Ikväll har jag en sån där jobbig, rastlös känsla i kroppen. Jag vet inte vad jag vill göra och kan inte bli av med känslan.

Men nu kom jag i alla fall på vad jag vill skriva om.

80-talister. Det vill säga, min generation.

Jag fattar inte! Allvarligt talat! Varifrån kommer alla dessa fördomar och generaliseringar om 80-talister? Åttiotalister sägs vara:

• Kräsna
• Lata
• Krävande
• Oengagerade
• Bortskämda

Och utöver detta tydligen ganska korkade. I alla fall om man får tro det som skrivs om oss på olika ställen. Allvarligt talat, vem har skapat den är bilden? Varifrån kommer den? Varför tror folk benhårt på att det som sägs om 80-talister är sant? Jag känner inte igen vare sig mig själv eller mina vänner i den beskrivning som oftast utmålas. För övrigt, borde det inte skilja sig beroende på hur man har vuxit upp, i vilka förhållanden, så att säga?

Men nej. När jag gör en snabb sökning på google så kommer samma beskrivningar upp hela tiden. Åttiotalister är livsnjutare som följer minsta motståndets lag. De har sett sina föräldrar bränna ut sig och har formats efter dessa erfarenheter. De har alltid fått beröm och uppmuntran och fått veta att allt är möjligt och nöjer sig därmed inte med vad som helst.

För varje beskrivning jag läser så blir jag bara mer och mer häpen. Jag känner inte igen mig någonstans.

Kräsen? Ja, med mat, men det skulle jag nog vara när än jag hade blivit född.

Lat? Vill jag inte påstå, men däremot har jag svårt att komma igång med mina uppgifter om jag inte har ett tydligt schema att arbeta mot.

Krävande? Absolut inte i arbetslivet, men kanske Tommy upplever mig som krävande ibland.

Oengagerad? Eh.. bara som ord i allmänhet så säger jag ju absolut nej, men klart att jag kan vara oengagerad om det är något som inte intresserar mig. Dock aldrig i arbetslivet, vilket jag upplever att de här etiketterna oftast syftar på.

Bortskämd? Med kärlek, ja, det blev vi nog rätt rejält när vi var små, men inte blev vi bortskämda materialistiskt för det.

Anledningen till att jag började fundera på det här är en tråd jag läste på föräldraforumet om lån och "gratis pengar". Trådstartaren menade på att det var gratis att låna pengar i dagsläget och vi åttiotalister blev måltavlan för många hånfulla inlägg om naiva människor som vägrade betala på sina lån.

Nu var det i och för sig huslån de diskuterade, och vi har ju inte köpt något hus än, men ändå. Jag förstår fortfarande inte varför just åttiotalister skulle låta bli i allmänhet att betala på sina lån eller varför vi är en sån tacksam måltavla för hånfulla spekulationer. Vi betalar av på våra lån och vi strävar efter att bli av med lånen. Självklart kommer vi få ta huslån när vi köper hus (vem sjutton kan spara ihop till ett par miljoner inom en rimlig tid bara för att köpa hus?) men vi räknar med att betala av på dem och antagligen i en hyfsat bra takt. Hur mycket vi kommer kunna betala kommer naturligtvis hänga på hur mycket vi tjänar och vad våra övriga utgifter ligger på. Kanske kommer vi ha låg amortering och högt sparande och sen lite nu och då lägga in extra inbetalningar på huset, vad vet jag? Men det kommer inte finnas med i vår världsbild att inte betala av alls, det kan jag garantera.

Vid ett annat tillfälle så diskuterades det arbetslöshet på ett annat ställe på forumet och där drogs det också upp att vi åttiotalister var så himla lata och inte ens sökte jobb och gillade att leva på a-kassa och så vidare. (Som vanligt så kallade många a-kassa för "bidrag". Reinfeldt har sannerligen varit noggrann). Seriöst, har dessa personer LEVT på a-kassa någon gång? Har de den blekaste aning om hur lite pengar man får ut från a-kassan? Märkligt nog verkar det skilja sig hur mycket pengar är värda, beroende på varifrån de kommer. Får man 10000 i a-kassa så är det jäääävligt mycket pengar och man kan leva hur gott som helst på dem, men märkligt nog så är man urfattig om man har en lön på 10000. Hur det går ihop, fattar jag inte. Har man färre utgifter om man går på a-kassa, eller hur får de ihop ekvationen?

Hur som helst så stör jag mig enormt på bilden av mig, som åttiotalist, som en lat jävel som inte vill söka jobb och får jag ett jobb så ska arbetsgivaren vara glad om jag gör något överhuvudtaget. Köper jag hus så lär jag inte amortera på det alls, för det behöver jag inte eftersom jag är åttiotalist.

För övrigt, varför ska folk bry sig om vem som amorterar och vem som inte gör det? Den enda som påverkas är ju personen med lånet! Det är låntagaren som får lägga ut mer pengar på ränta, inte någon annan. Varför bry folk sig så jävla mycket? Har de inte nog med sina egna liv, utan måste sitta och sura över andras ekonomiska val?

Finns det typiska fördomar om sjuttiotalister? Sextiotalister? Femtiotalister? Jag skulle vara väldigt intresserad av att höra vad som sägs om de generationerna..