Thorn without a rose

Alla inlägg under juni 2008

Av rikku - 25 juni 2008 21:45

Alltså.. Man tror att man fortsätter vara ungefär likadan som innan man fick bebis, men så är det verkligen inte. Om man tar bort de uppenbara förändringarna såsom förlorad sömn, krav på bättre planering och allt sånt praktiskt, så förändras man faktiskt som person också. Inte bara att man blir mer kärleksfull och uppmärksam (såvida man inte lider av extrem sömnbrist, förstås, för då är man allt annat än kärleksfull) men man reagerar på saker man inte hade reagerat på innan.


Ikväll satt jag och tittade på Cold case. Det är ett bra program som handlar om poliser som återupptar gamla olösta fall. Mycket spännande. Men. Ikväll handlade det om en bebis som hade dött, vid första anblicken i plötslig spädbarnsdöd. I slutändan visade det sig att det var mamman som hade dödat henne, om än vid tillfällig sinnesförvirring, eller vad man ska kalla det.


Jag vet inte ens hur många gånger jag grät till filmen ikväll. Mer än tre i alla fall. Bara jag tänker på att någon skulle göra en bebis illa så kommer tårarna. Man tänker på sitt eget barn och hur man aldrig, aldrig, aldrig någonsin skulle kunna göra henne illa.


Det är som att kroppen har utlöst någon slags försvarsmekanism i samband med att man får barn. Kroppen är helt inställd på att man ska skydda barnet och alla tankar på att något skulle kunna hända utlöser en hel serie med känslor, varav den dominerande känslan är att man måste skydda barnet. Sorg och skräck är nog också ganska tätt därefter. Sorg över alla barn som ingen skyddar och skräck för att man inte ska kunna skydda sitt barn mot allting.


En del av mig tänker lite grann att "vad bra att kroppen fixar sånt här! Tokbra för att skydda de små!" och en del av mig tänker att "okej.. det är nog bra, men varför måste man bli så jäkla blödig bara för det?" Det räcker med att jag läser något halvsorgligt eller lyssnar på en sorglig ballad så börjar ju tårarna trilla. Snacka om obalans bland hormonerna. Så här var det aldrig innan jag fick barn. Visst blev man berörd av saker, men det krävdes ju lite mer än vad det gör nu.


Jag undrar om det påverkas något av att jag fortfarande ammar? Jag menar, nån gång måste det ju upphöra (eller?) men det kanske håller i sig längre ju längre man ammar. Eller också är det väl, som allt annat, så individuellt att man inte kan dra några paralleller någonstans.


På tal om individuellt så kom jag att tänka på alla saker jag har läst om BVC-sköterskor. Många älskar att klaga på BVC-tanterna. Det ska gärna röra sig om råd om skötsel av barnen. Exempelvis: En mamma är orolig över att barnet äter/sover för mycket/för lite och frågar om råd på BVC. Som svar får hon något i stil med: "Det märker du. Alla barn är olika. Du vet bäst vad ditt barn behöver". Vilket mamman naturligtvis inte alls vet, eftersom hon är där och frågar. Själv har jag inte upplevt detta fenomen, som tydligen ska vara ganska vanligt (eller också är det en vandringssägen). Både BVC-sköterskan i Vagnhärad och den vi har nu här i Alingsås tycker jag är duktiga och trevliga. Jag har inte stött på någon liknande nonchalans som folk älskar att skriva om, men det är roligt att läsa om. Antagligen hade det inte varit lika roligt om man själv hade varit drabbad, men ändå.


En sak som jag dock oroar mig lite grann för är att när vi var inne på ettårskontrollen nu senast, då fick vi inte någon ny tid för återbesök. Jag förstår att man inte ska springa hos BVC jämt och ständigt och nån gång ska ju vara den sista och så vidare, men ska det verkligen vara sista vid ett års ålder? Om inte, kommer vi få en kallelse hem när det är dags, eller ska man beställa tid själv? Det var inget som BVC-sköterskan sa något om. Lite märkligt är det. Jag pratade med Yenny om det här och hon sa att hon inte heller hade fått någon tid och att hon hade blivit instruerad att själv beställa en tid vid 1.5 års ålder. Är det likadant här, tro?


Man kanske skulle ringa och fråga. Men det är nog ingen brådska än i alla fall.

Av rikku - 23 juni 2008 20:00

Hurra! Nu har det börjat! I lördags släppte det, antagligen tack vare Yennys son (som är så duktig och har kunnat gå i fyra månader redan! Duktig kille!) Jag tror att Vanja fick sig en tankeställare när hon såg att Olof minsann kunde gå, och fort gick det!, och att han tog sig fram till leksakerna mycket fortare än vad hon gjorde. Så medans vi var hos Åsa så började Vanja släppa taget lite grann, tog några steg här och några steg där. När vi gjorde oss i ordning för att åka därifrån så gick hon jättelångt!


Efter att vi hade varit hos Åsa åkte vi hem till min mamma. Där visade Vanja återigen upp sina nyvunna kunskaper. Som hon gick! Hon inte bara gick, hon lärde sig att vända också och busade till och med. Hon låtsades gå till någon och sen vände hon och gick åt ett annat håll och skrattade!


Men naturligtvis så kommer det att ske olyckor nu när hon börjat gå och den första skedde redan hemma hos mamma. Vanja föll framåt, som hon har gjort tidigare, men den här gången hann hon inte ta emot med händerna, eller också dök reflexen helt enkelt aldrig upp, så hon slog i ansiktet och tänderna bet in i underläppen och hon började blöda. :( Stackars liten. Men det gick fort över, redan innan läppen hade slutat blöda.


Nu övar hon på att gå här hemma massvis, men hon har fortfarande inte lyckats lista ut hur man gör för att resa sig upp själv. Hon brukar gå fram till antingen mig eller Tommy och dra sig upp via byxbenen, eller också gå fram till nån möbel och dra sig upp där. Sen kan hon gå!


Fortfarande går hon dock mycket på knäna, men när balansen kommer, då kommer hon nog överge den gångstilen. :)

Av rikku - 18 juni 2008 22:15

Usch, idag har jag verkligen inte varit i form. Jag har varit trött, hängig, orkeslös och nästan likgiltig. Jag lider antagligen av sömnbrist (igen) men för en gångs skull så är det mitt eget fel.


I helgen beställde jag en hel hög med böcker. Fem böcker från Tradera och tre böcker från Adlibris. Alla böcker från Tradera har redan dykt upp och det har medfört att jag ligger och läser till väldigt sent. I natt lade jag ifrån mig boken vid midnatt eller ett. Jag vet inte riktigt hur mycket klockan hade hunnit bli. Sent, i alla fall.


Så sömnen är inte direkt på topp just nu.


Vidare så krånglar min mage, igen. Det känns som att den har hållit på och krånglat i flera veckor nu. Skulle jag kolla upp det så skulle det säkert visa sig att jag lider av brist på nån vitamin eller nåt. Det säger i alla fall min mamma jämt. Jag måste lida brist på vitaminer och annat bra eftersom jag inte äter grönsaker. Men å andra sidan så är jag ju nästintill anorektiker också enligt henne eftersom min kropp ser ut som den gjorde innan jag blev gravid med Vanja...


Det här kanske jag har tagit upp förut, men det stör mig verkligen. Alla verkar jämföra min kropp med hur den såg ut strax innan Vanja föddes och hur den ser ut nu, för att kunna påpeka och kommentera hur smaaaaaaal jag har blivit. Geezes, jag har alltid varit smal. Varför kommer det som en chock för alla nu helt plötsligt?


Äsch, sidospår. Säkert ett gammalt ämne också.


Hur som helst så har det här inte varit någon toppendag för mig. Dessutom så känner jag att jag verkligen måste göra ett stort ryck här hemma. Lägenheten ser ut som skräp. Nåja, inte hela, men köket i alla fall. Men orken och lusten är inte direkt närvarande. Disken exempelvis, är ju helt sanslös. Jag har diskat tre gånger idag, TRE! gånger, och ändå är det disk kvar. Stora, otympliga grejer som inte riktigt får plats i diskmaskinen, men som man inte orkar ställa sig och diska för hand, särskilt inte när man känner sig utslagen.


Blä.


Vad finns det mer att rapportera om? Tja, midsommar närmar sig och väderleksrapporterna är inte direkt optimistiska. Det ser ut som att det blir regn, i år igen. Kul.. Skönt med ledighet, dock. Tommy kommer sluta så tidigt som sju imorgon! Yey! Fast å andra sidan kommer han börja tidigare, men ändå! Hela kvällen tillsammans, på en vardag! Men tack och lov så jobbar han bara så här en vecka till. Sen är det semester och efter semestern så kommer han jobba dagtid istället. Skönt! Även om kvällsskiftet ger mer betalt så kommer det bli skönt att ha Tommy hemma på kvällarna igen.

Av rikku - 16 juni 2008 22:00

Vilken dag. Jag skulle gå och handla med Vanja idag eftersom saker, i vanlig ordning, börjar ta slut lite smått. Min tanke var först att jag skulle gå och handla samtidigt som Tommy åkte iväg till jobbet. Man vill helst inte gå innan, eftersom vi ändå har så lite tid tillsammans när han jobbar kväll. (Tack och lov att han bara jobbar så här i två veckor till!) Men när klockan blev tre så regnade det ute. Typiskt. Jag tänkte INTE gå ut i regnet och bli dyngesur bara för att gå och handla, så Tommy fick åka till jobbet och jag väntade på uppehållsväder.


Det tog en stund, men när klockan närmade sig fem-tiden eller så, så var det strålande solsken och nästan syndigt varmt ute. Nå, det var kanske en överdrift, men med tanke på hur vädret har sett ut så...


Jag klädde Vanja och mig själv, packade med inköpslistan, plånboken och mobilen med musik. Därmed var jag redo att gå. Vanja hade på sig jeans, en t-shirt, strumpor, skor och jeansjacka. Jag hade även med mig hennes mössa ifall att det skulle blåsa kallt. Det har det ju faktiskt gjort en hel del det senaste. Själv hade jag jeans, en top (t-shirt passar liksom inte in som beskrivning, men det är inte en top i stil med "visa-magen-top"), en luvtröja och sneakers, tror jag man kallar skorna. Typ gympadojor i alla fall.


Glad i hågen och med Rammstein på högsta volym började jag traska. När vi hade kommit inte ens en tredjedel på vägen till ICA.. så började det spöregna. En bit längre fram fanns en undergång som jag skynda till, men innan vi kom fram så var både jag och Vanja genomvåta. Hurra. Vart tog solskenet vägen, undrar ni? Jo, det var kvar. Mitt i spöregnet. (Någon regnbåge såg jag däremot inte, men jag hade lite fullt upp för att kunna titta efter en).


Under samma bro väntade också en hundägare med sin blöta hund. Vi tillbringade ett tiotal minuter, kanske till och med tjugo, jag vet inte, tillsammans och språkade lite grann om vädret, hundar och bebisar. Vanja fick klappa hunden och charmade hundägaren totalt. Hundägaren var lite orolig först för att Vanja skulle bli rädd för hennes hund, men jag försäkrade henne om att Vanja älskar hundar och inte är ett dugg rädd. Lite blyg i början kanske, men absolut inte rädd.


Efter en bra stund så klarnade vädret upp och när det bara smådroppade från himlen, likt en vattenkran som inte har dragits åt ordentligt, så gav vi oss iväg åt olika håll. Hundägaren skulle hem och jag skulle till ICA, blöt eller inte.


Vi klarade oss hela vägen till ICA, om än något blöta. Vanja var jättekall så hennes mössa åkte på och det hjälpte väl lite i alla fall. Inne på ICA hivade jag upp inköpslistan, haffade en korg på hjul (mycket praktiskt när man handlar med barnvagn!) och började systematiskt avverka listan. Framme i kassan var det, såklart, kö, men Vanja skötte sig utomordentligt och försökte inte ens ta en kasse. Duktig tjej. (Men det kan ju ha berott på att hon var kall..) Jag lastade upp mina varor, betalade och började packa ner allting i en bra ordning. Mjölk, fil och annat tungt hamnade under vagnen, dock i en påse, något som jag annars aldrig gör, men med tanke på vädret så kunde man inte vara nog försiktig.. Resten av varorna fördelades i två påsar som jag knöt runt handtaget på vagnen.


Nu till det märkliga i historien..


Medans jag stod där och knöt påsarna så kom det fram en... dam? (Gråhårig var hon i alla fall) och sa "ursäkta att jag stör men jag måste bara säga att du har en otroligt söt unge!" Självklart har jag det. Jag har den sötaste ungen i hela världen. Sa jag inte. Däremot sa jag "Ja, visst är hon?" och såg så där stolt ut som man ska. Tanten fortsatte prata och beundrade Vanjas ögon och att hon var så snäll och så vidare. Jag bara höll med. Vad annat kunde jag göra? Det är ju faktiskt sant, även om jag inte behöver en främling som talar om det för mig.


Nå, jag hade knutit färdigt mina påsar och gjorde mig redo att gå, då tanten/damen? frågar om jag har tänkt stanna lite i affären. Öhh.. "Nja", sa jag, "jag hade väl tänkt gå hem innan det börjar regna igen". Men så lätt kom jag inte undan. Hon ville bara "prata lite med mig" så vad skulle jag göra? Jag följde med henne ut ur butiken och stod en stund utanför ingången och pratade.


Jag har INGEN aning om vad hon egentligen ville!


Hon frågade mig om jag jobbade, jag svarade nekande och då började hon prata om dagis och hur stora barngrupperna är där och att det bästa är att barnen börjar dagis först när de är 2-3 år. Jotack, det har man hört förut.. barnmorskan i Trosa tjatade om det rätt ofta, men det är ju inte alla som har möjlighet att vara hemma med barnen i tre år.. Nåja, jag lyssnade artigt och nickade och sa "mm" på rätt ställen och verkade artigt intresserad. Hoppas jag. Sen gick hon vidare till att prata om allt man kan göra när man är hemma med barnen. Man kan baka, sy, tvätta, städa, laga mat till sin man och sina barn och se till att mannen har allt han behöver så känner han också att livet har en liten guldkant.


Öööööhhhh... okej.. Nå, jag tänkte inte ge mig in i någon diskussion med en tant på gatan som jag inte känner, så jag bara nickade och höll med. Inom mig tänkte jag "vad är det här för knasig tant egentligen?" Sen började hon prata om hur hon hade valt fel när hon var yngre. Hon var lärare och önskade att hon hade jobbat färre timmar och varit hemma mer med barnen och så vidare. "Jo, jo", tyckte jag, "men alla har ju inte råd att vara hemma länge. Dagarna tar ju faktiskt slut efter ett tag". "Ja", sa tanten, "men numera får man ju 3000 kronor om man är hemma med barnen efter att dagarna är slut!" Jag blev full i skratt, men behärskade mig. "Jo, jo, men 3000 kronor kan man ju inte leva på", påpekade jag. "Ja, men med barnbidraget så blir det ju 4000 kronor, och det räcker ju till mat i alla fall!" Åh, herregud. Ja, för det gör ju stor skillnad.. för man har ju inga räkningar som ska betalas, förstås..


Tokig tant. Till slut lyckades jag, fortfarande på ett artigt sätt, komma loss och fortsätta hemåt. Mycket märklig människa. Jag vet inte om hon bara var pratsugen eller om hon tyckte att jag såg ut som någon som behöver råd från en mer erfaren människa eller vad det var. Jag har ingen aning om vad hon egentligen ville eller varför hon valde ut mig, men svårt var det att ta sig därifrån i alla fall.


Om det inte var något annat så är det i alla fall en rolig sak att skratta åt. :)


Hemvägen var nervös. De svarta molnen hängde olycksbådande framför mig hela vägen och jag var hela tiden rädd att jag skulle promenera rakt in i en ny störtskur. Vanja och jag var fortfarande blöta från den förra, men vi behövde sannerligen inte en till på oss. Som tur var så klarade vi oss hela vägen hem.


Väl hemma så var det bara att klä av Vanja alla blöta kläderna, sätta på henne en torr blöja, på med en varm pyjamas och i med lite kvällsmat. Sen skulle jag lägga henne i säng, men först ringde jag min syster och pratade lite, så då fick Vanja vara med mig i vår säng. Jösses, vad busig hon var! :D Urgulligt, jag önskar att jag hade kunnat filma det. Hon for runt som ett supergulligt yrväder, kastade sig ner på kuddarna, täcket, kikade på mig med busiga ögon och skrattade så härligt. Hon var som en liten ullig kanin och sprättig som en kalv på grönbete. :) När jag till slut lade henne i hennes egen säng så skedde det utan protester. Hon tog nöjt snuttefilten, gosade på den och somnade utan problem.


Hon är allt en härlig unge. :) Det bästa jag har.

Av rikku - 13 juni 2008 21:45

Då gör vi ett försök. Egentligen är jag inte särskilt skrivinspirerad just nu, men det är nu jag har tid, så då får jag försöka skriva.


Barn, karriär och frihet var ämnet idag.


Jo, jag läste på Aftonbladet (som vanligt) och där fanns det tre artiklar om/med kvinnor som aktivt har valt bort barn och "försvarade" sin ståndpunkt på Aftonbladet.


De tre artiklarna finns här:


http://www.aftonbladet.se/kvinna/article2594292.ab

http://www.aftonbladet.se/kvinna/article2594291.ab

http://www.aftonbladet.se/kvinna/article2594282.ab


Nå, alla tre kvinnorna är över 40, två av tre är singlar och den tredje är gift, men bor ensam. Kanske inte de mest ideella förhållandena om de nu hade velat skaffa barn.. Hur som helst så poängterar dessa kvinnor att de absolut inte vill ge upp sin frihet. De är vana vid att kunna göra som de vill, de vill inte hamna i ett "fängelse" och framför allt, tror jag, så vill de inte att karriären ska bli lidande. Det är visserligen bara en av de tre som rent ut säger att om hon skulle skaffa barn så skulle hennes karriär bli lidande, men jag tycker mig ana något liknande hos de andra två också. Eller också är det bara fördomar som talar..


Det är märkligt att det tycks vara en så vida spridd uppfattning att om man skaffar barn så blir man automatiskt av med sin frihet. I och för sig beror det helt och hållet på vad man räknar in i ordet "frihet", men jag känner mig inte direkt.. ofri. Visst måste man visa hänsyn och visst finns det saker som man bara inte kan göra, eftersom man har ansvar för ett litet barn, men att jämföra det med ett fängelse, det är väl lite väl magstarkt, tycker jag.


Så man kan inte gå ut och festa mitt i veckan eller supa sig full på helgerna. Men seriöst, de här människorna är över 40. GÖR man sånt fortfarande då, menar de? Jag är långt ifrån 40, jag har till och med en del år kvar till 30, men jag tycker att hela grejen med att gå ut och festa är så överskattad. Det är flera år sedan jag hade lust att gå ut och festa senast. När jag tänker efter så växte jag nog ifrån det när jag var 20. Nu är jag visserligen nykterist, och vad vet jag? Det kanske är otrolig skillnad om man nu dricker alkohol. (Ja, det bör det ju vara, men jag menar i själva upplevelsen och i att vilja gå ut och festa.)


Vad är det mer för frihet man kan tänkas bli berövad? Resa kan man ju göra ändå, även om man har barn, så vad finns det mer? Hmm.. ja, sexlivet blir ju lite begränsat visserligen men om man är singel så är sexlivet ganska begränsat redan. :P Egentiden blir definitivt begränsad, i alla fall i början när man måste hålla hundraprocentig koll.


Nåväl, jag kommer inte på så mycket mer sätt som "friheten" blir begränsad på. Men det kanske beror på att jag och Tommy är positiva och inte ser massa hinder överallt. Jag har svårt att komma på hur ett barn begränsar en. Man får ta mer hänsyn och planera lite mer när man ska åka någonstans, men hur är det negativt? Är inte det en del av att bli vuxen, att visa att man kan planera och ta hänsyn till andra människor?


Över till karriär då. Okej, det är väl ett argument som håller. Tror jag. Jag vet inte där heller. Men jag kan tänka mig att om man ska jobba 80 timmar i veckan så kan det bli svårt att hinna med ett barn. Det som jag tänker mest när jag hör folk prata om karriärmöjligheter, det är frågan "varför?". Varför vill folk göra karriär? Vad är det som är så speciellt med det? Varför vill någon ägna så mycket tid åt att jobba? Visst är det kul att jobba, om man inte har fel sorts jobb, men kul är det inte. Jag har fått för mig någonstans att en del använder sitt jobb, sin karriär, som ett sätt att få sig själva att må bra. Det är ungefär som att de tänker att "jag gör mitt jobb bra, därför tycker folk att jag är duktig, därför måste jag vara en bra människa!" Hur ska jag förklara..? Hmm.. Istället för att bara må bra av sig själva och tycka att de är duktiga och bra människor, så behöver de bekräftelse ifrån sitt jobb; från sin chef, sina kollegeor, sina kunder.. Utan jobbet och framförallt utan framgången på jobbet, så anser de sig mindre lyckade och mår inte bra.


Rena spekulationer från min sida, naturligtvis. Så om någon karriärmänniska mot förmodan skulle läsa det här och inte hålla med så är det inget att bry sig om. :D


Men det är i alla fall vad jag tror och den uppfattning jag har. Själv tycker jag att barn är mycket lättare som må-bra-grej, om man nu behöver en sådan. Ens barn älskar en och ger hela tiden ömhetsbetygelser och det ger självförtroendet en enorm skjuts framåt. Man känner sig tokbra. "Mitt barn tycker om mig. Mitt barn älskar mig. Fan, vilken duktig mamma jag är!" :D


Sen finns det en sak som barn ger som inte ens den bästa karriären i hela världen kan ge. Den otroliga kärlek som ett barn väcker. Man både ger och tar så mycket kärlek och ibland är det nästan så att hjärtat slutar slå för att det är så sprängfyllt med kärlek, både till barnet och till partnern.


Jag skulle aldrig byta det mot det mest välbetalda jobb i världen. Sen hjälper det väl att jag är en liten gräsrotsmänniska. Jag tillhör arbetarklassen och det är där jag trivs. Jag gillar att folk säger åt mig på jobbet vad jag ska göra, hur mycket jag ska åstadkomma och sen när jag går hem så har jag inget att bekymra mig över. Jag skulle aldrig klara av att vara chef och bestämma en massa eller än värre; få en jäkla massa betalt för att göra ingenting. (I och för sig så finns det väl inga såna jobb på riktigt, men det är intrycket man får av en del tjänster).


Så sammanfattningsvis; med barn, och utan karriär, så har jag precis det liv jag önskat mig. Det kan inte bli mycket bättre än så här. :)

Av rikku - 12 juni 2008 22:30

Skriv ett inlägg om barn, karriär och frihet.


Men inte idag.


Sova.nu

Av rikku - 12 juni 2008 22:00

Usch, vad jag inte mår bra idag. Jag har varit risig i magen ett tag nu till och från, men idag var det absolut kasst. I och för sig kan det vara en bra sak, för jag har märkt att när man inte är bra i magen så håller det sig i det tillståndet tills man blir riktigt, riktigt dålig, och sen går det över. Så jag hoppas på att det ska gå över nu.


Hela dagen idag har varit ur led, så att säga. Jag vaknade (läs: gick upp) halv ELVA. Helt sanslöst! Så sent ska man absolut inte gå upp när man har smått. Vanja vaknade visserligen vid sextiden, som vanligt, och fick lite att äta och somnade sedan om. Fortfarande som vanligt. Men sen brukar hon vilja gå upp vid åtta, senast nio. Vad som fick henne att sova ända till halv elva har jag ingen aning om, men det är naturligtvis mitt fel att vi gick upp så sent.


På grund av den sena uppgången så har allting varit förskjutet idag. Vanjas middagslur, som annars brukar inträffa kring 11-12-tiden blev så sen som halv tre. Eftersom hon lade sig så sent så vaknade hon naturligtvis också sent, omkring fyra-tiden. Som följd av det så ville hon inte sova när hennes ordinare sängtid inföll sig. Jag fick ta upp henne och sitta med henne lite i soffan och försökte tala om för henne att klockan faktiskt var jättemycket och hon verkligen måste sova. Det funkade ganska bra, (även om jag inte är övertygad om att hon faktiskt förstod vad jag sa) och hon kom i säng bara en timme senare än vanligt.


Jag måste verkligen bli bättre på att ta mig upp på morgonarna. Den senaste tiden har varit helt katastrofal, jag är supertrött på morgonen, men det kan bero på att jag inte sover ordentligt på nätterna.Vanja har sedan en tid tillbaka börjat vakna på nätterna och kräver mat, något som jag har gett henne utan att ifrågasätta särskilt mycket. Men nu undrar jag om hon inte har blivit beroende av nattmålet eftersom om det nu hade rört sig om en tillväxtperiod (vilket var min teori när hon började vakna) så borde väl den ha gått över nu. Eller? När jag var på BVC senast så tyckte de att man bara skulle ge henne vatten på natten och det har jag provat. Resultatet? Hon blev asförbannad och kastade flaskan all världens väg. Inte populärt, alltså. Det var som att hon ville säga "jag är hungrig och så ger du mig vatten? Är du inte riktigt klok?!"


Så jag vet inte. Kanske att jag försöker med vatten igen, bara för att ha gett det en ärlig chans, men på något sätt måste jag få henne att sluta äta på nätterna. Jag håller på och ger min dotter olater. :/

Av rikku - 11 juni 2008 21:30

Det är alltid lika intressant att kolla igenom besöksloggen. Väldigt många besök kommer från ställen jag kan förstå, exempelvis från bloggar som jag har kommenterat i, forum som jag är aktiv i (och där min bloggadress står utskriven) men väldigt ofta kommer det också en massa besök från google! Google.se, google.dk, google.com och även andra sökmotorer. Mycket märkligt. Vad söker man på för att hamna på min blogg? Vad skriver jag som är så intressant att man hittar hit via google?


Som sagt, mycket märkligt. Men det är antagligen frågor jag aldrig kommer få svar på eftersom de personerna inte kommenterar. Inte för att det är särskilt förvånande, med tanke på hur många bloggar jag läser som jag aldrig kommenterar. Men det gör mig inte mindre nyfiken.


Nåväl.. vad finns att rapportera härifrån då? Det händer inte särskilt mycket för närvarande, något som syns på aktiviteten på bloggen. Utan många händelser blir det inte många inlägg.


Vanja går fortfarande inte själv, även om jag vet att hon kan numera. Minst sexton steg kan hon ju ta själv. Hon är väldigt glad av sig och har börjat leka mycket själv. "Buuuuuum" säger hon och kör med bilen. :) Ibland går hon runt, runt, runt på knäna och bara skrattar. :D Urgulligt.


Ett välbehövligt regn kom över Alingsås i natt/morses. Inget ihållande, men några snabba störtskurar och sedan ett långt uppehåll med massa solsken. *suck* Antagligen hade det behövt regna hela dagen, så torrt som det är ute, men lite är ju bättre än inget.


Idag hade Öppna förskolan avslutning för sommaren. Typiskt. Vi som hade börjat vänja in oss på att gå dit en gång i veckan, jag och Vanja. Men den här veckan har vi inte varit där. Jag har varit så otroligt trött på morgonarna, så jag har inte orkat upp i tid för att det ska vara någon mening med att gå till Öppna förskolan. Det är lite synd, för nu har de ju stängt hela sommaren. Men vi kommer väl inte vara här så mycket i alla fall, skulle jag tro. Semestern kommer nog mest handla om att åka till andra ställen. :)


För övrigt så kan jag konstatera att sedan jag blev mamma så har jag blivit otroligt känslig vid frågor som rör barn. Den här artikeln fick mig att börja gråta http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2664281.ab och det här klippet fick mig att må illa http://www.youtube.com/watch?v=LnnVC-cG5oQ (ja, tårarna var inte långt borta där heller). Tanken "hur kan man göra så mot sitt barn?" dök upp flera gånger. Visst, barnet var inte i någon (direkt) fara och pappan var säkert där hela tiden, men! Det visste inte barnet, eller hur? Det lilla barnet gråter efter hjälp i flera minuter, och de bara filmar...


Säg vad ni vill, men jag vill kalla det barnmisshandel.

Presentation

Länkar

Gästbok

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2 3
4
5
6
7
8
9
10
11 12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2008 >>>

Tidigare år

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Fråga mig

0 besvarade frågor

Skapa flashcards