Det är tur att första intrycket inte är helt bestående. Tur att man kan omvärdera vad man tycker om en person allteftersom man lär känna dem mer och mer. En del av folket på jobbet är jag så irriterade på. Några är sådana jag redan från början fick lite negativa vibbar av. Andra är såna jag gillade först, men börjar ogilla mer och mer. Men som tur är så finns motsatsen också; de som jag inte tyckte så bra om från början men som jag nu tycker är helt okej.

Sammansättningen i arbetslaget är konstig. Det känns som att de flesta ogillar de flesta andra i laget. Det gnälls mycket, folk snackar skit om varandra och väldigt få lyfter ett finger för att hjälpa varandra. Det är väldigt frustrerande.

Jag är ingen konfliktmänniska. Jag är den borne diplomaten. Jag försöker aldrig dra upp saker som skapar gräl och konflikter på en arbetsplats. Min filosofi när det gäller arbetet är "bit ihop, säg ingenting". I värsta fall tar man upp sakerna med chefen, privat. Men oftast pratar jag helt enkelt av mig hemma. Det funkar bäst, tycker jag. Man får faktiskt tänka på arbetsklimatet i första hand. Har jag tur så blir jag tillsvidareanställd och då ska jag jobba med samma människor i kanske 40 år (vem vet, liksom?) och då är det jäkligt dumt att skaffa sig ovänner bland dem man jobbar med.

Synd bara att inte alla tänker likadant.

När jag tänker efter så är jag, med tanke på mitt sätt att resonera, en sådan människa som en del andra människor kallar "falsk". Jag säger inte hela tiden exakt vad jag tycker. Jag sitter och nickar och säger inte emot när folk tjafsar, helt enkelt för att jag tänker på "the big picture". Jag är inte så egocentrisk att jag bara tänker "jag, jag, jag" hela tiden, utan jag tänker även på alla runt omkring. Då funkar det inte att jämt häva ur sig exakt vad man tycker och tänker, för dels så skadar det bara folk i onödan och dels så gör man sig en massa ovänner helt i onödan också.

Men alla resonerar ju olika. Jag vet att jag inte är ensam om att tänka så här, i alla fall. :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den här podden jag lyssnar på är helt fantastisk. Det finns så mycket som jag skulle vilja diskutera och resonera kring bland alla ämnen som jag har fått höra om. Men jag lyssnar ju på fler avsnitt än jag hinner blogga om, så man får sålla lite. ...

Igår fyllde Lily fem år. Det är inte klokt vad fort tiden går! Gammal klyscha, men så är det verkligen. Min yngsta är fem år. Min yngsta! Äldsta dottern har passerat tio och är snart lika lång som jag. Skor kan vi nästan dela på redan. Själv är jag n...

Jag nämnde väl häromdagen att jag har börjat lyssna på podcast? The Psych files är den jag lyssnar på för närvarande och lär lyssna på ett bra tag framöver. Han som håller i den, Michael Britt, startade podden för tio år sedan, så jag har lite att ta...

Det här har varit en väldigt påfrestande dag, både fysiskt och psykiskt. Vi hade minnesstund för Lasse idag. Lasse var en truckförare som jag jobbat med i 4-5 år. Han dog plötsligt och oväntat förra veckan, endast 47 år gammal. Minnesstunden var väld...

Som ungefär fyra personer har märkt (fler är det inte som läser min blogg, typ) så har det varit ganska, eller ja, totalt tyst på bloggen ganska länge nu. Det var flera år sedan jag bloggade aktivt och frekvent. Jag vet inte, det är väl att jag är på...