Det här har seriöst varit den bästa kvällen någonsin. NÅGONSIN! Det finns ingen kväll som kan mäta sig med detta. Det här har varit den bästa födelsedagspresent jag har fått. Om jag dör nu, i detta ögonblick, så skulle det inte göra mig något. Jag skulle dö så jävla lycklig.

Fuck Maiden! Fuck Metallica! Det är Edguy som är det bästa bandet. Det är Edguy jag älskar mest av alla band i hela fucking världen!

Seriöst. Jag är så överväldigad att jag knappt vet hur fan jag ska skriva för att få fram hur sjukt jävla bra den här kvällen har varit. Nu är det ju dessutom mitt i natten och jag måste gå och lägga mig, men jag måste också skriva, få ur mig det här innan jag exploderar. Skrika kan jag inte, för min röst är helt fucked up nu efter att ha skrikit till Edguy i flera timmar.

Men okej. Jag måste få någon ordning på det här inlägget innan det bara blir babbel om hur fantastiska Edguy är (ingen kan väl ha missat att de är fucking great?). Vi har varit på dop tidigare idag, men det har jag inte tid att skriva om nu, det får jag göra imorgon, men jag nämner det nu bara för att säga att vi lämnade bort barnen i samband med dopet. (Så ingen undrar var de höll hus medans vi var på konsert). Vid femtiden stack vi iväg in till stan. Det stod att konserten började klockan sex, men det var snarare insläppet som började då. Edguy började såklart inte på en gång, utan det var två band som spelade före. Det första var skitbra och hette Fullforce. Ett svenskt band var det. Definitivt ett band man ska hålla ögonen på. Det andra bandet var.. mindre bra. Kottak kallade de sig och de trodde tydligen att det var dem folk var där för att se. De försökte få med sig publiken, men misslyckades ganska kapitalt. Okej, det blev bättre på slutet men jag kände mig mest irriterad över att de tog upp så mycket tid och höll oss borta från Edguy. Sångaren babblade rätt mycket, tjötade som fan till och från och var allmänt tröttsam. MEN! En kul sak hände under deras uppträdande. En kille i publiken hade klätt ut sig till Robin Hood (med största säkerhet har det att göra med Edguys låt, "Robin Hood"). Sångaren, James Kottak (tror jag han hette, jag orkar inte googla det) drog upp killen på scen för att han tyckte att det var så häftigt att någon vågade klä ut sig till en metalkonsert. Så killen, som heter Linus, fick stå på scenen med bandet. Hur coolt som helst!

Här ser man Linus "Robin Hood" på scenen med Kottak. Efter konserten träffade jag på honom utanför Trädgår'n och gick fram och frågade om jag fick ta en bild på honom. Tommy protesterade och sa att ska det tas någon bild så ska ju jag vara med också! Så här är en bild på mig och Linus (vi presenterade oss för varandra).

  Linus, jag tog aldrig ditt efternamn, men om du skulle råka ramla in här så kan du ju skicka ett mess om du vill bli buddies på Facebook. :)

Efter Kottak så var det ÄNTLIGEN dags! Edguy skulle komma upp på scenen härnäst. Om publiken hade varit sval när Kottak spelade, så förvandlades den till en rasande lavaflod när Edguy kom upp. Vilket drag! Vilken kärlek! Jag tror till och med Edguy var förvånade, och kanske rentav lite rörda, över hur mycket vi älskar dem.

Under förbanden så hade jag stått och stampat takten och gungat med lite i musiken. Tjoat lite lätt nu och då.

När Edguy kom in.. när de började spela.. mina fötter förvandlade mig till en studsboll och min röst nådde höjder den aldrig nått förr (och som ingen förhoppningsvis behöver höra, då jag har världens sämsta sångröst, men jag ÄLSKAR att sjunga). Jag var så lycklig! Varje låt sjöng jag med i. Varje vers, varje refräng sjöng jag och tog i så högt jag bara kunde. (Förutom tre låtar som jag inte kunde texten till, men refrängerna hängde jag med i i alla fall).

Jag har studsat, jag har skrikit, jag har sjungit. Svetten har runnit och armarna har fått kramp och benen har sviktat, men aldrig svikit. Jag har nog aldrig tidigare känt att jag älskar ett band så mycket som jag älskar Edguy. Det enda som hade kunnat göra kvällen bättre hade varit att få träffa dem personligen, fått deras autografer och en bild tillsammans med dem. Men jag är nöjd som det är. Det har varit fucking amazing.

Bandet var underbart! Vilken energi! Vilken kapacitet! Vilka fantastiska framföranden! Vilken röst Tobias Sammet har! (And my god, you're a sexy little thing). :)

Publiken (vi) har varit fantastisk! Vi har sjungt med, vi har skrikit oss hesa av kärlek till bandet, vi har haft en fantastisk inlevelse och interagerat med bandet på ett makalöst sätt. Gud, vilket stämning! Jag vill uppleva detta igen och igen och igen.

Här kommer lite bilder från kvällen.

  Bandet Fullforce. Jag upprepar; absolut värt att hålla koll på det här bandet! De var riktigt bra!

  Kottak.

Och sedan.. EDGUY!

(Vissa av bilderna är rätt suddiga, tyvärr, men så går det när han vägrar stå still).

                        Här har Tobi på sig Linus Robin Hood-hatt, under låten "Robin Hood"! Coolt!        

Ska länka till denna också, om det funkar:

http://www.livestage.se/spelningar/edguy-goteborg-2011-09-24/

 

Jenny

28 september 2011 22:52

Edguy är alltid så jävla fantastiska (förutom gbg 2009 då Tobi var på ett jävla humör...) Men publiken i Göteborg var helt jävla fantastisk! :D Betydligt bättre än stockholmspubliken...

Sjyssta bilder :)

http://watersfallfrozen.blogspot.com

rikku

29 september 2011 16:31

Tack! Var du på båda konserterna? Jag önskar att jag också hade varit det.. fast å andra sidan så hade jag ingen röst i fyra dagar efteråt, så jag hade inte kunnat bidra med något i Stockholm. ;)

Fan, du hade bättre plats än jag på konserten, ser jag på dina bilder. Lyllos! Nästa gång ska jag stå längst fram. ;D

Välkommen åter!

 

jenny

30 september 2011 17:00

Blev båda konserterna... lika bra å passa på tänkte jag :)

http://watersfallfrozen.blogspot.com

rikku

30 september 2011 17:08

Gud, vad jag är avundsjuk. :) Får man tigga lite bilder? Kommer självklart inte lägga upp några av dina bilder på min blogg, men bara för att ha själv. :D

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den här podden jag lyssnar på är helt fantastisk. Det finns så mycket som jag skulle vilja diskutera och resonera kring bland alla ämnen som jag har fått höra om. Men jag lyssnar ju på fler avsnitt än jag hinner blogga om, så man får sålla lite. ...

Igår fyllde Lily fem år. Det är inte klokt vad fort tiden går! Gammal klyscha, men så är det verkligen. Min yngsta är fem år. Min yngsta! Äldsta dottern har passerat tio och är snart lika lång som jag. Skor kan vi nästan dela på redan. Själv är jag n...

Jag nämnde väl häromdagen att jag har börjat lyssna på podcast? The Psych files är den jag lyssnar på för närvarande och lär lyssna på ett bra tag framöver. Han som håller i den, Michael Britt, startade podden för tio år sedan, så jag har lite att ta...

Det här har varit en väldigt påfrestande dag, både fysiskt och psykiskt. Vi hade minnesstund för Lasse idag. Lasse var en truckförare som jag jobbat med i 4-5 år. Han dog plötsligt och oväntat förra veckan, endast 47 år gammal. Minnesstunden var väld...

Som ungefär fyra personer har märkt (fler är det inte som läser min blogg, typ) så har det varit ganska, eller ja, totalt tyst på bloggen ganska länge nu. Det var flera år sedan jag bloggade aktivt och frekvent. Jag vet inte, det är väl att jag är på...