Jaja, jag vette fasen vad som händer med mitt bloggande, men det blir ju inte mycket skrivet i alla fall. Jag vet inte riktigt vad jag ska berätta om. Det har ju hänt rätt så mycket på några veckor, men vad är värt att berätta om flera veckor senare?

Vi får väl se vad jag kommer på.

Ja, jobbet flyter på. Jag har snart lärt mig alla stationer och klarar dem ganska bra. Jag är inte snabbast i världen, men inte långsammast heller. Så man får väl säga att jag är normal, antar jag. Flera av mina arbetskamrater är skumma, men det är nog inget jag ska skriva om i öppen blogg. Jag får nöja mig med att konstatera att det är skumma människor där. En del är förstås fullkomligt normala och trevliga. Såklart.

Jag hoppas få vara kvar länge. Om jag kunde få fast anställning av Volvo så vore det optimalt, men jag struntar faktiskt i vem som betalar ut min lön, bara någon gör det och jag får jobba. Jag trivs rätt bra på jobbet och tycker att jag klarar det ungefär lika bra som de som är fast anställda. Långsammare än vissa, som sagt, men snabbare än en del som är som har jobbat där länge. Vilket jag kan tycka är rätt märkligt, men jag bryr mig inte så mycket. Sålänge jag får göra mitt jobb så är jag nöjd.

Här hemma går allt sin gilla gång. Vi har fortfarande inte packat upp allt och i den här takten blir det väl aldrig av. Men nån dag, när vi orkar, ska vi väl ta ett ryck och packa upp de sista lådorna. Frågan är bara när sjutton man ska orka. Vi är konstant trötta här hemma. Hela långa veckorna orkar vi inte mycket mer än laga mat och ibland diska och på helgerna gör vi vårt bästa för att få sova så mycket som möjligt, men är ändå trötta. Idag gick jag upp strax före elva, men inte känner jag mig piggare för det. Tvärtom, nästan. Jag har haft huvudvärk hela dagen och det har Tommy också haft. Kanske är vi på väg att bli sjuka. Hoppas inte det. Jag har inte råd att vara borta från jobbet. Jag måste visa att de kan lita på mig, att jag är där när jag ska vara det och jobbar hela tiden när jag ska. Jag kan inte hålla på och vara sjuk och vara borta. Om barnen blir sjuka, då får Tommy vara hemma och vabba, det har vi kommit överens om. Fram tills att jag har en fast anställning så kan jag inte vara borta om det inte absolut behövs.

Idag har jag ändå varit ute och gjort lite nytta, så att säga. Jag och Vanja åkte till Frölunda Torg och köpte strumpor och underkläder till barnen. Vanja fick även 3 diadem som hon så gärna ville ha. Hade vi inte fått barnbidraget igår så hade hon fått vara utan, men nu fanns det ju lite pengar på kontot och lönen kommer ju på fredag, så då slösade jag lite. Vi var även inne på Bokia och tittade lite, men där satte jag stopp för mig själv. Se, men inte köpa. Jag köpte nyligen fyra böcker och det får räcka en stund. Men titta kan man ju göra..

Vanja tyckte om att åka spårvagnen till torget och gå runt i alla affärer. Det var nog tur att det bara var vi två, hade Lukas varit med så hade det varit mycket jobbigare. Han har ju sådant spring i benen och kan aldrig gå snällt och hålla i handen. Att ta med sig honom någonstans alls är ett utmattande företag. Ögon i nacken hade inte räckt. Ögon runt hela huvudet och femtio armar på tjugo meter hade man snarare behövt för att kunna koppla av när man har med sig honom.

Men nu var det alltså bara jag och Vanja och det var riktigt mysigt. Hon tittade på allt som fanns i butikerna och på folket runtomkring och pratade och skrattade och tittade på kläderna och kommenterade dem och hade jättekul. Det är nog bra att ta med sig bara ett barn på någon sådan här utflykt och låta dem få all uppmärksamhet utan något syskon med. Men det är ju inte alltid det går att göra så.

Vi fick i alla fall köpt ett antal par sockar och 6-8 par underkläder åt dem var. Nu kan vi kasta alla slitna och trasiga strumpor där tårna tittar ut. Lukas kan få börja använda kalsonger igen och Vanja får skippa sina (snart) urväxta trosor. Jag skulle också behöva uppdatera min underklädesgarderob, men det har jag inte råd med än.

Det finns mycket som vi skulle vilja köpa och behöva köpa, men det får ligga i framtiden. Visst kommer vi få in en del pengar så länge jag får vara kvar på Volvo, men vi måste prioritera sparande också. Om vi ska kunna betala av billånet i år så krävs det hårt sparande och jag vill verkligen bli av med billånet. Om några veckor är jag äntligen fri från CSN-lånet så sen är det bara billånet kvar innan vi är skuldfria och det skulle vara så himla skönt att få vara det. Ett tag i alla fall. Om vi köper hus sen så lär vi ju vara skuldsatta för resten av livet, mer eller mindre, men det är ju av en helt annan karaktär. Den skulden ersätter ju hyran så det kommer ju inte kännas lika hårt.

Nej, nu har jag svamlat nog. Inte mycket blev sagt på så många bokstäver, men jag är trött och behöver sova. Jag får försöka skriva mer imorgon, om jag orkar. Imorgon ska vi förresten på bio med barnen. Är det tänkt, i alla fall. Får se om vi 1) kommer iväg 2) har trevligt. Vi vet ju inte hur barnen klarar av bio än. Funkar det inte får vi väl gå ut, utan att se klart filmen. Annars kan det nog vara jättekul.