv, och sova där hela natten.


Idag var vi på sjukhuset i Nyköping. Vi hade fått en tid bokad till radiologen och sedan till läkaren en timme senare. De skulle röntga hennes höfter som uppföljning till undersökningen i somras. Jag tycker nog att det var ganska onödigt eftersom de redan har kollat hennes höfter två gånger sen hon föddes och konstaterat att det inte var något fel på dem. Men, men. Nu är det gjort och återigen så har de konstaterat att de är precis som de ska.


Nu till lite skryt. =)


När de skulle röntga höfterna så lade de en platta under henne och höll fast benen i två olika lägen för två bilder. De sa till mig att jag antagligen var tvungen att hålla ner henne eftersom barn inte gillar den behandlingen och brukar skrika och gråta. Hah! Kanske är sant, men inte när det gäller Vanja. Hon är så cool. Hon bara låg där och tittade storögt på allt nytt och den stora lampan som var nästan rakt över henne. Sköterskorna blev verkligen förvånade och uttryckte sin beundran över hur lugn och snäll hon var.


Vad ska man säga? Min unge är coolast i världen. :D


Hon är jätteduktig på andra områden också. Hon sitter upp så fint nu och det är nästan så att hon inte vinglar alls ens när hon sträcker sig efter saker. Hon har även börjat dra sig upp mot soffan, sängen och allt annat hon kommer åt.


Men bäst av allt är att hon har börjat äta riktigt nu. Hon kan vara lite misstänksam mot skeden ibland, men duttar man skeden mot hennes läppar så hon får smaka, då gapar hon oftast sen. Hon har även börjat stoppa mat själv i munnen. Jag gjorde en macka åt henne igår som hon fick pilla med själv. Efter att ha delat den i så många delar hon kunde så började hon faktiskt att stoppa brödet i munnen själv och åt.


Vändpunkten kom nog faktiskt när jag köpte yoghurt åt henne. Jag har inte talat om på BVC att hon får äta yoghurt för jag är ganska säker på att de skulle tycka att det var dåligt och hemskt. För att inte tala om att hon får dricka saft! Men jag orkar faktiskt inte lyssna på alla pekpinnar längre. Sålänge de inte har ett bra argument till varför man inte ska ge barnen det ena eller det andra så får det vara. Nötter och honung får hon inte på grund av att det finns godkända och acceptabla skäl till varför småbarn inte ska äta det. Men i övrigt så gör jag faktiskt som jag vill nu. Sålänge Vanja vill ha det så får hon äta.

Presentation

Länkar

Gästbok

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3 4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14 15
16
17 18 19
20
21
22 23 24 25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2008 >>>

Tidigare år

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Fråga mig

0 besvarade frågor

Skapa flashcards