Alltså.. Man tror att man fortsätter vara ungefär likadan som innan man fick bebis, men så är det verkligen inte. Om man tar bort de uppenbara förändringarna såsom förlorad sömn, krav på bättre planering och allt sånt praktiskt, så förändras man faktiskt som person också. Inte bara att man blir mer kärleksfull och uppmärksam (såvida man inte lider av extrem sömnbrist, förstås, för då är man allt annat än kärleksfull) men man reagerar på saker man inte hade reagerat på innan.

Ikväll satt jag och tittade på Cold case. Det är ett bra program som handlar om poliser som återupptar gamla olösta fall. Mycket spännande. Men. Ikväll handlade det om en bebis som hade dött, vid första anblicken i plötslig spädbarnsdöd. I slutändan visade det sig att det var mamman som hade dödat henne, om än vid tillfällig sinnesförvirring, eller vad man ska kalla det.

Jag vet inte ens hur många gånger jag grät till filmen ikväll. Mer än tre i alla fall. Bara jag tänker på att någon skulle göra en bebis illa så kommer tårarna. Man tänker på sitt eget barn och hur man aldrig, aldrig, aldrig någonsin skulle kunna göra henne illa.

Det är som att kroppen har utlöst någon slags försvarsmekanism i samband med att man får barn. Kroppen är helt inställd på att man ska skydda barnet och alla tankar på att något skulle kunna hända utlöser en hel serie med känslor, varav den dominerande känslan är att man måste skydda barnet. Sorg och skräck är nog också ganska tätt därefter. Sorg över alla barn som ingen skyddar och skräck för att man inte ska kunna skydda sitt barn mot allting.

En del av mig tänker lite grann att "vad bra att kroppen fixar sånt här! Tokbra för att skydda de små!" och en del av mig tänker att "okej.. det är nog bra, men varför måste man bli så jäkla blödig bara för det?" Det räcker med att jag läser något halvsorgligt eller lyssnar på en sorglig ballad så börjar ju tårarna trilla. Snacka om obalans bland hormonerna. Så här var det aldrig innan jag fick barn. Visst blev man berörd av saker, men det krävdes ju lite mer än vad det gör nu.

Jag undrar om det påverkas något av att jag fortfarande ammar? Jag menar, nån gång måste det ju upphöra (eller?) men det kanske håller i sig längre ju längre man ammar. Eller också är det väl, som allt annat, så individuellt att man inte kan dra några paralleller någonstans.

På tal om individuellt så kom jag att tänka på alla saker jag har läst om BVC-sköterskor. Många älskar att klaga på BVC-tanterna. Det ska gärna röra sig om råd om skötsel av barnen. Exempelvis: En mamma är orolig över att barnet äter/sover för mycket/för lite och frågar om råd på BVC. Som svar får hon något i stil med: "Det märker du. Alla barn är olika. Du vet bäst vad ditt barn behöver". Vilket mamman naturligtvis inte alls vet, eftersom hon är där och frågar. Själv har jag inte upplevt detta fenomen, som tydligen ska vara ganska vanligt (eller också är det en vandringssägen). Både BVC-sköterskan i Vagnhärad och den vi har nu här i Alingsås tycker jag är duktiga och trevliga. Jag har inte stött på någon liknande nonchalans som folk älskar att skriva om, men det är roligt att läsa om. Antagligen hade det inte varit lika roligt om man själv hade varit drabbad, men ändå.

En sak som jag dock oroar mig lite grann för är att när vi var inne på ettårskontrollen nu senast, då fick vi inte någon ny tid för återbesök. Jag förstår att man inte ska springa hos BVC jämt och ständigt och nån gång ska ju vara den sista och så vidare, men ska det verkligen vara sista vid ett års ålder? Om inte, kommer vi få en kallelse hem när det är dags, eller ska man beställa tid själv? Det var inget som BVC-sköterskan sa något om. Lite märkligt är det. Jag pratade med Yenny om det här och hon sa att hon inte heller hade fått någon tid och att hon hade blivit instruerad att själv beställa en tid vid 1.5 års ålder. Är det likadant här, tro?

Man kanske skulle ringa och fråga. Men det är nog ingen brådska än i alla fall.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den här podden jag lyssnar på är helt fantastisk. Det finns så mycket som jag skulle vilja diskutera och resonera kring bland alla ämnen som jag har fått höra om. Men jag lyssnar ju på fler avsnitt än jag hinner blogga om, så man får sålla lite. ...

Igår fyllde Lily fem år. Det är inte klokt vad fort tiden går! Gammal klyscha, men så är det verkligen. Min yngsta är fem år. Min yngsta! Äldsta dottern har passerat tio och är snart lika lång som jag. Skor kan vi nästan dela på redan. Själv är jag n...

Jag nämnde väl häromdagen att jag har börjat lyssna på podcast? The Psych files är den jag lyssnar på för närvarande och lär lyssna på ett bra tag framöver. Han som håller i den, Michael Britt, startade podden för tio år sedan, så jag har lite att ta...

Det här har varit en väldigt påfrestande dag, både fysiskt och psykiskt. Vi hade minnesstund för Lasse idag. Lasse var en truckförare som jag jobbat med i 4-5 år. Han dog plötsligt och oväntat förra veckan, endast 47 år gammal. Minnesstunden var väld...

Som ungefär fyra personer har märkt (fler är det inte som läser min blogg, typ) så har det varit ganska, eller ja, totalt tyst på bloggen ganska länge nu. Det var flera år sedan jag bloggade aktivt och frekvent. Jag vet inte, det är väl att jag är på...