Idag blev jag ganska full i skratt när jag kom upp. Barnen, som vanligt uppe och vakna före mig, hade klätt på sig själva. De hade varit inne hos mig och frågat om de fick ta nya kläder (efter att jag lackade på att det låg kläder överallt (många använda bara en gång) så måste de numera be om lov för att hämta nya kläder ur garderoben) och jag sa att de fick det. ("Toppen!", utropar Lukas och springer in i rummet för att hämta kläder).

När jag sedan kommer upp så får jag se vad de har satt på sig. Vanja är rosa från topp till tå. Lukas är lika blå som Vanja är rosa. De har matchat allt från strumpor till tröja i samma färger. Det kan inte bli mer stereotypiskt än så. Det är nästan så att jag blir orolig för vad de på förskolan och övriga föräldrar ska tycka och tänka om det. ;) Men bara nästan, såklart.

I övrigt så har det varit en jobbig första arbetsvecka på det nya året. Vi jobbar kväll, och det är ju alltid lite jobbigare eftersom sömnen aldrig blir vad man önskar att den var. Speciellt i tisdags var det jobbigt. Då fick jag sticka in till stan direkt efter att jag hade lämnat ungarna på förskolan för att fixa ett pass till London-resan. Passfotot blev för övrigt katastrofalt. Men vad kan man förvänta sig? Jobbat kväll, sovit dåligt, inte hunnit duscha, mössa på huvudet eftersom det var svinkallt ute.. ja, ni hör ju hur det låter. Det är nästan så att man tror att jag har gått IN för att få ett dåligt passfoto. :) Håret stod åt alla håll och kanter. Det var rufsigt och platt på samma gång (grattis mössan, det lyckas jag aldrig med själv om jag försöker) och så säger polismannen till mig när jag ska ta kortet; "Du får absolut inte le!". Eh.. okej. Why not, undrar man ju direkt, men det är bara att göra som han säger. Så resultatet blev; trött, rufsig, på gränsen till ovårdad och sur min. Okej, inte utpräglat SUR kanske, men allt som inte är leende blir ju nästan surt. Det ser på allvar ut som om de tagit ett mug shot på mig.

Men who cares? Det är ju ändå bara ett passfoto. Knappast något som många människor kommer titta på, så spela roll då hur man ser ut.

Igår började jag läsa en ny serie som jag fick i julklapp av min syster. Serien heter "Sagan om klanen Otori" och första boken heter "Över näktergalens golv". Författaren heter Lian Hearn. Titeln i sig låter som "tråkig, händelselös bok där texten i princip går ut på att förmedla beskrivningar av landskap och poetiska ordvändningar". Det är så jag hade tänkt om jag hade sett boken i en bokhandel och aldrig i livet att jag hade köpt den.

Så då är det ju tur att min syster inte tänker likadant som jag, utan köpt boken till mig, ja, faktiskt hela serien. När jag började läsa den.. det var knappt att jag kunde lägga ifrån mig den! Jag hade med den till jobbet och aldrig har väl rasterna känts så korta! Gah! Jag ville bara att tiden skulle springa iväg så jag fick rast igen och kunde fortsätta läsa. När jag kom hem satt jag uppe tio extra minuter och läste klart boken. Idag ska jag börja på nästa bok och jag hoppas verkligen att den håller spänningen uppe lika bra som första boken. Det var längesen jag läste en bok som verkligen inte gick att släppa ifrån sig. Jag har annars börjat med Pratchetts "Unseen Academicals" och jag har väldigt svårt att komma in i boken. Än så länge har det hänt absolut ingenting, men jag har förhoppningar om att det ska lossna snart (det brukar ju göra det), men nu får Pratchett ligga på is medans jag läser klart Hearns böcker.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den här podden jag lyssnar på är helt fantastisk. Det finns så mycket som jag skulle vilja diskutera och resonera kring bland alla ämnen som jag har fått höra om. Men jag lyssnar ju på fler avsnitt än jag hinner blogga om, så man får sålla lite. ...

Igår fyllde Lily fem år. Det är inte klokt vad fort tiden går! Gammal klyscha, men så är det verkligen. Min yngsta är fem år. Min yngsta! Äldsta dottern har passerat tio och är snart lika lång som jag. Skor kan vi nästan dela på redan. Själv är jag n...

Jag nämnde väl häromdagen att jag har börjat lyssna på podcast? The Psych files är den jag lyssnar på för närvarande och lär lyssna på ett bra tag framöver. Han som håller i den, Michael Britt, startade podden för tio år sedan, så jag har lite att ta...

Det här har varit en väldigt påfrestande dag, både fysiskt och psykiskt. Vi hade minnesstund för Lasse idag. Lasse var en truckförare som jag jobbat med i 4-5 år. Han dog plötsligt och oväntat förra veckan, endast 47 år gammal. Minnesstunden var väld...

Som ungefär fyra personer har märkt (fler är det inte som läser min blogg, typ) så har det varit ganska, eller ja, totalt tyst på bloggen ganska länge nu. Det var flera år sedan jag bloggade aktivt och frekvent. Jag vet inte, det är väl att jag är på...