Idag har jag varit riktigt duktig här hemma, för omväxlings skull. Jag har städat, tvättat, fixat och donat och nu ser lägenheten beboelig igen. Nåväl, så illa var det ju inte den här gången, i och för sig, men det är så det brukar vara. Det som är kvar att göra, det är att skura samtliga golv, städa hallen nedanför trappan och röja i Vanjas rum. Men där känns det ganska ovärt att göra något, för hon river ju ut allting på fem sekunder igen. :) Men kanske att jag orkar göra något imorgon, vem vet?

Till följd av detta (antar jag, i alla fall) så har jag fått väldigt ont i mitt högerlår. Det strålar ner smärta på utsidan av låret men det är bara sekundlånga ögonblick åt gången. Antagligen är det den fysiska ansträngningen som gör det obekvämt för bebisen eller något liknande, så bebisen ligger väl och trycker på nån nerv eller nåt.

Nåja, det är ju snabbt övergående smärta, så det kan jag stå ut med.

Imorgon ska jag med Vanja på 1.5-årskontroll på BVC. Spännande. Det ska bli intressant att se vad de vill prata om. Jag har visserligen fått hem ett papper med frågor att tänka på till besöket, men de känns rätt irrelevanta för oss. Frågor som hur det går på daghemmet eller hur syskonkontakten är känns ju lite fel för oss eftersom Vanjas syskon inte är fött än och hon inte har börjat på dagis. Men de har säkert mycket annat att fråga om. Jag ska fråga om den otäcka händelsen som inträffade här hemma och höra vad de tror att det var. Jag är nästan övertygad nu om att det var en mardröm eftersom det är många på forumet med barn i samma ålder som har råkat ut för exakt samma sak, men jag vill ändå höra med dem om vad de tror.

När det gäller graviditeten så har jag för övrigt mindre än 50 dagar kvar nu. 49, om man ska vara exakt, (men det kan man ju egentligen inte vara eftersom man inte vet när bebisen föds) och det börjar kännas. Det är tungt, det är bökigt i sängen (hitta en ställning att sova i som är bekväm... lycka till..), det börjar vara svårt att ta sig upp ifrån golvet när man har lekt med Vanja men det jobbigaste är ändå den här tröttheten som har satt in. Jag är jättetrött på kvällarna helt plötsligt. Jag gäspar och orkar knappt med något alls. När Vanja har lagt sig så känner jag också för att lägga mig. Klockan sju på kvällen!

Jag får nog börja äta järntabletterna lite mer frekvent, tror jag.. Så här kan man ju inte ha det.

Mjaha.

För de som inte kunde läsa förra inlägget... Tommy är alltså varslad. Inte med 100% säkerhet, men nära på. Förhandlingarna startar idag och ingen vet hur lång tid det tar innan de är klara. Ju längre tid, desto bättre, naturligtvis. Tommy har två månaders uppsägningstid, så tar det lång tid att bli klara med förhandlingarna så får han ju vara kvar längre. Men vi har redan förberett oss på att han får sluta i januari, och letar jobb. Har vi tur så kanske han hinner få ett nytt jobb relativt snabbt. Om inte.. ja, då får vi anpassa oss efter det. Vi kommer ha råd att bo kvar här i alla fall, det har jag redan räknat ut. Dröjer det länge innan Tommy får ett jobb (och därmed mycket lägre a-kassa), då kanske vi får fundera på att flytta, men det kommer i alla fall inte att behövas i första taget.

Väldigt typiskt att det här skulle hända, och speciellt nu. Jag som hade sett fram emot nästa år så mycket, just för att vi skulle få det rätt bra ekonomiskt. Bye, bye to that dream. Drömmen om hus känns också ganska avlägsen just nu.

Nåja. Ser man bara på det hela positivt (vilket många tycks ha svårt för) så går det säkert bra.

Nu lämnar vi det tråkiga ämnet.

Vanja har äntligen kommit på hur man klättrar ur sängen. Eller rättare sagt, hon vågade äntligen klättra ur sängen själv. Det hände när jag skulle lägga henne att sova middag. Hon låg och ropade en stund (som hon brukar, bara små rop, inget skrik) och jag tänkte inte så mycket på det. Sen, helt plötsligt, så hör jag hur hon öppnar sovrumsdörren! Gosh! Snacka om att bli häpen. Så nu är det slut på den friden. Nu kan man inte längre vara säker på att hon ligger kvar i sängen när man har lagt henne. :)

Lilla tokan.

Usch, vilken dag det här har varit. Det hela började med att Vanja vaknade vid 6-tiden. Det i sig är inget ovanligt, men i vanliga fall så får hon ny blöja, en flaska välling och sen somnar hon om. Idag fick hon ny blöja, en flaska välling och totalvägrade att somna om.

Ovanpå detta så ringer Tommy och säger att bilen vägrar starta, så han har börjat GÅ till jobbet. Hua. Minusgrader och låååååång väg att gå. Men han hann bara två hållplatser innan han insåg att det skulle ta för lång tid och ville att jag skulle kolla upp om bussen gick till jobbet, vilket den nästan gjorde. Tillräckligt nära i alla fall. Försenad blev han naturligtvis i alla fall, men inte såå mycket som om han hade gått hela vägen.

Efter jobbet fick han skjuts hem av en arbetskamrat som hade startkablar och tillsammans fick de igång bilen (inga större problem med startkablarna, tack och lov) och Tommy for iväg till Jula i Partille och fick köpa ett nytt batteri till bilen. Kul. 750 spänn puts väck. Men måste man så måste man ju..

Men det värsta, det inträffade mitt på dagen. Vanja vägrade som sagt att somna om på morgonen. Vid åtta gav jag upp omsövningsförsöken och hon fick istället komma upp. Vid elvatiden började jag försöka lägga henne igen (hon var såååå trött), men hon somnade inte förrens vid tolv. "Skönt", tänkte jag och förutsatte naturligtvis att hon skulle sova lika länge som vanligt eller kanske till och med längre eftersom hon inte hade sovit lika mycket på natten som hon brukade.

Men icke. Redan efter en timme vaknade hon och det var då det hela började...

När jag kom in till henne så var hon jätteledsen och skrek och halvt hysterisk. Jag lyfte upp henne ur sängen och upptäckte att hon inte alls var halvt hysterisk. Hon var helt hysterisk. Hon fäktade och slog med armarna. Hon sparkade med benen. Tårarna bara rann och rann. Ryggen spände hon som en båge och jag var tvungen att hålla ganska hårt i henne för att inte tappa henne. Hon var helt vild! Hela kroppen slängde av och an och jag blev helt förskäckt. Jag försökte lägga henne i vår säng, men det gick inte alls. Hon lugnade inte ner sig det minsta och hon kastade sig nästan över sängkanten. Jag försökte prata lugnande med henne, frågade vad som var fel, om hon hade ont någonstans, försökte sjunga lite för henne, men ingenting hjälpte. Det enda hon sa var "nej, nej, nej, nej" mellan skriken och gråten. När jag försökte klappa henne på kinden (när hon låg i sängen) så viftade hon och slog mot mig och upprepade sitt "nej, nej". Det enda som fanns att göra var att gå runt med henne och hålla ett så fast grepp som jag vågade och hoppas på att hon skulle lugna ner sig.

Det tog över tjugo minuter.

Det var tjugo väldigt långa minuter och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag kunde inte lägga ner henne, jag kunde inte sätta ner henne på golvet (då hade hon väl slagit ihjäl sig så som hon kastade sig av och an) och inget jag sa eller gjorde verkade hjälpa. Jag kände mig totalt hjälplös.

Till slut lugnade hon ner sig i alla fall. Jag har ingen aning om vad det var som hände och det var väldigt otäckt medans det pågick. :( Usch.

Idag så badade jag och Vanja på morgonen. Jag lade igår märke till att hennes strumpor lämnade svarta avtryck kring tårna och tyckte då att det var dags för Vanja att bada. Men att bada så sent på kvällen (kring halv åtta) kändes uteslutet så därför blev det ett morgonbad idag istället.

Det är så olika hur baden går här hemma. Ibland tycker Vanja att det är jätteroligt och ibland gallskriker hon från det att man sätter ner henne i badkaret tills dess att vi tar upp henne igen. Mycket märkligt. De flesta andra barn verkar älska att bada, i alla fall när man frågar deras föräldrar.

Nåja, dagens bad gick i alla fall bra. Det var lite småprotester när vi klev i badet, men sen gick det bra. Vi badade så länge att jag fick byta ut badvattnet (det blev kallt) och Vanjas tår såg ut som små russin. :)

Jag hoppas att det kan fortsätta vara mer positivt att bada för Vanja. Det är så tråkigt när man känner att hon verkligen hatar det. Det är ju trots allt något som måste göras.

Igår var vi ju iväg till Göteborg. Dels handlade vi en del julklappar (dock inte alla) och dels så klippte jag ju mig också. Jag blev faktiskt väldigt nöjd! Nu har jag en lugg som ser snygg ut, håret är jämnt och uppklippt (och uttunnat!) så det går att få det att se mycket snyggare ut än bara platt fall. Trots att hon klippte av 2-4 cm av längden så känns det nästan som att håret har blivit längre. Mycket skum känsla. :) Men positiv. Egentligen hade jag velat färga håret också, men det får vi vänta med tills bebisen är född. Det rekommenderas inte att hålla på med sådant när man är gravid eftersom de inte vet hur eller om det påverkar barnet i magen. Därför är det bäst att låta bli.

I övrigt så sover jag väldigt ryckigt. Natten till lördag sov jag hela natten (gud, så skönt!) men natten till söndag så vaknade jag ett okänt antal gånger igen. Nu i natt sov jag ganska bra (fast jag tror att jag vaknade en eller ett par gånger, men somnade nog om ganska fort igen) och jag hittar ingen gemensam nämnare för när jag sover bättre och när jag sover sämre. Det bara.. blir. Märkligt.

Sist men inte minst så är vi nu under 60 dagar kvar. :) Härligt!

Usch, vad dåligt jag har sovit den senaste veckan. Natten som gick var jag vaken varje timme. Jag vet inte om jag sov något emellanåt eller ej, men jag är helt säker på att jag har sett alla klockslag. 22, 23, 00, 01, 02, 03, 04, 05 och sen ringer väckarklockan 05.30 När vaknar Vanja? Klockan sex. Vill hon somna om? Nej. Får jag sova mer? Nej.

Varför jag inte sover? Tja, det är väl en blandning av orsaker, skulle jag tro. Dels har bebisen raveparty i magen hela nätterna igenom och dels ligger Tommy och knuffas (i sömnen, naturligtvis) och sen blir det varmt och sen blir det för kallt och kuddarna är hopplöst oformliga och täcket är för stort och... Inget stämmer, helt enkelt. Men vi hoppas väl på bättring i natt.

Imorgon blir det städdag i alla fall. Det blev ingen städdag förra helgen, så det behövs dubbelt så mycket nu istället. Men det brukar ju gå ganska fort när vi väl sätter igång, så det oroar mig inte så mycket.

På söndag ska vi åka till Göteborg. Dels så ska vi handla julklappar (under förutsättning att vi hittar något att köpa, naturligtvis) och dels ska jag klippa mig. Äntligen. Ja, jag tröttnade på att se ut som ett kråkbo i huvudet, så jag beställde tid på Panache. Hoppas bara att jag får en bra frisör... min favoritfrisör har ju slutat, och jag har inte hittat någon ny favorit. :( Jag har inte varit riktigt så nöjd de senaste gångerna jag klippt mig där och det är ganska illa med tanke på att det är en väldigt dyr salong, men jag ger dem en chans till.

Jag ska inte klippa av mig allt, utan bara klippa till luggen, jämna till håret och förhoppningsvis få till en frisyr av det hela. Jag vill gärna kunna känna mig fin och eftersom jag är så okvinnlig av mig på så många sätt och vis så är det antagligen svårare för mig att känna mig finare än för andra kvinnor. Men å andra sidan så känner jag mig nog överlag finare än vad andra kvinnor gör när jag vaknar på morgonen. :)

För den som inte vet det så ligger det till så här:

• Jag vantrivs i feminina kläder så som klänningar, kjolar och högklackat.
• Jag sminkar mig aldrig. Jag vet inte ens hur man gör.
• Jag rakar mig inte under armarna, vaxar inte benen och plockar inte ögonbryn eller annat sådant.

Kort sagt, fruktansvärt okvinnlig. =) Ja, just det, jag intresserar mig inte heller för mode, inredning och pyssel.

Nåväl, klippa mig ska jag i alla fall och jag hoppas att det blir något jag blir nöjd med. Hade Malin jobbat kvar så hade jag vetat med säkerhet redan nu att jag kommer bli nöjd, men nu vet jag ju inte vem det blir som klipper mig. Det är bara att hålla tummarna och hoppas på det bästa.

Nä, det blev visst inte mer än så här. Jag vet att jag hade tänkt skriva om något mer, men jag glömde bort det på vägen. Typiskt. Antagligen kommer jag komma ihåg det så snart jag stängt av datorn, men det kan inte hjälpas. Nu blir det kvällsmat och sen säng.

Just ja, jag har ju inte skrivit något om besöket på MVC i måndags.

Dagen började riktigt dåligt, måste jag säga. Regn, regn, regn och i det skulle vi ta oss till MVC, jag och Vanja. Blä. Visserligen tog vi bussen, men det är ju en bit att gå till busshållsplatsen också och vi blev ordentligt blöta. "Uss!", sa Vanja när regnet blötte ner hennes ansikte. "Uss!" Men eftersom jag hade tagit på henne overallen så var hon i alla fall torr innanför. Men för säkerhets skull hade jag packat ner extra kläder åt henne, så även om hon hade blivit blöt så hade jag kunnat byta om på henne till något torrt.

Vi kom fram till MVC omkring 40 minuter innan den bokade tiden var eftersom jag föredrar att vara ute i extremt god tid och dessutom är det roligt för Vanja att leka med leksakerna där också. Men den här gången vågade hon knappt gå in i väntrummet. Det satt ju en "massa" folk där inne! Säkert 5-6 personer. Hon har blivit lite blyg av sig på senare tid. Hon tryckte sig mot mitt ben och ville inte alls gå in först. Men sen såg hon att det fanns en bebis där inne! Då helt plötsligt gick det mycket lättare. Gullunge. :)

Men så värst länge fick vi inte sitta i väntrummet. Min barnmorska gick förbi och fick syn på oss. Hon hade tydligen fått en tid avbokad, så istället för att vänta en halvtimme så fick vi komma in på en gång. Se där, ja.

Eftersom jag var lite orolig för hur bebisen ligger så kände hon ordentligt på magen och försökte hitta alla kroppsdelar på bebisen. Nå, det var i alla fall så det kändes. :D Hon kunde i alla fall konstatera att bebisen ligger, i alla fall nu, med huvudet neråt, men den har fortfarande tillräckligt med utrymme för att kunna vända sig om, så det är inte säkert att den ligger kvar så. För säkerhets skull, eller ja, för att lugna mig ordentligt, så ska vi göra ett extra ultraljud senare för att kunna se att bebisen verkligen ligger som den ska. Jag är inte riktigt säker, men jag fick för mig att vi skulle göra det vid nästa besök. Då kommer jag vara i vecka 34 och det är ju i vecka 35 som bebisen ska ha lagt sig tillrätta och vara nöjd.

Jag ska inte förvänta mig för mycket, men jag hoppas lite grann på att vi kanske kan få reda på könet då också.. Det vore roligt.

Ja, i övrigt så såg allting bra ut. Magen växer som den ska och hjärtljuden lät bra. Mitt blodtryck är lågt, men det är inget ovanligt och som barnmorskan sa; hellre lite lågt än högt. :)

Det är otroligt vad många adresser som läser min blogg som börjar på 64.27 Sju olika bara de senaste dagarna och ingen av dem säger vem de är. Ännu märkligare är det att dessa olika adresser läser exakt samma inlägg i samma ordning. Alltså inte de senaste inläggen, utan gamla inlägg. Mycket märkligt.

Det skulle ju naturligtvis kunna vara rena sammanträffanden, men det känns ändå konstigt. Inte för att jag inte välkomnar nya läsare, men det vore trevligt om man fick någon liten kommentar så att man fick lära känna nya läsare. Självklart är det inte nödvändigt att kommentera något om man bara råkade hamna på bloggen och aldrig mer kommer tillbaka, men regelbundna, nya besökare får gärna höra av sig. :)