Idag är jag så tråkig att jag kopierar samma text som jag skrev på föräldraforumet.

 

 

Imorses, klockan 04.17, föddes vår son; Lukas Arne Persson. 51 ståtliga centimeter och 3640 härliga gram och ändå tyckte jag att han var sååååå liten!

Förlossningen gick hisnande fort, måste jag säga. Jag hade ju känt av lite småvärkar under gårdagen, så små att jag inte ens var säker på att det var värkar, men under kvällen blev de starkare och tätare. Jag började klocka dem kring halv nio på kvällen och vid elva var de fortfarande inte riktigt så regelbundna som jag ville ha dem. Det varierade mellan att vara tre minuter mellan dem och NIO! Men med tanke på att vi hade 50 minuters resväg till sjukhuset så bestämde vi oss ändå för att åka in. Vid midnatt så packade vi in i bilen och begav oss mot Borås. Vi var lite oroliga för att de skulle skicka hem oss, men vi höll tummarna för att de skulle ta emot oss.

När klockan nästan var ett så kom vi fram till sjukhuset. Jag kopplades upp mot en CTG-apparat och en barnmorska undersökte mig för att se om det var någon mening med att skriva in mig. Värkarna hade blivit ganska mycket kraftigare under färden till sjukhuset, men vi var ändå inte säkra på om vi skulle få stanna. Förvånad konstaterade barnmorskan att jag redan var öppen fem centimeter! Då var det helt plötsligt inte tal om annat än att vi skulle skrivas in. Vi blev också väldigt förvånade, för SÅ jobbigt tyckte vi inte att det hade varit, ändå.

Men värre skulle det bli.

Jag sa till redan från början att jag ville ha epidural-bedövning, för den funkade så bra med Vanja, men de verkade ovilliga att ge den. Istället föreslogs lustgasen, igen. *suck* Ja, för den funkade ju så bra förra gången.. NOT! Nå, jag insisterade på att jag ville ha epidural, men det fick jag inte. Istället fick jag något som de kallade spinal, vilket skulle vara samma sak, fast istället för att jag fick det som konstant dropp så var det en dos rakt in i ryggen och det skulle räcka tills bebisen var ute.

Jag tror att jag fick spinal-bedövningen omkring två, halv tre-tiden eller så och först så kändes det helt okej. (Nå, det kändes inte lika bra som epiduralen, men ändå helt okej). Men efter en timme så började jag känna av värkarna igen och precis som förra gången så satt mina värkar i benen. Alltså, varje gång jag fick en värk så strålade det ner smärta i benen, på utsidan av låren, liksom. Jag har ingen aning om hur värkar är för andra, men ingen annan verkar ha det som jag i alla fall. Märkligt.

Hur som helst så började jag småsvära i mitt stilla sinne över att jag inte hade fått epiduralen, som jag hade velat ha, för den här verkade ju värdelös, tyckte jag. Vad är det för mening med att få bedövning som släpper efter bara en timme? När barnmorskan kom in så talade jag om för henne att jag hade börjat känna av värkarna igen och hon gjorde en ny undersökning av mig. Hoppsan, jag var visst öppen tio centimeter och smärtan jag kände berodde på att bebisen tryckte på.

Helt utan förvarning så var det dags att börja krysta! Smärtan jag kände upplevdes som större än förra gången, men jag erkänner utan omsvep att jag nog inte minns så mycket från förra förlossningen. Sambon påstår i alla fall att det såg ut som att jag hade lika ont som förra gången, så jag litar på hans ord. Det gick i alla fall otroligt mycket fortare och efter kanske en kvarts krystarbete så var han ute.

Lille Lukas.

Farfar blev förresten jätteglad och lite rörd när jag berättade för honom att vi har valt hans namn, Arne, som andranamn till Lukas.