Thorn without a rose

Alla inlägg under januari 2009

Av rikku - 28 januari 2009 21:15

Idag har Tommy och jag varit tillsammans i tre år! Hurra för oss! Vad tiden springer förbi, måste jag säga. Jag tycker att det inte var längesen jag bodde i Umeå, men det var ju faktiskt evigheter sen. På dessa tre år har vi dessutom fått två underbara barn och det är ju helt fantastiskt.


Jag kan däremot inte påstå att vi har firat dagen på något speciellt sätt. Lukas var lite kinkig i natt så det blev inte mycket sömn. Blöjorna till Lukas var akut slut på morgonen, (och dessutom hade vi planerat att storhandla idag) så vi var tvungna att åka till Maxi rätt så snart efter att vi gick upp (vilket i och för sig inte var så överdrivet tidigt som vi hade tänkt oss från början, på grund av nattens härjningar). När vi kom tillbaka från Maxi så var klockan två. Dags för Vanja att sova, alltså. HÖG TID, kan man till och med kalla det. I vanliga fall brukar hon sova vid tolv-tiden. I affären fick vi lyfta ur henne ur vagnen och låta henne gå själv för att hon inte skulle somna där och då. Stackarn.


När vi kom hem så var klockan som sagt två och vi lade Vanja direkt. Lukas sov, som vanligt. Han sover mest hela dagarna och är vaken på nätterna. Nå, inte alla nätter, förstås. Men eftersom vi var så trötta efter natten så gick vi också och lade oss. Vi sov i nästan två timmar, lika länge som Vanja. Det kändes helskumt, men det var nog behövligt. När vi gick upp var klockan halv fem, så det var ju bara att sätta igång med middagen direkt.


Nåja, det viktigaste är ju inte att fira dagen på något speciellt sätt, utan att ta hand om varandra. Det är liksom det ett förhållande går ut på. :)


I övrigt så kan jag rapportera att besöken här gick jättebra. Inte för att jag hade förväntat mig något annat, men man vet ju aldrig. Alla tyckte (såklart) att Lukas var jättefin och alla var förvånade över hur lugn han är. Han ger inte mycket ljud ifrån sig och de få gånger han gör det, då är det för att han är hungrig. Besöken var bra för Vanja också. Även om alla beundrade Lukas så fick Vanja också mycket uppmärksamhet och det gillade hon. Hon lade beslag på pappa direkt och ville att han skulle leka med henne. Sötnos. :) När de åkte så fick alla puss av henne, utom farfar, men det beror nog på att farfar har mustasch och sånt tycker Vanja är lite läskigt.


Farfar var ändå glad, särskilt över att Lukas får hans namn i andranamn. :)

Av rikku - 25 januari 2009 20:45

Är det inte typiskt, så säg? I natt sov Lukas ganska bra, till skillnad från tidigare nätter. Han vaknade visserligen med jämna mellanrum, kanske varannan eller var tredje timme, minns inte riktigt, men däremellan så sov han gott. Men sov jag? Nä. Vanja timade sitt uppvaknande väldigt bra också. Självklart vaknade hon mitt mellan Lukas uppvaknanden. Typiskt.


Men när båda barnen väl sov och allt var lugnt, då borde jag ha somnat, tycker jag. Trött var jag ju så det räckte och blev över, men av någon anledning så somnade jag inte. Kanske var det så att min kropp var inställd på att Lukas skulle vakna när som helst och därmed bestämde att det inte var någon mening med att försöka sova. Elakt av min kropp, i så fall, för jag vill sova, oavsett hur kort sömnen blir. Lite sömn är bättre än ingen sömn.


Nå, vi får se hur det går ikväll. Förhoppningsvis fattar min kropp att hela poängen med att gå och lägga sig är att sova.


Imorgon får vi äntligen besök här igen. Än så länge är det ju bara Tommys föräldrar som har sett underverket, men imorgon kommer min mamma och hennes man hit och hälsar på. På tisdag ska pappa, farmor och farfar komma är det tänkt. Efter det får vi väl se om det kommer någon mer den närmaste tiden. Syster-yster skulle ha kommit idag, men var tvungen att jobba, så vi fick boka om till den fjärde, vilket inte kan klassas som "den närmaste tiden" när det handlar om såna här små.


Hur som helst så ska det bli kul med besök.


Nu har jag på något sätt lyckats tappa bort allt annat jag hade tänkt skriva om, så jag antar att det får bli en annan dag.

Av rikku - 24 januari 2009 11:15

Först och främst; tack för alla gratulationer i föregående inlägg!


Livet som tvåbarnsfamilj börjar stabilisera sig. Lukas är nu tre dygn gammal. På dessa dagar har han gjort det klart för oss att han inte är någon morgonmänniska, han är en nattmänniska. Det vill säga; han sover inte på nätterna. Alls. Han ska bara äta hela nätterna för att sen ligga och sova på dagarna. Det är lite påfrestande eftersom det innebär att jag inte har fått sova mer än 20-30 minuter i sträck de senaste nätterna. Mitt totala sömnintag uppgår nog inte mer än till 4-5 timmar sen han föddes. Det är ganska lite och det börjar kännas. Men vi resonerar som så att det kommer rätta till sig så snart mjölken kommer igång ordentligt så att han kan äta sig mätt istället.


Vanja har reagerat bra på Lukas, tycker jag. Hon kramar och pussar på honom och vill gärna peka ut hans kroppsdelar. "Öra! Hand! Ben! Näsa!" Mm, jo, vi vet. Men sött är det. Lite svartsjuk är hon naturligtvis. Imorses när jag bytte blöja på Lukas så stod hon bredvid och ville också upp och byta blöja. Hon gick så långt att hon påstod att hon hade bajsat (det hade Lukas gjort) men när det blev hennes tur så hade hon naturligtvis inte gjort det. Men det är ganska harmlöst, tycker jag. Vi försöker tänka på att hon ska få uppmärksamhet och närhet lika mycket som innan, men riktigt som innan kan det ju inte bli. Ammar jag Lukas, då kan jag inte sluta bara för att hon vill sitta i mitt knä just då. Men på det stora hela så tycker jag att det går väldigt smidigt och det är jag glad för, särskilt som jag lider av sömnbrist just nu.


En sak som har förvånat mig är hur lite besök vi har haft hittills. Jag trodde att folk skulle komma rusandes nu när vi bor så pass mycket närmre än när Vanja föddes, men så har inte skett. De enda som har tittat på Lukas är Tommys föräldrar och lillebror och de var här samma dag som han föddes. De hade ju sett efter Vanja åt oss, och henne ville vi ju ha hem igen. :)


Men ingen annan har varit här än, trots att alla säger att de vill komma tidigt och titta på honom. Men alla verkar också tro att vi har världens trafikrusning hit och vill därför ge oss utrymme och tid att koppla av. Det är i och för sig snällt tänkt, men det skulle ju vara kul om folk kom hit också. Eftersom alla vill ge oss utrymme så betyder det att vi antagligen kommer få hit alla samtidigt och det kan nog bli jobbigt.


Pappa, farmor och farfar kanske skulle komma hit idag, men det vet vi inte än hur det blir. De skulle bestämma det idag om de skulle komma eller ej. *suck* Liite längre framförhållning hade ju varit trevligt. Vi kan ju inte bestämma att vi ska hitta på något annat idag förrens vi fått veta om de har tänkt komma eller inte. När jag pratade med mamma igår och frågade när hon hade tänkt komma, då svarade hon att hon hade tänkt komma igår. Jaha. När hade hon tänkt upplysa oss om den saken? Uppenbarligen så blev det ju inte så eftersom jag pratade med henne på kvällen, men det hade ju varit trevligt om vi hade fått veta tidigare att hon kanske hade tänkt komma. Särskilt som vi inte var hemma.


Ja, för vi var på BB igår på återbesök. När man har gått hem tidigt så måste man komma tillbaka för PKU-prov och läkarkontroll. Nå, det visste vi ju sen förra gången, så det var inte så mycket att orda om. Men vi fick en sjukt tidig tid, kvart i nio på morgonen och det var ju kanske inte det roligaste. Vi fick ställa väckarklockan på halv sju! Så tidigt går vi aldrig upp annars. Det stod på lappen vi hade fått att man gärna fick vara en kvart tidigare eftersom det var en mottagning. Det innebär att de tar in folk så snart de är klara med den föregående, vilket är bra förstås.


Mindre bra var det att läkaren inte var där.


Vi fick vänta i över tre timmar! Först då behagade en barnläkare att dyka upp och då hade de (barnmorskorna och sköterskorna på BB) ändå ringt och efterlyst en barnläkare fyra gånger! Men tydligen hade det skett en massa "missförstånd" och alla läkare hade trott att någon annan hade gått dit. *suck* Det förstörde rätt mycket av vår dag, kan jag säga. Det var jobbigt för Vanja att vara där och inte ha något att göra i nästan fyra timmar. Lägg till att hon hade gått upp långt tidigare än vanligt och att klockan närmade sig hennes middagslur så har ni en ekvation som inte är särskilt rolig. Men hon skötte sig mycket bättre än vad någon hade kunnat begära av henne och jag var väldigt stolt över henne.


Vi hade tänkt åka vidare till Göteborg efter besöket på sjukhuset, men eftersom det tog så otroligt lång tid så beslöt vi oss för att strunta i det och åka hem istället. Vi var trötta och hungriga allihop och Vanja behövde verkligen sova.


Men tyvärr så fortsatte dagen att vara förstörd. Vanja slocknade i bilen på väg hem och sov i ungefär 40 minuter. Men väl hemma så ville hon inte gå och lägga sig igen. Det är naturligtvis inte lätt att ha sovit en stund, vaknat till och sen gå och lägga sig igen. Så under hela dagen så sov hon bara 40 minuter totalt. Under eftermiddagen var hon väldigt gnällig och grinig och det var ganska jobbigt, även om vi förstod vad det berodde på.


Det är inte lätt att vara liten alla gånger.


Nu funderar vi på om vi ska gå ut och hoppa i vattenpölar allihop. Men först får jag väl ringa och fråga om folk kommer idag eller inte. *suck*

Av rikku - 21 januari 2009 16:30

Idag är jag så tråkig att jag kopierar samma text som jag skrev på föräldraforumet.
 
 
Imorses, klockan 04.17, föddes vår son; Lukas Arne Persson. 51 ståtliga centimeter och 3640 härliga gram och ändå tyckte jag att han var sååååå liten!

Förlossningen gick hisnande fort, måste jag säga. Jag hade ju känt av lite småvärkar under gårdagen, så små att jag inte ens var säker på att det var värkar, men under kvällen blev de starkare och tätare. Jag började klocka dem kring halv nio på kvällen och vid elva var de fortfarande inte riktigt så regelbundna som jag ville ha dem. Det varierade mellan att vara tre minuter mellan dem och NIO! Men med tanke på att vi hade 50 minuters resväg till sjukhuset så bestämde vi oss ändå för att åka in. Vid midnatt så packade vi in i bilen och begav oss mot Borås. Vi var lite oroliga för att de skulle skicka hem oss, men vi höll tummarna för att de skulle ta emot oss.

När klockan nästan var ett så kom vi fram till sjukhuset. Jag kopplades upp mot en CTG-apparat och en barnmorska undersökte mig för att se om det var någon mening med att skriva in mig. Värkarna hade blivit ganska mycket kraftigare under färden till sjukhuset, men vi var ändå inte säkra på om vi skulle få stanna. Förvånad konstaterade barnmorskan att jag redan var öppen fem centimeter! Då var det helt plötsligt inte tal om annat än att vi skulle skrivas in. Vi blev också väldigt förvånade, för SÅ jobbigt tyckte vi inte att det hade varit, ändå.

Men värre skulle det bli.

Jag sa till redan från början att jag ville ha epidural-bedövning, för den funkade så bra med Vanja, men de verkade ovilliga att ge den. Istället föreslogs lustgasen, igen. *suck* Ja, för den funkade ju så bra förra gången.. NOT! Nå, jag insisterade på att jag ville ha epidural, men det fick jag inte. Istället fick jag något som de kallade spinal, vilket skulle vara samma sak, fast istället för att jag fick det som konstant dropp så var det en dos rakt in i ryggen och det skulle räcka tills bebisen var ute.

Jag tror att jag fick spinal-bedövningen omkring två, halv tre-tiden eller så och först så kändes det helt okej. (Nå, det kändes inte lika bra som epiduralen, men ändå helt okej). Men efter en timme så började jag känna av värkarna igen och precis som förra gången så satt mina värkar i benen. Alltså, varje gång jag fick en värk så strålade det ner smärta i benen, på utsidan av låren, liksom. Jag har ingen aning om hur värkar är för andra, men ingen annan verkar ha det som jag i alla fall. Märkligt.

Hur som helst så började jag småsvära i mitt stilla sinne över att jag inte hade fått epiduralen, som jag hade velat ha, för den här verkade ju värdelös, tyckte jag. Vad är det för mening med att få bedövning som släpper efter bara en timme? När barnmorskan kom in så talade jag om för henne att jag hade börjat känna av värkarna igen och hon gjorde en ny undersökning av mig. Hoppsan, jag var visst öppen tio centimeter och smärtan jag kände berodde på att bebisen tryckte på.

Helt utan förvarning så var det dags att börja krysta! Smärtan jag kände upplevdes som större än förra gången, men jag erkänner utan omsvep att jag nog inte minns så mycket från förra förlossningen. Sambon påstår i alla fall att det såg ut som att jag hade lika ont som förra gången, så jag litar på hans ord. Det gick i alla fall otroligt mycket fortare och efter kanske en kvarts krystarbete så var han ute.

Lille Lukas.

Farfar blev förresten jätteglad och lite rörd när jag berättade för honom att vi har valt hans namn, Arne, som andranamn till Lukas.

Av rikku - 20 januari 2009 13:00
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  
Av rikku - 17 januari 2009 19:15

Blä, idag har inte varit någon bra dag. Eller ja... egentligen är det väl bara från och med eftermiddagen som den har varit dålig, men det känns som hela dagen. Dels har jag lyckats bråka med mamma en massa och återigen fått konstatera att hon inte lyssnar på vad jag säger utan drar sina egna slutsatser och lägger ord i munnen på en som man aldrig har sagt och bara det känns jobbigt nog. Dels så har jag haft ont i huvudet sedan dess vilket har gjort mig lättirriterad och jag kan säga att idag hade jag verkligen behövt mer tålamod. Vanja har varit lite småjobbig de senaste dagarna (undrar om hon är på väg att bli sjuk eller nåt?) och hon har börjat gnälla för minsta lilla.


Ett exempel; "Vanja, smaka lite banan." "Neeeeeej, inte bababanenen!" "Jo, du kan väl smaka lite?" Stortjut. "Maaaaaaaaamma! Kaaaaaaaama!"


Hon vill alltid att jag ska krama henne när hon inte vill äta, av någon anledning.


*suck*


Hur som helst så har hon varit väldigt jobbig nu under eftermiddagen. Hon vill upp i knät. Okej, jag tar upp henne. Väl uppe börjar hon tjuta och slingra sig och vilja ner igen. Sätter jag ner henne, då gråter hon för att jag sätter ner henne och hon vill upp. Dubbel-suck.


On top of all that.. Mitt enda gravidbesvär, en huggande smärta i högerlåret, har besvärat mig idag också. Men det är väl bäst att inte säga till någon, för då kommer folk att säga "aha! Det måste betyda att bebisen är på gång!". Jovisst.. i så fall har bebisen varit på gång de senaste sex månaderna eller nåt. Antagligen ligger bebisen och drar i någon nerv och har troligtvis hysteriskt roligt åt det. Och jo, det är en huggande smärta, inte en ilande smärta, vilket många har frågat mig när jag har berättat om det. Hade det varit en ilande smärta så hade det tydligen varit ischias eller nåt sånt, men det är det inte. Det är verkligen en huggande smärta och det är på samma ställe varje gång. Alltid höger ben också.


Men nåt litet besvär ska man väl ha för att man är gravid, antar jag. Alla andra verkar ha mycket värre graviditeter och jobbigt med än det ena och än det andra, så jag klagar inte över detta.


Det jag klagar på är att dagen idag suger. Jag får ha såna dagar, jag också.

Av rikku - 15 januari 2009 12:30

Japp, idag skulle alltså bebisen födas, eller snarare inte med tanke på att det bara är typ 5% som faktiskt föder sina barn på BF-dagen. Som ni förstår så har det inte kommit någon bebis än och jag betvivlar att den kommer de närmaste dagarna, men man vet ju aldrig.


Idag var vi på MVC för kontroll igen. Det händer inte så mycket på kontrollerna, måste jag säga. De mäter magen, ibland får jag väga mig (+21 kilo hittills, var nu de kilona befinner sig), kollar mitt blodtryck som alltid är lågt, men ändå bra, men det beror på att jag har lågt blodtryck i vanliga fall, och så får man lyssna på bebisens hjärtljud. That's about it. Som vanligt så fick vi höra att allting såg bra ut. Ingenting var konstigt eller ovanligt och i stort sett så är det bara att vänta på att bebisen ska komma. Vi fick en tid till nästa vecka så då får vi ju se om bebisen har kommit tills dess eller ej.


Det värsta med att vara höggravid är att man mer eller mindre tvingas till telefonförbud. Alla antar att så snart man ringer så är det för att berätta att man ska föda eller redan har fött. Ingen verkar tro att man kan ringa bara för att man, som tidigare, vill prata. När de väl får reda på att "nä, jag ville bara prata lite", då blir folk besvikna. Lite trist, även om jag förstår dem också. (Det är väl bäst att tillägga så ingen tar illa upp). ;)

Av rikku - 14 januari 2009 21:00

Hurra! Äntligen har vi internet igen! Sju veckor utan internet, det är helt sanslöst! Under hela december månad så har jag inte fått skiva ett enda ynka litet inlägg. Jag förstår om ni har blivit tokiga på mig. Det har i alla fall jag varit.


Det värsta är ju att jag inte har kunnat förbereda vare sig er eller oss på att vi skulle bli utan internet. Ska se om jag orkar dra hela historien..


Det är så här, nämligen:

I vår hyra så ingår kabel-TV och bredband ifrån Tele2. När vi flyttade in hit så var vi fortfarande bundna till Telia, men vi tänkte att så snart abonnemanget går ut så säger vi upp det och sparar på så sätt in lite pengar. I november sa vi adjö till Telia, lite vemodigt eftersom jag ändå har haft Telia i väldigt många år och alltid varit nöjd. Men det går ju inte att komma ifrån att det kostar en del hos Telia.


När dagen kom då Telia-abonnemanget försvann gjorde vi en mindre trevlig upptäckt.


Vi hade inget internet överhuvudtaget.


Vi misstänkte något tekniskt problem och ringde därför till Tele2 och gjorde nästa otrevliga upptäckt. Vi var tvungna att göra en beställning av bredbandet hos dem. Det räckte inte med att vi betalar till dem varje månad via hyran, vi måste ha gjort en personlig beställning av bredbandet också. Naturligtvis fick vi reda på detta på en fredag, vad annars? Det innebar att vi fick vänta till veckan därpå innan vi fick hem avtalet som vi skulle fylla i. Nåja, en helg klarade vi väl utan internet, tröstade vi oss med. Så veckan därpå fyllde vi i pappret och skickade in. Mot slutet av veckan hörde jag av mig för första gången för att höra hur det gick med vår beställning. Jag minns inte längre vad som sas i de första samtalen, men vid det laget visste vi inte allting. Vi fick i alla fall höra att det kunde dröja lite tid och att vi var tvungna att vänta.


Veckan tog slut och helgen kom och gick. Veckan därpå ringde jag igen och frågade om de inte kunde bara släppa fram internet, om så på den lägsta hastigheten, bara så vi kunde använda det. Inte heller då fick vi veta allt, men vi fick veta att vi var tvungna att vänta tills de hade behandlat vår order. Inte förrens veckan därpå, alltså tredje veckan, fick vi reda på att det inte funkade så som vi trodde. Då fick vi veta att det internet som vi har beställt, som ingår i hyran (fast med en löjligt låg hastighet, så vi beställde en högre hastighet som vi får betala för), är inte samma som vi har haft hos Telia, utan det här går via TV-uttaget. Vi behöver alltså ett special-modem att koppla in vid TVn. Så det var detta vi satt och väntade på, utan att ens veta om det. Leveransen av detta modem skulle vara 2-3 veckor. Varför det skulle ta så lång tid var det ingen som kunde svara på ordentligt, men så var det i alla fall. Det skulle innebära att vi borde få modemet senast veckan därpå.


Något frustrerade fick vi finna oss i att vänta.


Men veckorna kom och gick och inget modem dök upp. Ursäkterna hopade sig. Vi fick höra att Tele2 (som för övrigt satsar stenhårt på TV-reklam just nu (Born to be cheap)) hade fått in mycket fler ordrar än vad de hade förväntat sig och därför låg efter i arbetet. De hade dessutom passat på att göra en uppdatering av sina datasystem, så dessa hade legat nere i tre veckor vilket hade lett till att de inte hade kunnat behandla en enda order under de tre veckorna.


Undra på att de låg efter.


För att korta ner den här historien lite så har jag ringt till Tele2 säkert 20-30 gånger under de här sju veckorna. Vi har blivit försäkrade om att modemet säkert kommer snart, kanske i slutet av veckan, kanske nästa vecka, ett otal gånger men först idag, onsdagen den 14:e januari, kom det verkligen. De skickade modemet igår, för övrigt. Hade de bara gått med på att skicka ut modemet tidigare, vilket jag har bett dem om ett flertal gånger, så hade vi inte behövt vänta så här länge. Räkningarna, som vi betalar över internet, fick vi betala hemma hos Tommys föräldrar på julafton.


Så just nu är vi inte så glada på Tele2. Servicen där är inte mycket att hänga i julgranen, men så får man ju vad man betalar för. Vi blev utlovade kompensation för att det har dröjt så länge och igår fick vi veta vad den bestod av. Vi får en månads gratis internet och så får vi TV4 Film till slutet av februari. Yay.. Inte direkt den mest generösa kompensation man kunde tänka sig, men det är ju bättre än inget i alla fall, antar jag.


Nog gnällt om Tele2. Vi har internet nu i alla fall och förhoppningsvis kommer det inte att strula mer nu.


Nu till nästa ämne: Bebis!


Nej, vi har inte fått bebisen än. Ledsen att göra er besvikna, men så ligger det till. Däremot verkar den må bra och är otroligt livlig, särskilt på kvällarna. Beräknad nedkomst är imorgon, så jag tror att vi tryggt kan säga att bebisen kommer närsomhelst, utom imorgon. Det är väldigt få som föder på den dag som de får tilldelat sig vid ultraljudet, även om vissa personer, till exempel min mamma, verkar ta det datumet som något som är spikat. När jag ringde min mamma idag så hann jag inte ens säga "hej" förrens hon utropade "har du redan fått?". Eh.. nej. Jag har inte ens känt av något än, vilket var fråga nummer två. Hon verkar otroligt förvånad och nästan besviken, ungefär som att jag lurar henne på något när jag inte går omkring och har förvärkar eller sånt. Märkligt.


Faktum är att det inte känns som att det är dags än. Jag vet att jag är i vecka 40, men det hade lika gärna kunnat vara två månader kvar. Det känns så avlägset på något sätt. Men det sker när det sker och det är inget att hetsa upp sig över. Om alla andra kunde lugna ner sig lite och inte vara så hysteriska med det här datumet så skulle de säkert må bättre. Jag kommer tala om när bebisen är född. Faktiskt. Ingen kommer att missa det, jag lovar.


Imorgon ska vi in till barnmorskan. Det kommer vara en annan barnmorska än vår vanliga, för hon skulle inte vara där, av någon anledning. Nå, denna nya är säkert bra hon också. Jag vet inte riktigt, men det känns lite som att vi har missat något den här gången. När jag gick hos Susanne i Trosa så pratade vi mycket mer. Det kändes som att jag fick mycket mer information och hon frågade mycket mer saker. Hon kollade också mitt blodsocker och järnvärde och såna saker med jämna mellanrum (och skällde på mig för att jag åt så mycket socker) men å andra sidan så vägde hon mig bara en enda gång och det var vid inskrivningen. Men jag vet inte, jag. Jag vet inte vad det är jag saknar riktigt och då är det ju svårt att klaga. Kanske var det helt enkelt så att förstföderskor får mycket mer information än omföderskor. Jag vet inte, faktiskt.


Jag kan inte påstå att jag ser fram emot förlossningen och går omkring och önskar att det var över, som med Vanja. Men nästan allt är annorlunda med den här graviditeten. När jag säger att jag inte ser fram emot förlossningen så betyder det inte att jag fasar inför den eller något sådant dumt, utan helt enkelt att jag inte ens tänker på den. Som jag sa förut så känns det fortfarande väldigt avlägset. Men jag är nyfiken på att få reda på om det är en pojke eller flicka. De har ju vägrat se efter den här gången eftersom det är "emot deras policy" att tala om för föräldrarna om det är en pojke eller flicka. Löjligt, tycker jag, men så är det i alla fall. Inte ens när vi var inne på det extra ultraljudet ville de titta, eller ens låta oss titta själva. Ännu mer löjligt. Med en månad kvar till förlossning är det väl ingen som gör abort för att det är "fel" kön. Men det ville de tydligen inte riskera.


När det gäller namn så har vi bara två förslag. Om det sen blir något av dem, det vet man ju aldrig (man kan ju ändra sig) men de förslag vi har är i alla fall Lukas och Mia. Det här med namn är verkligen svårt, men också roligt.


Jag hoppar lite nu, känner jag, men det är för att jag inte har kunnat skriva på så länge. Jag skrev lite högre upp att den här graviditeten är annorlunda än den förra. Jag trodde inte att det var möjligt, men den är faktiskt ännu lättare än när jag bar på Vanja. Jag har knappt mått illa alls, jag har faktiskt bara kräkts en enda gång. Mina fötter har visserligen svullnat upp lite grann på sistone, men långt ifrån så mycket som förra gången (som ändå inte var så där jättemycket i jämförelse mot vad man har hört andra berätta). Jag har varit hyfsat pigg hela tiden utom det sista, men det är för att jag inte sover så mycket på nätterna. Bebisen är väldigt aktiv på kvällar/nätter och Vanja vaknar fortfarande upp vissa nätter och vill ha en ny blöja och/eller en flaska välling. Dessutom nu när det närmar sig slutet så får jag springa upp och kissa var och varannan timme och det hackar ju upp sömnen också. Men till viss del är det också egen förskyllan då vi har gått och lagt oss rätt sent vissa nätter, så allt kan man ju inte skylla på graviditeten.


I övrigt har jag inte lidit av några åkommor och vi här hemma har dragit slutsatsen att antingen har jag löjligt lätta graviditeter eller också gnäller folk mer än vad de egentligen lider. Vilket av det det är, det kan jag inte svara på, men så känns det i alla fall. Med Vanja så mådde jag mer illa, i alla fall på förmiddagarna, och mina fötter svullnade upp granska mycket till och från. Jag blev också lättare ledsen periodvis och det har jag inte märkt något av den här gången.


Hela graviditeten har gått ganska omärkt förbi överlag. När jag väntade Vanja så hade jag stenkoll på vilken vecka jag var i och vad som hände i den veckan och så vidare. Den här gången har jag fått tänka efter ordentligt för att komma ihåg vilken vecka jag är i och vad som händer i en specifik vecka har jag inte haft någon aning om. Det kan bero på att det dels inte är något nytt längre och dels kan det bero på att vi är fullt upptagna med Vanja hela dagarna. Man hinner liksom inte tänka så mycket på pyret i magen.


Med det sagt kan vi lämna bebisen i magen och övergå till Vanja.


Samma dag som vi blev av med internet så var jag med Vanja på 1.5-årskontroll Allting såg jättebra ut. BVC-tanten konstaterade att Vanja var väldigt lång och smal för sin ålder, men inte för smal så att vi behöver göra något åt det, som tur var. På kontrollen så uppmätte hon hela 87.5 cm i längd och 11.5 kilo i vikt. Vanja fick en spruta i benet som inte alls uppskattades. Hon grät och grät och hade inte sköterskan förvarnat mig om att det svider när de sprutar in vaccinet så hade jag nog blivit lite orolig eftersom det aldrig har varit några problem tidigare för Vanja att ta sprutor. Men det gick över fort i alla fall och jag tycker att Vanja var så duktig. Hon fick sitta och leka lite med leksakerna medans sköterskan (eller vad hon nu ska kallas) tittade på och hon konstaterade att hon har utvecklats bra motoriskt.


När det gäller språket däremot... Oj, oj, oj, vad stolt man kan vara som mamma! Språkligt sett så låg hon ungefär ett år i förväg mot för vad hon "bör" kunna. När vi var på kontrollen så pratade hon i två-ordsmeningar och hade ett ordförråd på över 150 ord. Två-ordsmeningar kontrollerar de att barnen kan vid 2.5 år och de ville att barnen skulle kunna 8-10 ord vid 1.5-årskontrollen Nu, 1.5 månader senare så kan Vanja uttrycka sig i tre-ordsmeningar och hur många ord hon kan, det är det ingen som orkar räkna längre. Många, många fler än vid kontrollen i alla fall. Första tre-ordsmeningen som vi hörde henne säga var "Dinte munnet Ki-ko!" Det betyder "Inte (i) munnen, Chiko!" (Chiko är en hund).


Japp, det krävs inte mycket för att man ska bli stolt som förälder.


Hon har nog vuxit en del det senaste också, för den delen, så jag tror att hon är längre än de 87.5 cm som BVC-tanten uppmätte henne till vid kontrollen. Hon var väldigt klumpig ett tag vilket resulterade i smärre chocker. Första incidenten skedde en vecka före jul..


Jag och Vanja satt i soffan och tittade på TV. Vanja bestämde sig för att gå ner på golvet, något som hon annars aldrig har några problem med. Hennes metod för att gå ner från soffan är följande: Hon lägger sig på mage längs med soffan. Sedan för hon över benen över kanten och när de når golvet så står hon upp. Enkelt, eller hur? Men den här dagen gick det inte till riktigt så.. Hon började som vanligt med att lägga sig på mage. Men när hon skulle låta benen glida ner på golvet så skedde något. Det hela gick så fort att jag inte hann uppfatta vad som hände exakt, men jag gissar på att hon tappade greppet eller balansen eller något. Istället för att benen åkte ner först så ramlade hon sidlänges ner mot golvet. Hade det varit allt så hade det nog inte varit så farligt, men vid soffan så står det också ett soffbord. Hörnet på detta soffbord är, som på de flesta bord, ganska vasst. Vanja slog i bakhuvudet rakt på hörnkanten på bordet, där det är som vassast.


Naturligtvis började hon gråta direkt, men det var ingen vanlig gråt utan snarare panikgråt. Jag var framme hos henne på en halv sekund, men skadan var ju redan skedd. När jag lyfte upp henne så upptäckte jag till min förfäran att hon inte bara hade slagit sig, hon blödde också! Det forsade blod från hennes lilla bakhuvud! Panik, panik, panik! Vi försökte trycka en blöt trasa mot hennes sår, men det ville inte Vanja alls. (Inte så konstigt, det gjorde naturligtvis ont). Tommy ringde till sin mamma och vi fick nummer till sjukvårdsrådgivningen så vi kunde fråga vad vi skulle ta oss till. När vi kom fram (det var jag som fick prata med kvinnan i telefon) så hade såret redan slutat blöda, men kvinnan i luren tyckte ändå att vi skulle åka in till lasarettet och kolla upp det, om så bara för att lugna oss själva. Sagt och gjort, vi for iväg till akuten med henne. Väl där så fick vi vänta i två timmar innan vi fick träffa doktorn (vad sysslar de med där, egentligen?). Doktorn fick vi träffa i två minuter ungefär och han konstaterade att det behövde inte sys, utan vi kunde åka hem igen. Lite snopet kändes det att behöva vänta så länge och sen bara bli ivägskickade igen, men samtidigt kändes det skönt att höra att det inte var allvarligt utan skulle läka fint av sig självt. Förresten har vi konstaterat att akuten inte är till för akuta ärenden. Det är helt enkelt drop-in för obokade besök.


Nu, tre veckor senare så syns det inte ens att hon hade ett hack i bakhuvudet och det är väldigt skönt.


Nästa incident inträffade en vecka senare, på självaste julafton. Vi var hemma hos Tommys föräldrar den här julen. Vi tar varannat år hos våra föräldrar så att ingen känner sig bortprioriterad och den här gången var det Tommys föräldrars tur att husera oss på julafton. Strax innan vi skulle öppna paketen så sprang Vanja runt och busade med Tommys lillebror. Hon hade sin snuttefilt i handen när hon sprang och i efterhand så är det ju lätt att säga att det borde man inte ha låtit henne ha, men efterklokhet tjänar ju ingenting till. Hur som helst så skulle hon vända sig om och trampade naturligtvis på snuttefilten så att i och med att hon vänder sig om så fäller hon sig själv. Hon faller raklång ner i golvet och slår i munnen. Läppen börjar blöda och Vanja är otröstlig. Jag tvingas sitta med henne i famnen och vagga och vyssja henne och korta perioder tystnar hennes gråt, bara för att sätta igång igen någon minut senare. Stackars lilltjejen..


Det var nästan så att man började tro att hon skulle slå ihjäl sig när som helst, men nu har hennes balans stabiliserats igen. Därför ligger det nära till hands att tro att hon växte lite grann just då och kroppen hamnade i obalans en stund.


Julen i övrigt var väldigt trevlig. Vanja fick hur mycket presenter som helst, hon nästan drunknade i dem. Vi har fått köpa två nya leksakslådor och funderar på att köpa ännu en till bara för att få plats med alla leksaker. De bästa presenterna enligt Vanja är en dockvagn (som hon dock saknar körkort för! Alla ben, se upp!), BRIO-spisen och leksakstallrikarna med tillhörande muggar och bestick.


Men hon har fått mycket, mycket mer än så. Inte så underligt, kanske. Barnen är ju de som får flest julklappar och som har roligast åt dem.


Jag vet inte vad mer jag har att berätta. Men nu har vi ju internet igen, så kommer jag på något mer är det ju bara att uppdatera på nytt. :) Nu ska jag in till föräldraforumet och försöka läsa ikapp där. Det lär inte vara det lättaste efter sju veckors frånvaro...

Presentation

Länkar

Gästbok

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14 15
16
17
18
19
20 21
22
23
24 25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2009 >>>

Tidigare år

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Fråga mig

0 besvarade frågor

Skapa flashcards