Thorn without a rose

Alla inlägg under juni 2010

Av rikku - 27 juni 2010 22:45

Midsommar har kommit och gått. Vi åkte hem till min pappa över midsommar, precis som vanligt, men det har ändå varit en annorlunda midsommar. Till en början med så jobbade pappa midsommarafton. Det i sig är väl kanske inte så ovanligt, för pappa får alltid jobba alla storhelger. Jul, nyår, påsk, midsommar.. you name it. Men vi kom inte iväg så tidigt som vi brukar eftersom jag jobbade kväll så vi hann bara träffa pappa i någon timme eller så innan han åkte iväg till jobbet. Alla andra var också borta, så vi fick fira själva midsommaraftonen helt själva, trots att vi var bortresta.


Nå, det var trevligt ändå. Vi grillade och hade det väldigt trevligt och mysigt. Det har varit toppenväder hela helgen så vi har varit ute mest hela tiden och bara njutit. Natten däremot blev hemsk.


Till en början med så skedde det en olycka precis innan barnens sängdags. Lukas, som älskar alla djur och är alldeles för närgången alldeles för ofta, smet iväg medans jag bäddade hans säng och skulle klappa brorsans katt som var på besök. Den här katten är alldeles för osocial och samtidigt alldeles för orädd och Lukas är alldeles för liten för att förstå kattens signaler. Summan av kardemumman blev att Lukas illvrålade 20 sekunder efter att han hade lämnat mig i sovrummet. Naturligtvis rusade jag dit direkt och till min förfäran så blödde Lukas i ansiktet. Katten hade rivit honom precis bredvid ögat och det blödde ganska ordentligt. Tack och lov att det inte tog i ögat, säger jag bara. Vi fick tvätta och inspektera skadan. Jag ville sätta på ett plåster, men det fick jag inte för Lukas som slet loss det direkt.


Nå, det slutade blöda ganska snart i alla fall och Lukas hade slutat gråta innan dess också, så det var inte så farligt som det hade kunnat vara och nu har Lukas ett sår rakt över ansiktet som ser rätt illa ut och får honom att se ut som Scarface, lite grann.


Nå, det var ju en ganska olycklig början på kvällen. Vi fick lagt barnen i alla fall och det verkade gå rätt så bra. Ett par timmar senare gick vi också till sängs och eftersom pappa inte har obegränsat med sovrum så sov vi fyra i samma rum. När vi gick till sängs så vaknade först Vanja av att vi kom in och började stöka runt. Hon ville ligga i vår säng (hon låg på en madrass på golvet) och det fick hon till en början med. Men hon somnar ju inte om hon ligger bredvid oss (tro mig, vi har försökt detta förut) så efter en halvtimmes gosande, som ändå var rätt mysigt, så sa jag att nu fick hon lägga sig i sin egen säng igen och försöka sova lite till.


Det uppskattades inte. Inte det minsta. Det gnälldes, det klagades och det slutade med att jag skulle ligga och hålla henne i handen. Det kan jag tala om att det var jobbigt. Att ligga med handen rakt ner från sängen får armen att domna bort rätt rejält och inte sjutton somnade hon heller. Istället låg hon och tjatade om det inte var dags att gå upp snart (klockan var då tolv) och hon ville ha mjölk och hon ville gosa och jag fick inte vrida mig i sängen och.. ja, det tog aldrig slut. Sen vaknade Lukas också, naturligtvis.


Vad Lukas problem var, det vet jag fortfarande inte. Han ville inte sova i alla fall. Han ställde sig upp i sängen och illvrålade. Jag bytte blöja, jag gav dem vatten (det går ju inte att bara ge den ena vatten, förstås), jag vyssjade och bar. Inget hjälpte. Så där höll det på. I TVÅ TIMMAR! Gissningsvis var det en blandning av att vi var bortresta, att vi alla låg i samma rum och att katten hade rivit honom, men gud, vad trött jag var. När klockan var två så tappade jag allt vad tålamod heter. Jag lade ner honom i sängen och nästan (?) skrek åt honom att nu skulle han ligga ner och han skulle sova.


Märkligt nog fungerade det. Han tystnade och låg kvar och inom tio minuter hade han somnat. Jag föll utmattad ner i sängen för att äntligen få sova. Jag hade inte fått särskilt mycket sömn natten innan och var utmattad redan när vi gick och lade oss och det säger sig självt att jag inte fick sova särskilt mycket den här natten heller i och med att barnen inte tystnade förrens efter två.


Behöver jag säga att jag inte var på mitt soligaste humör dagen efter?


Nej, jag var trött, tvär och osocial hela dagen och det var ju jäkligt lämpligt med tanke på att det var då alla kom hem och grillade. Storebror med flickvän, lillebror, syster med familj och så vi och pappa då. Hipp, hipp, hurra. Nå, jag överlevde och det gjorde alla andra också. :) Jag vill gärna tro att det inte märktes hur lite jag hade fått sova, men Tommy sa vid dagens slut att jag inte hade varit mig själv under dagen, så tyvärr, det märktes.


Nåja, andra natten gick mycket bättre. Barnen lade vi strax efter sju och de protesterade inte ens. Jag, i min enfald, trodde att det berodde på att de inte hade sovit särskilt mycket natten innan och var trötta och faktiskt VILLE sova, men så var inte fallet. De låg och tjattrade och skrattade och busade hur länge som helst. Vi fick till slut gå in och säga till dem och lugna ner sig och försöka sova lite istället, men vi var nog inte så jätteallvarliga. Så länge de är glada så får de väl busa en stund.


Den här natten lyckades vi gå och lägga oss utan att väcka barnen också och de sov nästan hela natten. Det var bara Lukas som vaknade en gång och jag lyckades få honom att somna om ganska fort så jag fick en hel del sömn ändå. Skönt, måste jag säga.


Idag åkte vi hem, förstås. Det är ju arbetsdag imorgon. Men innan vi åkte hem så hälsade vi på farmor och farfar en sväng. De ville gärna träffa oss också och det är ju på vägen, så den avstickaren kan man göra utan större besvär. Det blev väldigt trevligt också. Vi fikade ute i solskenet och Lukas var, som vanligt, högt och lågt. Sitta still är inte en av hans främsta egenskaper, om man säger så. Ibland kan jag bli ganska trött på att ränna efter honom, men idag gjorde det inte så mycket. Hemma hos farmor kan de springa rätt mycket fritt. Naturligtvis måste man hålla ögonen på Lukas ändå, men man behöver inte springa hela tiden, i alla fall. Lukas hittade ett par kärl fyllda med vatten som han gärna ville leka med. Hade det inte varit för att vi var på väg hem precis då så hade han väl kunnat plaska en stund. Då hade vi kunnat klä av honom och låtit honom leka lite, men eftersom vi skulle åka precis när som helst så ville vi inte göra det. Men jag drog upp ärmarna på hans tröja och försökte hålla hans kläder borta från allt skvättande i alla fall. Så länge han fick hållas så var han nöjd, men när jag tog bort honom därifrån så blev han arg. :) Såklart. :D Det är aldrig kul att få bästa leken avbruten, det förstår ju jag också.


När vi åkte hem så slockande Lukas i bilen direkt och sov som en stock nästan hela vägen hem. Skönt att i alla fall han kan sova i bilen fortfarande. Vanja vill ju inte göra det längre och det är synd, för jag och Tommy vill ju gärna prata med varandra när vi åker bil, men Vanja vill ju också vara med och prata, mest med mig.


Nå, dagen har gått fort, helgen har gått fort och det är jäkligt skönt att vara hemma igen. Nu ska jag snart kasta mig i säng och hoppas på att få en hel natts ostörd sömn inför morgondagens arbetsdag. Gissningsvis ska jag tillbaka till samma ställe imorgon som jag har varit på hela veckan, men helt säkert är det inte. Jag får se vad jag får för besked imorgon.

ANNONS
Av rikku - 25 juni 2010 09:45

Jag vet att du sover
Känner värmen från din hud
Bara lukten gör mig svag
Men jag vågar inte väcka dig nu


Jag skulle ge dig
Allting du pekar på
Men bara när du inte hör
Vågar jag säga så


Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser på
Och genomskinlig grå blir jag
Utan dina andetag


Min klocka har stannat
Under dina ögonlock
Fladdrar drömmarna förbi
Inuti är du fjäderlätt och vit


Och utan ett ljud
Mitt hjärta i din hand
Har jag tappat bort mitt språk
Det fastnar i ditt hår


Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser på
Och färglös som en tår blir jag
Utan dina andetag


Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
Om du inte ser på
Och genomskinlig grå
Vad vore jag
Utan dina andetag


Vad vore jag
Utan dina andetag


-Kent, Utan dina andetag

ANNONS
Av rikku - 21 juni 2010 09:30

Det blir inte mycket skrivet här numera. Visst, jag jobbar och så, men inte hela tiden så jag borde ju hinna skriva också. Men problemet är att när jag väl är hemma, barnen sover och jag har tid att skriva, då orkar jag inte, antingen på grund av trötthet eller bristande lust.


Det är tråkigt, tycker jag, för jag gillar ju att skriva. Ofta när något händer så tänker jag "det kan jag skriva om på bloggen!" och sen.. blir det inget skrivet i alla fall. Det är trist. Många händelser faller i glömskan på det sättet.


Nå, nu skriver jag i alla fall. Som synes så är jag hemma, trots att klockan är kvart över nio. Men idag beror det inte på att jag är utan uppdrag, utan på att jag har hamnat på kvällsskift. Jag ska jobba från kvart i två till elva idag. Jag kommer alltså inte få se barnen mer idag, och det är väldigt tråkigt. Antagligen kommer jag jobba kväll hela veckan. Med lite tur så innebär det att jag får en hel del pengar, och det behöver vi verkligen. Tommy är också hemma än så länge. Han är uppdragslös och sitter och väntar på att telefonen ska ringa. Hur vi löser det om han också åker på kvällsskift, det blir intressant att se. Antagligen lär det väl sluta med att Tommy får panikköra ungarna till deras farmor eller nåt sånt. Inte optimalt, förstås, men vad ska vi annars göra?


I lördags klippte jag mig och färgade håret. Svindyr historia, som vanligt, men å andra sidan så klipper jag mig ju bara en gång om året eller så.. Jag skulle behöva klippa mig oftare, men det har vi inte råd med. Hur som helst så blev jag väldigt nöjd med resultatet. Jag färgade håret ljusbrunt, ungefär den färgen jag hade när jag var liten, och det ser väldigt bra ut. Jag har lugg igen (yay!) och allt slitet hår är avklippt, vilket förstås resulterade i att håret är bra mycket kortare, men det växer väl snart ut igen. Snyggt som tusan blev det i alla fall. Det är väldigt svårt att prata med Tommy nu, för han sitter bara och beundrar mig hela tiden. ;)


På den tråkiga sidan så har jag gått och blivit sjuk också. Typiskt. Jag satt halva veckan förra veckan och bara var hemma. Jag hade väl kunnat passa på att bli sjuk istället för nu när jag ska iväg och jobba! Ja, hade man kunnat bestämma över sånt så.. Nå, jag är ju inte dödssjuk, så jag ska försöka jobba ändå. Jag har en ordentlig förkylning med snuva, nästäppa, nysningar och världens huvudvärk. Jag får snyta mig hela tiden och när jag sover så får jag andas genom munnen, vilket förstås ger en väldigt trevlig smak i munnen på morgonen. Jag har även en oroväckande, lite bultande, smärta, eller kanske snarare obehag, i trakten kring bihålorna. Jag hoppas verkligen inte att det är bihålsinflammation, för det gillas inte. Inte det minsta.


Ja, ja, jag ska packa ner Ipren och ta med mig till jobbet och hoppas på att man tar sig igenom natten utan större besvär.


Snart är det midsommar också. Då ska vi hem till min pappa och hälsa på. Som vanligt så jobbar han förstås på midsommarafton, men förhoppningsvis kan vi grilla och umgås och sånt där vanligt midsommaraktigt på midsommardagen istället. Hur som helst så blir det säkert trevligt.


Semester har man ju också i år, oavsett om man vill eller inte. Nå, det är klart att jag VILL ha semester, men vi har ju ingen betald semester och det är ju jobbigt. Inte får vi semester ihop heller. Jättekul. KANSKE kan vi få en vecka tillsammans, men vi har inte fått besked än och det är jobbigt. Jag har tre veckors semester och som tur är så är de förlagda på tre av de fyra veckor som dagis har stängt. Tommy har försökt få semester så han kan täcka upp för den sista veckan (som egentligen är den första), men vi har som sagt inte fått besked än.


Jag måste ta mig in till körskolan i veckan också och fixa syntestet till körkortstillståndet så jag kan börja köra nån gång. Passar ju bra nu när jag ska jobba kväll, så något positivt finns det ju med att jobba kväll.


Jaja, en sak i taget. Det är mitt motto just nu. En sak i taget. Annars drunknar man i allt som ska göras, och jag vill gärna hålla mig flytande.

Av rikku - 17 juni 2010 07:30

Klockan är fem över sju och jag sitter fortfarande hemma. Jag sitter hemma vid telefonen och väntar. Eventuellt kommer min mobil ringa, eventuellt inte. Eventuellt kommer jag få ett uppdrag idag, eventuellt inte. Ingen vet, allra minst jag. Det var samma sak igår och då ringde inte mobilen. Jag var alltså "ledig". Inte för att man känner sig ledig för fem öre. Nej, man känner sig bara bunden och orolig.


Alltså, jag är en planeringsmänniska. Jag gillar att veta hur det ser ut framöver och vad man har att förvänta sig. Den här osäkerheten, att inte veta ens om jag kommer jobba idag eller inte, och om jag jobbar; var jag jobbar och hur jag tar mig dit, den ger mig magont. Jag sitter och spänner mig och oroar mig för hur jag ska göra. Jag är illamående av ångest.


Samtidigt vet jag ju att det finns inget jag kan göra åt det. Jag kan inte påverka i någon som helst riktning och det bästa vore om jag släppte på oron och bara tänkte "det ordnar sig nog", men det är svårt.


Nå, vi har i alla fall fått reda på att Tommy kommer få fast jobb och det är ju väldigt skönt. Samtidigt som det är ångestframkallande. Det är mycket ångest just nu, märker jag. Anledningen till att Tommys fasta jobb ger ångest är för att han har fått fast jobb i Göteborg. Det innebär alltså att vi vet att det är där han kommer att jobba framöver, vilket i sin tur leder till att vi måste börja röra oss ditåt. Jag måste söka nytt jobb i Göteborg, vi måste leta lägenhet och barnen måste börja på nytt dagis eller ny dagmamma och jag vill inte. Jag vill inte flytta igen! Jag vill inte bo i Göteborg. Men det är klart att vi måste, för allas skull. Det är ju bättre att flytta nu, innan barnen har börjat skolan, så vi inte drar upp barnen från kompisar och skolgång och allt sådant. Klart att de har fått kompisar hos dagmamman också, men de kommer snart glömma bort dem. Faktiskt. Det kanske låter hårt, men så är det ju. Inte minns man vilka man träffade när man var tre år gammal. Det är skolkamraterna som blir de viktiga kompisarna. Det är i skolan man får vänner som man minns.


Som människa är man anpassningsbar. Jag kommer vänja mig vid att bo i Göteborg. Att jag inte vill det just nu, det må vara hänt, men när vi väl bor där kommer även jag anpassa mig.


Men det är klart. Det är just nu det känns tungt och jobbigt och jag blir ju inte hjälpt nu av att jag antagligen kommer klara av det för.. jag vill ju inte.


Men en sak i taget. Andas lugnt och ta en sak i taget. Det är allt jag kan göra just nu.

Av rikku - 9 juni 2010 20:00

Nu var det ett bra tag sen jag satt här. Den senaste tiden har varit omtumlande och jag försöker fortfarande landa i vad fan det är som händer. De som inte har tillgång till mina hemliga inlägg vet väl inte ens vad som har hänt, så det är väl bäst att jag börjar från början.


Fredagen efter att Vanja fyllde år var jag på intervju för ett annat bemanningsföretag än det jag skrev papper för på torsdagen. Jag hade fått information om att man skulle räkna med att intervjun skulle ta cirka 30 minuter, så jag var ju inställd på det. Ja, jag tog till lite extra tid, förstås, så jag räknade på en timme.


Egentligen var jag inte fel ute, för intervjun tog ungefär 40 minuter eller så. Vad jag däremot inte hade räknat med var att de skulle vilja anställa mig på en gång, så jag fick sätta mig ner och vänta en stund på att fler personer, som redan skulle skriva kontrakt, skulle dyka upp.


Efter att vi skrivit papper så fick vi hämta ut kläder och sen var det nån slags säkerhetsutbildning också ovanpå det. Tiden bara rusade iväg och inte förrens efter klockan tolv var vi färdiga. Klockan ett skulle jag hämta barnen hos dagmamman. Men jag hade tur. En av tjejerna som också skrev papper bodde i Alingsås och gav mig skjuts hem. Puh! Strax efter halv ett var jag hemma igen och hann bara kasta in grejerna innan jag fick ge mig iväg för att hämta barnen.


Så den fredagen var ganska omtumlande. Min nye chef sa att jag var tvungen att fixa körkortet så snart som möjligt, så det har gett mig en hel del ångest. Men jag har ansökt om körkortstillstånd, så jag måste vänta på det innan jag kan göra något annat. En sak i taget.


Jag började jobba redan på måndagen efter intervjun. Så de senaste 1.5 veckorna har jag jobbat åt detta bemanningsföretag. Jag har rensat rabatter åt en av hyresvärdarna i Vårgårda. Inte världens mest glamourösa jobb, men det har varit helt okej. Första veckan var riktigt bra. Då var det riktigt sommarväder ute och vi fick allihop solbrända armar. De senaste dagarna har inte varit lika roliga. Regn, regn, regn och jag tror att jag håller på att bli sjuk av att gå runt och vara blöt och kall hela dagarna. Vi ska egentligen bara göra detta till på fredag, men jag betvivlar att vi kommer hinna färdigt tills dess. Visserligen är vi på sista området som vi ska göra, men det är gigantiskt stort och det är mycket att göra i varje rabatt. Men vi får väl se. Slutar det bara regna så kommer det gå fortare.


Det går bra hos dagmamman i alla fall. Lukas har slutat skrika när jag lämnar dem och det känns väldigt bra. För det mesta är det inga problem att hämta dem heller, men nu är det mest Tommy som hämtar så jag behöver inte oroa mig för det så mycket. Det är bara när Tommy måste jobba över som jag hämtar småttingarna.


Eftermiddagarna/kvällarna är ganska jobbiga. Så snart vi kommer hem måste vi ju börja med maten. Vi hinner inte så mycket mer än laga mat och äta och sen är det mer eller mindre dags för småttingarna att sova. Så på vardagarna ser vi inte barnen så mycket och det lilla vi ser dem så måste man mer eller mindre säga åt dem att hålla sig ur vägen medans jag lagar mat.


Det suger, rent ut sagt. Frågan är om det är värt det, egentligen. Visst, det är skönt att få komma ut och jobba och träffa folk och det kommer kännas bra att få in mer pengar så vi kanske kan börja spara pengar snart igen, men allvarligt! Ska man leva så här och bara få se barnen två dagar i veckan?! Vad är det för dumjävel som har kommit på detta, egentligen? Jag vill inte behöva ha barnen så länge på dagis och knappt få träffa dem alls. Det vill jag inte!


Men.. vad har man för val?

Presentation

Länkar

Gästbok

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2010 >>>

Tidigare år

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Följ bloggen

Följ Thorn without a rose med Blogkeen
Följ Thorn without a rose med Bloglovin'

Fråga mig

0 besvarade frågor

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se