Okej. Jag ska försöka ge en sansad skildring av resan i helgen. Det här inlägget skulle ha varit ett inlägg fullt av glädje och extas, följt av en massa bilder från konserten och babblande beskrivningar av allt vi såg i London, men som de flesta av er redan vet, så blev det inte så.

I fredags gav vi oss alltså iväg till Landvetter för att ta flyget till Amsterdam och där göra ett byte och sen fortsätta till vår slutdestination, London. Vi tog varsin macka på flygplatsen medans vi väntade. Eftersom vi var där i god tid hade vi ganska mycket tid att slå ihjäl. Vi visste det inte då, men de där mackorna räddade nog livet på oss. När det närmade sig avfärd gick vi till vår gate, gick igenom säkerhetskontrollen (vår första) och klev på planet.

På grund av något strul vid flygplatsen i Amsterdam så väntade vi med vår avfärd 10-15 minuter, eftersom det tydligen var kö för att få landa eller något sådant och piloten resonerade som så att det var bättre att vänta på marken i Göteborg än i luften i Amsterdam, vilket jag naturligtvis håller med om. Nå, när vi var nästan framme i Amsterdam fick vi dock besked om att på grund av vädret så fick ingen landa just då, det skulle ta kanske 30-40 minuter innan någon fick landa och vi hade tydligen inte bränsle så det räckte för att cirkulera i 40 minuter, så vi fortsatte söderut istället till en stad som hette Maastricht där vi tankade och väntade på besked om att flygplatsen i Amsterdam skulle öppna igen.

Jag vet inte hur länge vi satt i Maastricht, men när vi väl kom fram till Amsterdam så var vi två timmar försenade. Hmm, vårt flyg skulle avgå just när vi kom in, men nåja, vi fick väl titta efter nästa avgång, tänkte vi. När vi kom av flyget fick vi dock se att vårt anslutande flyg också var försenat, så vi sprang till gaten, gick igenom nästa säkerhetskontroll och väntade på att få kliva på planet. Men vi fick aldrig gå ombord. Flyget blev mer och mer försenat och sedan, utan att vi fick veta varför, så var flyget istället inställt.

Nu fick vi två val; antingen gå ner och få ett hotell och boka om flyget till imorgon eller gå till nästa avgång och försöka få en plats på det. Vi valde naturligtvis det sistnämnda eftersom vi ville fram till London så snart som möjligt. Så vi skyndade till nästa avgång, lyckades efter mycket besvär få platser på flyget, gick igenom ytterligare en säkerhetskontroll och fick faktiskt gå ombord och sätta oss på planet. Det var många som ville med, så planet blev lite försenat på grund av att de ville ordna platser åt så många som möjligt. Sure, inga problem. Efter kanske.. en timme? så började vi backa ut planet. Hurra, vi skulle komma iväg! Trodde vi... Efter att vi hade kört omkring på flygplatsen i ungefär tre timmar så var det nog ingen längre som trodde att vi skulle lyfta, och mycket riktigt annonserade de att planet hade fått tekniska problem och alla var tvungna att kliva av igen. Det skulle komma en buss och köra oss tillbaka till terminalen. Okej, men var var bussen då? Först efter mer än en halvtimme dök bussen upp och vi fick lämna planet.

Nu var klockan halv elva på kvällen och det var nu problemen började hopa sig.

• Det fanns inga fler plan som skulle till London.
• Flygbolaget KLM, deras anställda packade ihop och gick hem efter att ha deklarerat att inga fler biljetter skulle bokas om.
• Efter att ha lyckats haffa en blå smurf och fråga om det här med hotell, fick vi höra att nej, det fanns inga fler hotell, vi fick övernatta på flygplatsen. Sängar skulle ställas ut, men ingen visste när eller var.
• Alla blå självbetjäningsautomaterna hade slutat fungera.
• Ingen svarade på kundtjänst. Eftersom det var så många som ringde så stängde de istället av telefonerna (!).
• Alla restauranger hade stängt.

Så där stod vi. Vi kunde inte komma till London, vi hade ingenstans att sova och ingenting att äta. Vi hade fått lite små påsar med (tre små) kakor och kaffe på planet, och på planet som aldrig lyfte delade de ut såna där flygplanssmörgåsar (jag tog ingen, urk), men utöver det hade vi inte ätit någonting sedan vi lämnade Landvetter. Utan de där baguetterna vi köpte på Landvetter så hade man nog svimmat av hunger vid det laget.

Så vi gick runt. Vi letade, dels efter någon som kunde ge oss information (de blå smurfarna hade ju dragit allihop), dels efter något att äta och dels efter någonstans vi kunde sova. Lite nu och då försökte vi ringa kundtjänst, men det var hopplöst. Strax efter tolv steg vårt hopp ett litet snäpp. Vi hittade en nattöppen bar som serverade smörgåsar! Hurra! Mat i magen! Tyvärr hade ju alla andra också hittat den, så det tog väl ungefär 40 minuter innan vi faktiskt fick våra smörgåsar. 20 minuter i kö och sen 20 minuters väntetid på mackorna. Men vi fick i alla fall något att äta.

När vi hade ätit upp fortsatte vi vårt sökande efter en sängplats. De där sängarna som de hade pratat om vid halv elva letade vi oss trötta efter. Vi stannade folk och frågade om de visste något, men ingen kunde ge något svar. Överallt på flygplatsen såg vi folk som helt sonika lagt sig på golvet och sov. Vi funderade också på det, men beslöt oss för att fortsätta leta.

Strax före två hörde vi ett utrop om sängarna. Äntligen! Det tog oss kanske en kvart att ta oss dit och då var många av sängarna redan upptagna, men vi lyckades få tag på två bredvid varandra i alla fall. Jag paxade sängarna och Tommy gick för att hämta tillbehören. Han kom tillbaka med.. två kuddar. Det var allt. Några filtar fanns inte. De var slut. Så det var bara att kura ihop sig på tältsängarna och dra jackan runt sig som en filt och försöka sova. Jag tog av mig skorna och knöt fast dem i väskan och sen surrade jag handtaget på väskan runt handleden och försökte sedan somna. Det var mer eller mindre omöjligt. Allt folk runtomkring, hostande, pratande, barn som grät (stackare!) och kylan som bet ifrån alla håll och kanter gjorde det hopplöst. Men på något sätt lyckades vi somna en liten stund, kanske 30-50 minuter. Hur lite det än var så hjälpte det, faktiskt. (Vid femtiden fick vi för övrigt varsin filt.. de var tunnare än barnens snuttefiltar. :/)

Vid halv sex gick vi tillbaka till gate T4, där ombokningarna skulle öppna klockan sex. Jo, tjena.. det var inget att tänka på ens en gång. Kön var minst tre timmar lång redan då, och då hade de inte ens öppnat än! Det var många som var strandsatta och ville iväg. Vi bestämde oss för att strunta i kön. Vi begav oss direkt till första Londonflyget istället och hoppades på att det skulle finnas någon plats ledig, samtidigt som vi fortsatte ringa kundtjänst. Till slut kom vi faktiskt fram (kors i taket!). Vi talade om att vi satt vid ett flyg som strax skulle gå och frågade om det fanns platser på det, men fick reda på att det var totalt fullbokat. Det fanns inga platser på något flyg till London förrens sen eftermiddag, vid fem-tiden.

Nu blev vi totalt nedslagna. Om vi inte kom iväg förrens på kvällen så skulle vi inte hinna med någonting. Vi KANSKE skulle hinna till konserten, om vi hade tur, men vi hade ju inte kunnat springa in där med all packning och åka till hotellet först, checka in, lämna grejerna på rummet, ta sig till konserten.. det hade aldrig gått. Utan sömn dessutom så hade vi aldrig klarat det.

Vi velade fram och tillbaka (nåja, jag stod för det mesta velandet), men till slut fattade vi det tunga beslutet att boka en biljett hem istället. Hela resan var ändå förstörd. Vi hade tillbringat över 15 timmar på flygplatsen vid det laget, vi var trötta, hungriga och jag var helt bedrövad över att jag skulle missa konserten TROTS vår noggranna planering. Vi skulle vara i London mer än 24 timmar innan konserten för att ha marginalerna på vår sida, men ändå missade vi den på grund av inställda flyg och "tekniska problem".

Så vi fick ett flyg hem. Det planet lyfte ungefär 50 minuter för sent (jag ska aldrig mer tro att flyg är i tid) och vi kom tillbaka till Landvetter före tolv. Jag grät större delen av flygresan hem. Jag har längtat efter den här Edguy-konserten i flera månader och trots konsertbiljetter, flygbiljetter, bokat hotell och allting så missade vi den.

Vi lade ut ungefär 5000 kronor på allting och vi fick.. 18 timmar på en flygplats, 9-10 timmar i olika flygplan, ingen mat, omkring en halvtimmes sömn i ett utkylt rum på flygplatsen och världens förkylning (jag som precis hade blivit bättre!)

Inte världens bästa spenderade 5000 kronor, kan jag tycka. :/

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den här podden jag lyssnar på är helt fantastisk. Det finns så mycket som jag skulle vilja diskutera och resonera kring bland alla ämnen som jag har fått höra om. Men jag lyssnar ju på fler avsnitt än jag hinner blogga om, så man får sålla lite. ...

Igår fyllde Lily fem år. Det är inte klokt vad fort tiden går! Gammal klyscha, men så är det verkligen. Min yngsta är fem år. Min yngsta! Äldsta dottern har passerat tio och är snart lika lång som jag. Skor kan vi nästan dela på redan. Själv är jag n...

Jag nämnde väl häromdagen att jag har börjat lyssna på podcast? The Psych files är den jag lyssnar på för närvarande och lär lyssna på ett bra tag framöver. Han som håller i den, Michael Britt, startade podden för tio år sedan, så jag har lite att ta...

Det här har varit en väldigt påfrestande dag, både fysiskt och psykiskt. Vi hade minnesstund för Lasse idag. Lasse var en truckförare som jag jobbat med i 4-5 år. Han dog plötsligt och oväntat förra veckan, endast 47 år gammal. Minnesstunden var väld...

Som ungefär fyra personer har märkt (fler är det inte som läser min blogg, typ) så har det varit ganska, eller ja, totalt tyst på bloggen ganska länge nu. Det var flera år sedan jag bloggade aktivt och frekvent. Jag vet inte, det är väl att jag är på...