Den här veckan verkar jag få jobba i alla fall, men tro inte för den sakens skull att det ska vara lätt, inte! Jag fick sms i fredags om att jag skulle jobba måndag, 15-00. Jag var väl inte överlycklig över det, eftersom man träffar barnen så lite då, men det var på en kul arbetsplats, så jag såg fram emot det ändå. Idag lämnade vi barnen hos den nya dagmamman (hon blir ett kapitel för sig) och eftersom Tommy var utan uppdrag på morgonen så åkte vi hem igen, eventuellt för att sova lite till. Det är alltid lite knepigt när man inte vet hur man ska jobba och så måste lämna barnen på dagis ändå, men man vänjer sig väl.

Strax före sju ringer min mobil. Det är tjejen på bemanningsföretaget som undrar, lite upprört, var jag är. "Öh, hemma?", svarade jag och var helt förvirrad. Var skulle jag annars vara klockan sju på morgonen? Jo, tydligen på arbetsplatsen som jag skulle varit på i eftermiddag. När jag påpekade att jag skulle ju jobba kväll, då fick jag höra att nej, jag skulle vara där NU, de väntade på mig. Jaha, det var bara att åka då. Jag var framme vid åtta, vilket inte var så illa med tanke på att de ringde vid sju.

Jag ska vara där imorgon också, eventuellt hela veckan, men det kunde ingen svara på än, så jag antar att vi tar det dag för dag. Trist, men inget att göra åt.

Dagmamman då.. Alltså, jag vet inte, det känns inte alls bra med den här nya dagmamman. Hon känns.. förvirrad. Typ dement eller nåt. Hon är skum och vi funderar faktiskt på om hon har nån slags diagnos eller nåt för helt normal verkar hon inte. Det är svårt att förklara i text, men det känns verkligen inte bra. Jag tror jag ska ringa upp Barn- och ungdomskontoret imorgon och fråga om man kan få någon annan. Men troligtvis finns det ingen annan, är jag rädd. Så därför är vi inne på om vi skulle byta till dagis i alla fall. Det är ju tråkigt, för vår ordinarie dagmamma och hennes nuvarande ersättare är ju jättebra och det känns helt tryggt och lugnt att lämna barnen hos dem. Att en "en dag i veckan"-dagmamma ska förstöra resten känns ju förjäkligt, men alternativet, att lämna barnen till en dagmamma vi inte litar på, känns verkligen inte okej. Jag vet inte hur vi ska lösa det, men nån lösning måste vi hitta..

Nu ska jag väl försöka skriva lite om sakerna jag listade upp i lördags.

Vi var som sagt och hälsade på min systerson och min pappa i lördags. Systersonen fyllde 18 i onsdags och pappa fyller år idag. (Grattis pappa!) Vi började med att åka hem till systersonen som var ensam hemma i helgen. Syskonen var i Göteborg och min syster var magsjuk och bortrest så hon inte kunde kräkas på någon. :P Nej, usch, så jag säger. Nå, hur som helst så var pappa och lillebror också där och grattade samtidigt som oss. Vi köpte lite Wii-spel till Basse och det gick nog hem, tror jag. Tyvärr var ena spelet trasigt, så vi fick åka och byta det. Tur att vi hade köpt spelen i Skövde så det var lätt ordnat i alla fall.

Efter besöket i Skövde åkte vi vidare hem till pappa. Pappa fick fyra trisslotter (en med vinst! 25 kr! Yay!) och så lagade vi mat där. På kvällen skulle vi åka hem igen, men vi tog en sväng förbi farmor först, för hon ville ge oss blåbär som de hade plockat. Vi fick hur mycket blåbär som helst! Frågan är om vi kan äta upp alltihop.. Nå, det blev en kort visit eftersom klockan var mycket och barnen var trötta. Vi var inte hemma förrens efter klockan nio och då vill jag lova att barnen var trötta! Lukas hade sovit lite i bilen, men inte Vanja. För en gångs skull var det inga protester när vi lade dem. :)

Vi upptäckte också i lördags att Lukas stövlar har blivit för små. Illa, illa! Särskilt som det ska regna hela veckan. :( Jag vet inte om han ska få gå till dagmamma i vanliga skor och bli blöt, eller stövlarna som är för små. Inget alternativ känns bra, men det lutar åt att han får vanliga skor. Han dör inte av att bli blöt, men han kommer få väldigt ont av att gå i för små stövlar hela veckan. Frågan är när vi ska få tid till att köpa nya. Det känns svårt att fixa innan helgen, faktiskt. Även om jag skulle vara utan uppdrag i veckan så sitter man ju bara hemma och väntar i alla fall och barnen är hos dagmamman. Ska jag köpa stövlar åt Lukas behöver han ju komma med och prova dem, annars kan det ju bli tokigt.

Nästa punkt. Jag ringde till företaget i Borås, där jag har varit på intervju tidigare, och hörde mig för hur det såg ut för dem. De svarade att det såg väldigt ljust ut och de kommer eventuellt att behöva anställa inom en snar framtid. I så fall kommer de kalla alla de är intresserade av till en andra intervju och jag är en av dem. Jag hoppas att de hör av sig, och det snart! Det är ett bra jobb med bra lön. Får jag jobb där så flyttar vi antagligen till Borås, men det kan lika gärna bli Göteborg, om jag har fått körkortet då. Huvudsaken är att bara en av oss måste pendla.

Just nu är jag lite sugen på att flytta till Göteborg. Jag har hittat en fyra som jag är så intresserad av att anmäla intresse till! Men det är det ju ingen mening med innan vi vet om vi ska flytta dit.. Sen uppstår ju problem i form av barnomsorg och sådant när/om vi flyttar. Hur löser man det, egentligen? Jag har ingen aning. Måste man ställa sig i kö redan nu? Var ska man ställa sig i kö i så fall? Göteborg? Borås? Partille? Mölndal? Var? Vi vet ju inte ens VART vi ska flytta, än mindre NÄR. Det är svårt, det här.

Mest sugen är jag på att flytta till Frölunda, där Tommys föräldrar bor. Dels skulle vi kunna träffa dem mycket oftare, dels skulle vi kunna få hjälp med barnen mycket oftare och så har jag dessutom sökt ett jobb där i veckan som gick. Det är ett fabriksjobb och jag trivs ju så himla bra med sådant jobb. Jag håller tummarna för det jobbet också.

Utöver dessa jobb så har jag också skickat in en intresseanmälan till Volvo. DÄR vill jag ha jobb! Fick jag välja jobb var som helst, då skulle jag välja Volvo. Jag älskade att jobba på Volvo när jag bodde i Umeå, det var verkligen helt underbart roligt. Men det känns svårt att få jobb där. Det är nog många som slåss om platserna på Volvo och det är alltid svårt att utmärka sig i en stor grupp.

Men. Om någon Volvo-rekryterare läser detta; ANSTÄLL MIG! :D Jag ÄR verkligen bäst, det är inte bara som det ser ut. :)

Men nu ska jag skälla och gnälla lite.

Alltså. I fredags. Ååååååååh! Jag blir arg igen bara jag tänker på det! Jag skulle få skjuts i fredags av en av killarna på jobbet jag var på i två dagar. För det första, angående jobbet; det var så tråkigt! Det var det absolut värsta och tråkigaste jobbet jag har gjort. Någonsin. Till och med att stå och kontrollera moduler i två dagar var bättre än det jobbet. Nå, det var inte det värsta. Det värsta var bilresan till jobbet den dagen.

Förare: Ung kille, cirka 19-20 år. Typisk förare enligt försäkringsbolagen och anledningen till att unga killer får betala så hög premie på bilförsäkringen.

Attityd: Ju fortare, desto bättre och skit i sikt, väglag och möte, jag ska om!

Resultat: Färden gick i 160km/tim på 80-väg, med avbrott för tvära bromsningar för fartkameror. Omkörning vid möte, vid skymd sikt, i uppförsbacke och över heldragen linje.

Jag har aldrig, någonsin!, varit så rädd i hela mitt liv när jag har suttit i en bil. Aldrig! Jag satt seriöst och tänkte att "jaha, nu kommer vi krocka och så kommer jag få åka ambulans till sjukhuset och så ringer de till Tommy som är på väg till jobbet och så kommer han få vända om och köra till sjukhuset och han kommer bli så orolig och tänk om han också råkar ut för en olycka då, hur ska det gå för barnen?"

Jag var fullt inställd på att det skulle ske en olycka och jag var förbannad på killen som körde för att han utsatte mig för en sådan risk. Men jag sa inget. Inte då. Jag hade fullt upp med att köra in naglarna i händerna och titta på vägen. Men när det var dags att gå hem, då upplyste jag snorvalpen att jag tänkte ta bussen hem för han körde som en blådåre och jag tänkte inte åka med honom igen. "Happ", svarade han bara på det. Antagligen tog han inte till sig ett ord av vad jag sa, men jag kände att jag MÅSTE säga något, för annars kanske han tror att han kör så jävla bra, om ingen säger ifrån. Han är för sjutton en trafikfara för både sig själv och alla andra. Bara att tänka på att vi kanske möter honom en dag i trafiken är nog för att jag ska bli livrädd.

Jag är liksom ganska förtjust i att leva. Jag vill gärna fortsätta med det.

Det är lika troligt att jag sätter mig i samma bil som ett rattfyllo som med den killen. Nej förresten.. det är nog troligare att jag sätter mig med ett rattfyllo. Det är nog svårt att vara sämre förare än den killen.

Nej, nu har jag skrivit långt nog. Jag måste sova också. Ska upp halv fem imorgon för att komma i tid till jobbet. Usch, för tidiga morgonar.. *gäsp*

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den här podden jag lyssnar på är helt fantastisk. Det finns så mycket som jag skulle vilja diskutera och resonera kring bland alla ämnen som jag har fått höra om. Men jag lyssnar ju på fler avsnitt än jag hinner blogga om, så man får sålla lite. ...

Igår fyllde Lily fem år. Det är inte klokt vad fort tiden går! Gammal klyscha, men så är det verkligen. Min yngsta är fem år. Min yngsta! Äldsta dottern har passerat tio och är snart lika lång som jag. Skor kan vi nästan dela på redan. Själv är jag n...

Jag nämnde väl häromdagen att jag har börjat lyssna på podcast? The Psych files är den jag lyssnar på för närvarande och lär lyssna på ett bra tag framöver. Han som håller i den, Michael Britt, startade podden för tio år sedan, så jag har lite att ta...

Det här har varit en väldigt påfrestande dag, både fysiskt och psykiskt. Vi hade minnesstund för Lasse idag. Lasse var en truckförare som jag jobbat med i 4-5 år. Han dog plötsligt och oväntat förra veckan, endast 47 år gammal. Minnesstunden var väld...

Som ungefär fyra personer har märkt (fler är det inte som läser min blogg, typ) så har det varit ganska, eller ja, totalt tyst på bloggen ganska länge nu. Det var flera år sedan jag bloggade aktivt och frekvent. Jag vet inte, det är väl att jag är på...