Usch, så kände jag mig verkligen igår kväll. Vanja har sovit katastrofalt dåligt de senaste nätterna. För ett par nätter sen sov hon inte alls. Hon somnade först vid halv sex på morgonen och ville sen upp vid nio igen. Jag kan säga att den tiden var absolut inte nog med sömn för min del. Häromkvällen testade vi att inte ta upp henne ur sängen vilket resulterade i att hon skrek non-stop i över tjugo minuter. Då gav vi upp och tog upp henne i vår säng istället. Hon tystnade nästan omedelbart och allt kändes mest hopplöst.

Men igår tänkte jag att "jag försöker igen". Den här gången med den lilla förändringen att jag lägger henne i god tid innan det är dags för oss att lägga oss. På så sätt slipper vi vara i samma rum och slipper få spunk på att lyssna på hennes skrik. En stängd dörr lindar ömtåliga öron ganska bra. Nå, sagt och gjort. Jag lade henne i sängen halv nio. Som väntat så började hon gallskrika direkt, innan hon ens hade nuddat vid lakanet. Jag pussade henne på pannan, strök henne över håret och sa "god natt, gumman" och gick ut.

Inne i sovrummet fortsatte Vanja att skrika, länge, länge. Tre gånger gick jag in och tog upp henne i famnen (vilket resulterade i snabbt avbrott i skrikandet. Hon blir väl trött hon med, kan jag tänka) för att lugna ner henne. Det skar i mammahjärtat att lyssna på hur hon snyftade och hulkade i min famn men jag lade ändå ner henne i sängen igen så snart hon hade hämtat sig lite. Varje gång så började hon skrika direkt igen, men jag inbillade mig att skriken ändrades lite. Många gånger gick jag och lyssnade vid dörren och jag tyckte att skriken mattades av ibland.

Till slut, efter mer än 50 minuters skrikande så var det.. tyst. Jag vågade mig på att öppna dörren till sovrummet (som naturligtvis knarrade jättehögt bara för att jag försökte vara försiktig) och kika in. Vanja låg ner i sängen, i fel ända, men hon låg ner i alla fall, och, viktigast av allt, hon sov.

Det var en pärs och jag mådde riktigt dåligt av att göra så här mot mitt lilla barn, men det lyckades.

En halvtimme senare gick vi och lade oss också och då vågade jag mig på att lägga en filt över henne. Hon vaknade inte. Puh. (Täcket kunde jag inte lägga över henne eftersom hon låg på det.) När vi hade lagt oss och sagt god natt till varandra så kunde jag inte somna direkt. Jag låg vaken, spänd, och bara väntade. Jag tänkte "nu har det gått en timme, nu kommer hon vakna" (hon brukar vakna efter en timme första gången man lägger henne). Sedan "nu har hon sovit i en och en halv timme, nu vaknar hon snart". Vid halv tolv; "nu har hon sovit i över två timmar, hon vaknar när som helst".

Men det gjorde hon inte. Hon sov, utan uppehåll, ända till tre. Då tog jag upp henne, ammade henne och somnade om, förtretligt nog. Men jag vaknade igen strax innan väckarklockan ringde, så då lade jag över henne i hennes egen säng igen.

Halv sex gick Tommy upp och han hade väl inte varit uppe i mer än kanske tio-femton minuter när Vanja vaknade till. Hon började gnälla, ställde sig upp i sängen och tittade mot dörren där det syntes en svag ljusstrimma. Jag, som ännu inte hade gått upp, viskade hennes namn fem-sex gånger. Jag har ingen aning om varför, egentligen. Jag hade inte väntat mig att det skulle ha någon effekt, men Vanja släppte spjälorna, lade sig ner i sängen igen och somnade om.

Jag gick och hämtade min haka i Kina.

Nu är klockan sju och Vanja sover fortfarande. Det väger upp lite grann för hur kvällen såg ut. Jag hoppas att vi slipper vara med om samma sak igen, men om vi måste, ja, då får vi väl göra det. Vanja sover ju uppenbarligen mycket bättre.

En rolig sak hände igår vid ett av tillfällena då jag tittade till henne. Mitt hjärta stannade i några sekunder och jag trodde seriöst att hon hade klättrat ur sängen. Jag såg henne inte. Men sen satte hjärtat igång igen då jag såg att täcket rörde sig. Då hade hon alltså krupit under täcket så hela hon doldes av det. (Täcket låg för övrigt inte över någon stor del av sängen utan var ihopknölat i sängändan.) Ja, jösses. När hjärtat slog igen som det skulle så var det roligt. :)