En annan sak som jag hade tagit upp i inlägget som försvann för mig tidigare idag, var Google+. Jag har börjat använda det mycket mer allt eftersom jag har hittat fler personer, företag och sidor att följa. Anledningen till att jag började använda det var att många band skrev att man skulle följa dem på G+ och det verkade som att G+ var musikernas självklara val när det gällde sociala medier. Nå, just den biten har väl varit lite av en besvikelse, då de flesta artister och band inte uppdaterar något särskilt ofta. Lite tråkigt, men de har väl annat att göra.

Men det finns mycket annat roligt på Google+. Jag har deltagit i många intressanta samtal och diskussioner med folk från hela världen. Jag har däremot inga IRL-vänner eller IRL-bekanta där att prata med, och det är synd. Jag har försökt få med mig folk, men det går inte särskilt bra, (som ni kanske förstår då ingen har blivit medlem).

Igår deltog jag i en intressant diskussion om barnmisshandel. Ämnet i sig är förstås inget roligt, men det hela började med att någon hade länkat till en amerikansk artikel om att någon skola i Texas hade bestämt att både manliga och kvinnliga lärare skulle få slå både manliga och kvinnliga elever. Tidigare hade det bara varit att manliga lärare fick slå manliga elever och vice versa. Nu var föräldrar upprörda över detta faktum. Personligen hade jag varit mycket mer upprörd över att en lärare hade tillåtelse att slå mitt barn, men det är tydligen tillåtet i USA för föräldrar att slå barnen och även på vissa skolor. (Tror det var i 19 delstater eller något sådant som personalen i skolorna fick slå eleverna). Många föräldrar sade till och med att just att slå barnen var inget problem, för det "behövde" de ibland. Jag blev verkligen upprörd när jag läste artikeln. Tack och lov att det är förbjudet att slå barn i Sverige!

Hur som helst så diskuterades det i kommentatorfältet och jag deklarerade min oförmåga att förstå hur någon kunde slå ett barn alls. Några av de andra deltagarna undrade om jag menade "hitting a child" eller "spanking a child", för det var ju stor skillnad. Man fick inte lämna några märken på barnen. Hrm. Mitt svar blev att för mig var det samma sak, båda räknas för mig som barnmisshandel, "child abuse".

Självklart handlar det om kulturella skillnader. Det är intressant att höra hur folk som bor i andra länder tänker kring olika saker, det ökar förståelsen, även om man inte håller med. Det konstiga, för mig, är att man ändå räknar USA som ett land, ungefär som vårt, med ungefär samma västerländska värderingar, men i verkligheten så är det enorma skillnader som skiljer oss åt. Vi har egentligen ungefär lika mycket gemensamt med USA som med Etiopien.

Kanske just därför är det viktigt att försöka lära sig så mycket som möjligt om det som skiljer oss åt.

På Google+, som jag använder på ungefär samma sätt som Facebook, så skriver jag vardagliga inlägg. Om hur min dag har varit, något roligt barnen har sagt, vad som händer på jobbet, min graviditet, saker jag stör mig på och så vidare. Skillnaden är att jag på Google+ alltid skriver mina inlägg på engelska. De flesta personer, företag, band och sidor jag har i mina cirklar är icke-svenskar. För mig är det då otänkbart att skriva på svenska. Det hade varit fruktansvärt oartigt. Ibland länkar jag till svenska sidor, som Aftonbladet, om jag kommenterar någon speciell nyhet, och då sammanfattar jag alltid vad artikeln handlar om och sen vad min åsikt är om ämnet.

Om det är något språk jag anser mig vara bra på, utöver svenska, förstås, så är det ju engelska. Herregud, man har väl gått i skolan! Dessutom är ju nästan all film och all musik på engelska, så det är klart att man är duktig på det. Ähem.. jo, förvisso, men jösses vad man blir osäker! Hum, hur stavas det eller det ordet nu då? Är det s eller c? I eller ie? Hur många t är det i detta ordet? Vad heter det eller det på engelska? *slå upp i ordböcker*

För jag vill ju inte bara använda ord som betyder ungefär samma sak som det jag är ute efter. Är det ett visst ord jag vill använda, då är det just det ordet som ska användas också, vare sig jag vet vad det heter eller hur det stavas eller allt sådant. Det är bara att slå upp orden då! Man lär sig ju något då på kuppen. :)

Men ibland blir det fel. Häromdagen gjorde jag ett fel, men som tur är kan man redigera sina inlägg, till skillnad från Facebook. Det var ett klantigt fel, jag hade bara alltför bråttom när jag skrev. Jag skrev "feeling good" istället för "feeling well". Bah! Jag vet ju så väl att det heter "well", och som tur var så upptäckte jag felet bara minuter efter att jag hade skrivit inlägget. :) Inte för att någon hade hoppat på mig för det, men jag vill ju alltid göra rätt.

En av sidorna jag följer är "Terry Pratchett: Patchwork Pieces". Precis som namnet antyder så är det en fansida för folk som gillar Terry Pratchett och hans böcker. Det är alltså inte någon officiell sida som sköts av Terry Pratchett själv eller någon assistent, utan det är fans som sköter den. Av fans, med fans, för fans. Helt enkelt.

Det är nog den sida jag interagerar mest med, skulle jag tro. Allt möjligt Pratchett-relaterat avhandlas där, inte bara böcker, utan allt från kakor, maskeraddräkter, teckningar, kortfilmer till teater, intervjuer med Terry Pratchett, lego, bilder på sköldpaddor, recensioner på böcker, autografer, olika översättningar, spel, Alzheimers, science fiction.. Ja, allt möjligt. Många av de personer jag har i mina cirklar har jag träffat via Terry Pratchett: Patchwork Pieces.

På tal om Terry Pratchett så har jag precis läst ut två böcker av honom som jag har legat efter med. "The Truth" och "Thud!". "The Truth" var lite seg att komma in i, men när man väl var inne i boken så rullade det på med en väldig fart och det var en spännande historia, sedd ur en journalists perspektiv. (Skivvärldens första tidningsredaktör). "Thud!" däremot grep tag i en från första sidan. Ja, jag kan inte hjälpa det, Sam Vimes är en av mina favoritkaraktärer så alla böcker om Stadsvakten ligger mig varmt om hjärtat. (Däremot har jag lite svårt för Rensvind, en karaktär som jag vet många älskar). Döden är en annan favorit och efter det kommer nog häxorna. Jag gör mitt bästa för att samla på mig alla böckerna om Skivvärlden, men det irriterar mig något fruktansvärt att de inte verkar översätta böckerna till svenska längre. Jag vet inte vart jag ska vända mig för att klaga, men klaga vill jag. Som tur är så funkar det att läsa böckerna på engelska, även om det tar lite längre tid och jag inte förstår allt. Å andra sidan så förstår man vissa skämt bättre, så det bästa vore att ha alla böcker på både svenska och engelska. :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den här podden jag lyssnar på är helt fantastisk. Det finns så mycket som jag skulle vilja diskutera och resonera kring bland alla ämnen som jag har fått höra om. Men jag lyssnar ju på fler avsnitt än jag hinner blogga om, så man får sålla lite. ...

Igår fyllde Lily fem år. Det är inte klokt vad fort tiden går! Gammal klyscha, men så är det verkligen. Min yngsta är fem år. Min yngsta! Äldsta dottern har passerat tio och är snart lika lång som jag. Skor kan vi nästan dela på redan. Själv är jag n...

Jag nämnde väl häromdagen att jag har börjat lyssna på podcast? The Psych files är den jag lyssnar på för närvarande och lär lyssna på ett bra tag framöver. Han som håller i den, Michael Britt, startade podden för tio år sedan, så jag har lite att ta...

Det här har varit en väldigt påfrestande dag, både fysiskt och psykiskt. Vi hade minnesstund för Lasse idag. Lasse var en truckförare som jag jobbat med i 4-5 år. Han dog plötsligt och oväntat förra veckan, endast 47 år gammal. Minnesstunden var väld...

Som ungefär fyra personer har märkt (fler är det inte som läser min blogg, typ) så har det varit ganska, eller ja, totalt tyst på bloggen ganska länge nu. Det var flera år sedan jag bloggade aktivt och frekvent. Jag vet inte, det är väl att jag är på...