Thorn without a rose

Alla inlägg under mars 2010

Av rikku - 31 mars 2010 21:00

Idag har jag varit iväg med barnen till Öppna förskolan. Jag lovade ju Vanja igår halvt om halvt att vi skulle gå dit idag, men jag var ju inte helt säker på om det skulle bli av. Det vara nära att det inte blev av också, för den delen. Vi kom upp i god tid, för all del, men frukosten var som hämtad ur Twilight Zone eller nåt.


I vanliga fall är det Lukas som krånglar med frukosten, inte vill äta, skriker och fäktar när man försöker hjälpa honom och så vidare. Men inte idag. Idag åt han jätteduktigt och gapade och gapade när jag kom med gröten. Ibland överraskar han en verkligen.


Men. Vanja var också som förbytt idag. Istället för att sitta still och äta sin gröt själv så skrek hon, ville inte ha haklappen, ville ha haklappen, ville ha mjölk men vägrade dricka den och gröten skulle hon bara absolut inte ha. Jag satt och stirrade på mina två barn och undrade om de hade bytt kropp medans de sov eller vad det var som hade hänt.


Jag försökte lugna ner henne och få henne att berätta vad som var fel och vad hon ville, men hon bara illvrålade och slog mot mig. Så fort jag försökte prata med henne så skrek hon: "du får inte prata med mig!". Gosh. Det slutade med att jag lyfte upp henne och bar in henne i sovrummet, satte henne i sängen och stängde dörren. Det tog inte ens tre minuter innan det var knäpptyst där inne. Då öppnade jag dörren och frågade om hon ville äta sin frukost nu, och det ville hon. Från att ha varit jättearg och skrikig så var hon nu glad och lugn.


När hon satte sig vid bordet igen sa hon: "Jag lugnade ner mig, mamma. Sängen gjorde det. Jag är glad nu." Gullungen min.


Jag vet fortfarande inte varför hon var så arg, men det är väl ett av de där mysterierna man får leva med som förälder.


Nåväl. Tack vara utbrottet så tog frukosten lite väl lång tid och vi hade inte en chans i världen att hinna till Öppna förskolan till nio, då de öppnar, men vi hann i alla fall precis till sångstunden klockan tio. Idag var det väldigt mycket barn där. När vi kom så stod det redan massa barnvagnar parkerade utanför och inne var det proppfullt. Så jag fick för första gången parkera min vagn utanför. Det kändes läskigt (men inget hände med den).


När vi gick in och jag hade fått av barnen kläderna så satt redan de flesta i en ring på golvet i lekrummet inför sångstunden och de var som sagt ganska många.


Båda ungarna frös fast i golvet! Ingen av dem ville gå in. Hihi, det är inte lätt att vara blyg, stackarna. Men jag fick med mig dem in i alla fall och slog mig ner på en ledig plats på golvet. Båda barnen ville sitta i mitt knä och det gick ju utan problem, och de satt så stilla, så stilla under hela sångstunden. Så stilla är de aldrig hemma annars. Det är en väldigt intressant upplevelse, måste jag säga. Vanja kan ju sitta still annars, i alla fall en liten stund, men Lukas Vilde brukar ju fara omkring som en liten virvelvind för det mesta. Det var väldigt mysigt att ha dem sittandes stilla i knät en stund.


Eftersom vi kom så pass sent så var vi bara där i två timmar (eftersom de stänger tolv) men jag tror barnen hann leka av sig rätt mycket. När vi kom hem, vid halv ett, så protesterade de inte det minsta lilla utan lade sig i sängarna och slöt ögonen direkt.


Ganska bra betyg på dagen, tycker jag. :)

Av rikku - 30 mars 2010 22:15

Dagen började helt okej, bortsett från att ungarna vaknade hysteriskt tidigt. (Jag VILL inte gå upp klockan sju!). Men för en gångs skull har barnen varit pigga och glada nästan hela tiden (herregud, lite utbrott måste de väl få ha under dagen?) och alla matstunder har gått hur bra som helst också.


Jag fick två paket på posten idag, Vanjas vårkappa och Lukas regnkläder. Lite kul, faktiskt, att just de två sakerna som jag främst skulle köpa, anländer först (även om det inte var de auktioner som jag VANN först). Kläderna ser jättefina ut, fast Lukas regnkläder var liiite större än vad jag trodde. Jag trodde att de var storlek 86 och de var storlek 90, men varifrån jag fick att de skulle vara 86 vet jag inte för när jag dubbelkollade annonsen så stod det faktiskt inget om storleken. Nåja. Lite för stora kläder gör inget, för det växer han ju i.


Vanja blev väldigt förtjust i sin kappa och fick ha den när vi senare gick ut. Naturligtvis smutsade hon ner den, lite grann, men spela roll. Hon är barn och ska leka. Klart att kläderna ska tåla att bli lite smutsiga.


När barnen hade sovit middag så gjorde vi oss i ordning för att gå ut. Jag skulle iväg till ICA och handla och då fick barnen passa på att leka lite ute på vägen dit. Det är en liten sträcka som de kan gå själva, där inga bilar kommer och Vanja brukar alltid få gå själv där, men idag fick även Lukas göra det. Han har blivit mycket bättre på att lyssna, tycker jag. Inte så att han gör som vi säger hela tiden, men när vi är ute och så, så följer han med och kommer efter. Till slut, åtminstone. Men alla framsteg som han gör är värda att nämnas och uppmuntras.


Barnen hade jättekul ute. Det var soligt, ganska varmt, blåste inte alltför mycket och marken var torr. De plockade löv och pinnar och petade i marken och stampade på brunnar och hade jättekul. Jag halvt om halvt lovade Vanja att vi skulle till Öppna förskolan imorgon också. Får se om jag orkar det.. men det borde jag faktiskt göra. Man kan inte bara se till hur man själv mår och hur trött man är. Barnen måste faktiskt få komma ut och leka lite med andra barn.


Väl på ICA så kollade jag i förbutiken (postavdelningen) om de kunde se om det hade kommit några paket till mig, men det gick inte att kolla. Eller rättare sagt, GÅR, går, men då skulle de behöva manuellt gå igenom alla paket och det är ju inte rimligt. Så jag får helt enkelt vänta och se när nästa paket dimper ner.


Så kom vi hem, lagade mat, kollade lite dator. Lagom till att Tommy kom hem så läste jag på forumet att en medlem till har fått cancer. Alltså, det är ju inte så att jag känner folk där, speciellt inte på den delen av forumet eftersom jag läser mer än vad jag skriver. (Skriver jag något så händer en av två saker: antingen svarar ingen mig och tråden dör helt oförklarligt (Tommy har kommenterat det och kallat mig för tråddödare, men jag vette fan vad jag gör för fel) eller också hoppar halva forumet på mig och kan vara rent av elaka). Men eftersom jag läser så mycket så känns det ändå som att man lär känna vissa nick, även om de inte har den blekaste aning om vem jag är. (Men även om man tror att man "känner" dem så kan man få sig riktiga kallduscher. Det fick jag när mobben gav sig på mig när jag för några veckor sen skrev om folk som lämnade barnen ute i barnvagnarna. En person som jag tidigare hade upplevt som trevlig och resonlig gav sig på mig rätt hårt och det var en ganska överraskande och ledsam upptäckt. Men det var ett sidospår). Så därför blev jag ledsen när jag läste om den här tjejen som precis fått cancerbesked.


Just cancer är ju rätt känsligt för de flesta. Många känner någon som har/har haft cancer och det gör det hela rätt så personligt. För egen del så har min moster haft bröstcancer (men är nu fullt frisk) men det berörde mig inte särskilt mycket. Antagligen för att vi inte har den sammanhållningen i vår släkt. Jag har för det mesta ingen aning om vad min släkt har för sig och bryr mig inte heller. Men. När jag var sjutton förlorade jag en gammal klasskamrat i cancer. Jag minns inte längre om han dog på sin sjuttonårsdag eller om han blev begraven på sin sjuttonårsdag, men något av det var det, det är jag rätt säker på. Per, hette han. Än idag sörjer jag honom när jag tänker på honom. Livet är så orättvist. Hans kista var vit och täckt med blommor. En nalle fick han med sig i graven. Det kändes tryggt, minns jag.


Nio år senare förlorade jag en vän i leukemi. Hon hade varit sjuk länge, precis som Per. Anu hann aldrig träffa min dotter eller Yennys son. Vi hade tänkt hälsa på henne veckan efter att vi fick veta att hon hade dött. Vi var för sent ute. Istället fick barnen, en och två månader gamla, följa med på begravning, så små de var.


Kvällen känns tung, full av tankar. Tårarna rinner lite nu och då, av sorg, av saknad, av medkänsla. Sorg och saknad av mina vänner, medkänsla med medlemmen på forumet. Per var fortfarande ett barn, Anu hade fått sitt vuxna liv uppslukat av sjukdomen, forummedlemmen (vill inte skriva ut här vad hon kallar sig) har familj och barn. Mitt hjärta blir tungt när jag tänker på hur barnen antagligen mår. Rädda, förvirrade, arga över orättvisan.


Jag tänker på mina egna barn och känner bröstet snöra ihop sig av rädsla för att det ska hända något. Hända dem något eller hända något så de förlorar mig eller sin pappa. Rädslan och oron som alltid finns där någonstans får bränsle att växa sig stark.


Men man måste hålla rädslan på avstånd. Nicka lite åt den och säga "jag vet att du finns där och visst behövs du, men du får inte komma närmre än så här, för jag måste kunna fungera också".


Det är okej att vara rädd. Det är okej att vara ledsen. Det är okej att sörja de man har förlorat och frukta att förlora de man har kvar.


Men man måste ändå fortsätta. Kärleken till min familj är den som gör mig stark och den som gör mig svag. De litar på att jag finns där för dem och det ska jag göra också.


Jag ska finnas där.

Av rikku - 29 mars 2010 13:00

Oj, oj, oj. Någon har besökt min hemsida från Saudiarabien. Läckert.


Shalom, liksom. :)

Av rikku - 27 mars 2010 22:00

Jag har vunnit tre Tradera-auktioner hittills. Barnen kommer få massa fina kläder när paketen väl dyker upp. Hoppas bara att de viktigaste auktionerna blir vunna också. Jag har köpt en vårjacka till Vanja och lite kläder till Lukas, men han måste ha regnkläder också. Men de auktionerna får jag vänta lite på.


Jag fattar inte riktigt hur folk resonerar med auktionerna. Alltså, de lägger ett bud på något, låååångt innan auktionen är slut. De sätter sitt maxbud riktigt lågt och blir överbjudna ett par gånger om. De ökar på sitt maxbud några gånger om, men sätter det fortfarande långt under det de, uppenbarligen, är beredda att lägga på objektet.


Sen kommer jag. Jag ser något jag vill ha. Jag väntar tills det är några minuter kvar på auktionen och sen lägger jag mitt bud. Jag lägger det varken på mer eller mindre än vad jag är beredd att betala och sen väntar jag, nervöst, de sista minuterna. Oftast får jag objektet jag har bjudit på.


Varför gör inte andra så? Alltså, jag har ju inget emot att de INTE gör det, för det är ju bättre för mig, men jag förstår bara inte. Nu senast när jag vann en auktion så låg budet på 26 kr. Jag lade mitt maxbud på 80 kr. Direkt när jag lade budet hamnade jag på 78 kr (alltså hade förre budgivaren maxgräns på 77 kr). Jag lade budet tre minuter innan slutet. När det var 10-15 sekunder kvar lade någon annan ett bud på.. 80! kr. Vilket alltså var min gräns. Eftersom det var min gräns, så behöll jag budet. Sen hann vederbörande inte lägga något nytt bud. Men allvarligt! Varför öka med TVÅ KRONOR? Om man nu vill ha objektet, då får man väl dra till med i alla fall LITE mer än så?


Nå, för min del så var det ju bra att han/hon inte gjorde det, för då vann ju jag, men jag bara undrar över logiken?


Jaja. Jag har några auktioner kvar att bjuda på. Jag har sparat rätt många regnkläders-auktioner, för säkerhets skull. NÅN av dem ska jag väl få. Har jag tur, riktig tur, så kanske jag kan få ett set för bara 1 krona. Men det ska man inte förvänta sig. Vi får väl se, helt enkelt. :)


Hur som helst så älskar jag Tradera. :)

Av rikku - 27 mars 2010 18:00

Sitter på Tradera och bevakar en massa auktioner. Det var längesen jag köpte något på Tradera nu, men nu är det dags igen. Barnen behöver kläder och vi kom fram till att det är alldeles för dyrt att köpa dem i butik, så jag ska försöka få tag på det vi behöver (och antagligen lite till) på Tradera. Det mesta finns ju där, frågan är bara vad man är villig att betala för kläder som oftast är begagnade. På Tradera blir man lätt snål också. "Nja, det här är ju faktiskt bara FEM plagg för 37 kronor, det är lite för lite". :)


Men det är bra. Ju mer pengar man sparar, desto bättre. Första auktionen går ut om en kvart, får se om jag vinner den.

Av rikku - 26 mars 2010 20:00

Jahapp. Jag tyckte idag att jag läste en vettig debattartikel om hetsen med att hämta tidigt på dagis som en statussymbol. Jag tyckte den var bra skriven och vettig. Som svar på tal till denna publicerade Aftonbladet en artikel där experten Louise Hallin fastslår att: "Barn skadas av långa dagisdagar".


Jomen tack för den käftsmällen. Sen säger hon visserligen att detta bara gäller barn under tre år och hon rekommenderar att barnen börjar dagis först efter tre års ålder. Om det är helt omöjligt så går det också att skola in dem vid två års ålder.


....


Vilken verklighet lever hon i? Hur många kan vara hemma med barnen tills de är minst tre år? Att jag har kunnat det med Vanja beror uteslutande på att vi helt oplanerat fick ett barn till. Utan hans dagar hade jag aldrig kunnat vara hemma så här länge.


Varför ens uttala sig, och få de föräldrar som redan mår dåligt av att vara ifrån sina barn så pass mycket, att må ännu sämre? Hur nödvändigt var det?! Det är nog inte särskilt många föräldrar som låter ungarna vara på dagis så länge som möjligt för att det är så jäkla KUL. De flesta hämtar sina barn så fort som möjligt och vill vara med dem. Men de behöver också ha ett jobb och en inkomst för att kunna ge dessa barn mat och kläder och annat de behöver.


Nä, fy fan alltså. Jävligt onödigt uttalande, får jag lov att säga. Jävligt onödigt.

Av rikku - 26 mars 2010 13:15

Tiden rusar iväg. Det känns som att jag har sagt det förr, men så är det. Om en vecka är det påsk och efter påsk ska jag träffa dagmamman och nån vecka senare är det dags att skola in barnen, om jag har räknat rätt. Hua. Slutet på min tillvaro som hemmavarande mamma är snart här. Från och med den 22:e april så är jag officiellt arbetslös istället för mammaledig. Det är lite skrämmande, men samtidigt lite pirrigt. Hade jag bara vetat att jag fick tag på ett bra jobb så skulle det nog inte vara skrämmande alls längre.


Eller jo, nu lurar jag nog bara mig själv, för det ÄR skrämmande att behöva lämna bort barnen. Men jag vänjer mig väl. Det är ju faktiskt för min egen skull jag lämnar bort dem, så att jag kan arbeta och tjäna pengar och dra mitt strå till stacken i den här familjen. Jag tvivlar på att de skulle må dåligt av att vara hos dagmamman, snarare tror jag att de kommer tycka att det är kul att leka med de andra barnen. Det är mest för min egen skull jag är orolig, orolig för hur jag ska klara mig utan dem.


Samtidigt tänker jag att "vad skönt det ska bli att börja arbeta igen och träffa vuxna människor!". För det är ju roligt också. Att bara umgås med barnen hela dagarna kan göra en lite dum i huvudet, så att säga. Nästan det enda man tänker på är ju barn-saker. Vad det går för barnprogram på TVn, vilka leksaker som är var och vad barnen ska ha för kläder på sig när de går ut. Såna saker. Jag saknar lite grann att ha vuxensaker att tänka på.


Nu får jag det att låta som att jag aldrig tänker på vuxensaker, och så är det ju inte. Ekonomin, inköp, matlagning, jobb och till viss del också vad som händer på nyheterna, men det är ändå lite för begränsat.


Nåväl. Saker förändrar sig och det får man leva med.


Idag har jag sökt tre nya jobb än så länge. Ett av dem tror jag inte att jag har så stor chans att få, men what the heck. Jag har sökt det i alla fall så chansen finns åtminstone. Jag tänker rätt mycket på vad Arbetsförmedlingen ska kunna göra för mig. Jag menar, jag tar mycket egna initiativ (ringer runt till företag), letar upp annonser på Platsbanken och söker, har skrivit in mig på flera bemanningsföretags sidor och tycker faktiskt att jag gör allt jag kan för att få ett jobb.


Så vad ska Arbetsförmedlingen kunna hjälpa till med? Jo, de kan ju förstås hjälpa mig gå igenom mina ansökningar och säga vad som är bra och vad som är dåligt med dem. Kanske har de några tips om företag som kan behöva folk, men som inte har annonser ute, men det betvivlar jag faktiskt. I övrigt kan jag inte komma på något. Jo, utbildningar, förstås, det fick jag ju förra gången jag var arbetslös. Och den ledde ju till anställning i fem år, så det var en bra utbildning. :)


Men äh. Jag får väl helt enkelt se vad som erbjuds. Jag får ju hjälp från jobbet också, så det kommer nog gå bra. Om inte så lär jag i alla fall inte sitta och gnälla över att Arbetsförmedlingen inte skaffar mig något jobb, så som vissa andra gör (folk som inte ens är arbetslösa, oftast! Märkligt nog).


Det är en märklig värld vi lever i.

Av rikku - 25 mars 2010 14:15

Jag samlade lite mod till mig idag igen och ringde runt till företag här i Alingsås (och även ett i Vårgårda efter tips från ett av företagen jag ringde till). Helt sjukt vad psykiskt påfrestande det är att ta upp telefonen och ringa ett okänt företag för att fråga 1) vad de sysslar med och 2) om det finns jobb där till mig. Jag känner mig helt darrig och hjärtat slår som en galning.


Hittills har mitt ringande inte gett särskilt mycket. Ingen behöver anställa just nu, men tre av dem tyckte i alla fall att jag kunde skicka in en liten presentation så ska de ha mig i åtanke när de väl behöver anställa. Säger de, i alla fall.


Men det är i alla fall nånting! Ju fler jag kan skicka ansökningar till, desto större chans har jag ju att få ett jobb. Jag söker ju även andra jobb som jag kanske egentligen inte vill ha, men som kunde vara kul att prova och som jag tror mig klara av. Men helst vill jag ju jobba inom industrin.. Allra helst vill jag jobba på företaget i Borås, men man vet ju aldrig om man kan få jobb där eller ej. Sålänge de inte behöver anställa så behövs ju inte jag och vem vet när de behöver anställa, egentligen? Men det som kändes bra med intervjun där var att han sa att om jag fick erbjudande någon annanstans ifrån så skulle jag höra av mig så kanske de ville sno mig i alla fall. Skulle inte skada, anser jag.


Men jag tycker mycket, jag. Jag tycker alla företag borde slåss om att få anställa mig, men det gör de ju inte. Märkligt. Allvarligt talat, en bättre medarbetare än mig är svår att hitta. Men det verkar jag inte kunna förmedla i mina ansökningar. Dumt.


Nåväl. Jag har gjort vad jag har kunnat idag. Imorgon kanske jag klarar av att ringa några till. Synd att det ska kännas så hemskt att ringa, bara.

Presentation

Länkar

Gästbok

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8 9 10
11
12 13 14
15 16 17 18
19
20
21
22
23 24 25 26 27
28
29 30 31
<<< Mars 2010 >>>

Tidigare år

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Fråga mig

0 besvarade frågor

Skapa flashcards