Jag fick en hög med böcker i julklapp. Fyra av böckerna, som jag fick av min syster, var Sagan om klanen Otori. Egentligen var det en triologi, men den fick sedan en uppföljare som, såvitt jag förstår, tar upp det som inte nämndes i triologin. Jag har även förstått att böckerna har fått en prequel, men den boken har jag inte. Än.

Hur som helst. Nu har jag läst ut de tre första böckerna, de som utgör den ursprungliga triologin. Böckerna är otroligt bra och det var väldigt svårt att släppa ifrån sig dem. Endast tredje boken läste jag lite mer slarvigt på slutet eftersom jag var otålig och ville att de skulle komma till sak så man fick reda på vad som hände huvudpersonerna. Det är bara den sista fjärde-femtedelen av tredje boken som blev lite seg, i övrigt så har varje sida varit fullspäckad med handling och beskrivningarna har varit på en väldigt bra nivå (till skillnad från exempelvis Auels böcker som man med lätthet hade kunnat korta av med säkert hälften).

Namnet på författaren, Lian Hearn, gjorde mig lite förvirrad. Visserligen är inte namnet typiskt manligt eller kvinnligt men jag tolkade namnet som att det var en man, men stilen på böckerna, sättet på vilket de berättades, gav mig känslan av att det var en kvinna som hade skrivit dem. Det är inte ofta jag får såna känslor när jag läser en bok. Möjligtvis beror det på att de flesta böcker jag läser är skrivna av män. Nå, en googlesökning gav mig svaret. (Google är min vän). Lian Hearn är en kvinna, och namnet är en psydonym. Hennes riktiga namn är Gillian Rubinstein, men jag kan inte påstå att jag känner igen det namnet heller, trots att hon har gett ut böcker under sitt riktiga namn tidigare. Det som gör mig förvånad är att jag så tydligt hade en känsla av att det borde varit en kvinna som skrivit det jag läste, trots att namnet ledde mig att tro att det var en man.

Mycket märkligt.

Imorgon, om tiden till det finns, så ska jag påbörja, och förhoppningsvis avsluta, den sista boken, där jag hoppas få reda på om hans son verkligen kommer ta huvudpersonens liv eller inte. Jag hoppas på ett "inte" för ett lyckligt slut.

I'm a sucker for happy endings.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den här podden jag lyssnar på är helt fantastisk. Det finns så mycket som jag skulle vilja diskutera och resonera kring bland alla ämnen som jag har fått höra om. Men jag lyssnar ju på fler avsnitt än jag hinner blogga om, så man får sålla lite. ...

Igår fyllde Lily fem år. Det är inte klokt vad fort tiden går! Gammal klyscha, men så är det verkligen. Min yngsta är fem år. Min yngsta! Äldsta dottern har passerat tio och är snart lika lång som jag. Skor kan vi nästan dela på redan. Själv är jag n...

Jag nämnde väl häromdagen att jag har börjat lyssna på podcast? The Psych files är den jag lyssnar på för närvarande och lär lyssna på ett bra tag framöver. Han som håller i den, Michael Britt, startade podden för tio år sedan, så jag har lite att ta...

Det här har varit en väldigt påfrestande dag, både fysiskt och psykiskt. Vi hade minnesstund för Lasse idag. Lasse var en truckförare som jag jobbat med i 4-5 år. Han dog plötsligt och oväntat förra veckan, endast 47 år gammal. Minnesstunden var väld...

Som ungefär fyra personer har märkt (fler är det inte som läser min blogg, typ) så har det varit ganska, eller ja, totalt tyst på bloggen ganska länge nu. Det var flera år sedan jag bloggade aktivt och frekvent. Jag vet inte, det är väl att jag är på...