Häromdagen ringde jag, återigen, till min arbetsgivare. Jag har försökt få tag på min chef ett tag nu eftersom jag ska komma tillbaka till jobbet på tisdag. Jag lämnade in alla mina arbetskläder när jag gick på mammaledighet, så jag har inte ens några kläder att jobba i än. Utöver bekymret med kläderna så behövde jag även få veta vad jag skulle göra, vart jag skulle åka och såna saker. När man jobbar på bemanningsföretag så är det ju inte självklart var ens arbetsplats är. Dessutom blev jag ju varslad i samband med att jag gick på föräldraledighet och någon månad efter att Lily föddes så var jag inne och skrev under papper om uppsägning. Det är inget jag har gått och oroat mig över under min ledighet eftersom jag tänkte som så att dels så hinner allting ändra sig både en och två gånger innan det är dags för mig att återgå till arbetet, och dels så har jag gott om tid på mig att hitta ett nytt jobb om det skulle visa sig att jag inte får behålla min anställning.

Nå. Den andra delen gick ju mindre bra.. Jag hörde av mig till jobbet i november för att kolla av läget och fick till svar att de inte kunde ge mig något svar. Så jag har inte kollat så jättemycket på andra jobb. Visst, jag har haft ett öga på Arbetsförmedlingens sida lite nu och då, men jag har inte aktivt och målmedvetet letat andra jobb eftersom jag tänkte att det är dumt att kasta bort en tillsvidareanställning mot en osäker provanställning, om jag nu skulle ha kvar den, vill säga.

Nå, häromdagen fick jag i alla fall tag på chefen äntligen. Hon hade inget uppdrag åt mig, tyvärr. Det, inom bemanningsbranchen, innebär att jag kommer få hoppa runt överallt där det saknas folk för dagen. Jag kommer alltså inte inte veta från dag till dag vart jag ska och vilket jobb jag ska utföra. Det ger mig en liten klump i magen. Osäkerhet när det gäller arbete är det värsta jag vet. Om jag inte vet vad jag ska göra så kan jag heller inte förbereda mig mentalt på det. En utav mina stora brister är att jag inte kan hantera improvisition. För mycket frihet handlingsförlamar mig snarare än inspirerar mig. Sen är det klart att jag är flexibel, så länge jag har klara direktiv och vet vad jag ska göra och vad som förväntas av mig.

Nå, vi får se hur länge det varar. Chefen lovade att försöka hitta ett uppdrag till mig. På måndag ska jag in till kontoret och hämta ut nya kläder i alla fall. På tisdag morgon ska jag träffa Pelle utanför Volvo och få reda på vart jag ska den dagen.

Innan vi avslutade samtalet få passade jag på att fråga chefen hur det blir med min anställning, med tanke på att jag redan skrivit på papper om uppsägning. Det kan vara trevligt att få veta med säkerhet åt ena eller andra hållet. Är det helt kört med min anställning så måste jag börja söka frenetiskt efter nytt jobb och har jag det kvar så kan jag sluta fila på mitt CV.

Jag fick till svar att det stod i datorn att min anställning skulle avslutas den 21:e februari, men eftersom jag i så fall skulle falla inom återanställningsskyddet så skulle de ju bara behöva anställa mig igen och det var ju onödigt, så hon tog bort min avslutning. :D

Så jag har mitt jobb kvar! En fast anställning! Så skönt! I alla lägen är det ju naturligtvis skönt att ha en trygg anställning, men speciellt nu när vi har köpt hus och har några miljoner att betala av, så känns det gott att veta att vi har två inkomster den närmaste tiden.

Nu när det närmar sig att jag ska börja jobba så måste vi naturligtvis förbereda barnen på förändringarna som blir. Vanja ser fram emot att börja fritids, till största delen för att hon får fler timmar att leka med sina kompisar på skolan, tror jag. Lukas verkar också se fram emot mer tid på förskolan. Han missar ju mycket roligt som de gör efter lunchen, men jag tvivlar på att han har insett att han kommer få väldigt långa dagar på förskolan från och med nästa vecka. Han ser att han missar sagan efter maten och tycker därför att det ska bli kul att få vara där längre. Vi får försöka kompensera på helgerna så mycket vi kan och orkar, men det kommer ju aldrig bli detsamma. För Lilys del så är det värre. Hon gillade förskolan de första dagarna, men nu har hon insett att mamma faktiskt går sin väg och nu har hon börjat bli ledsen när jag lämnar henne. Stackars liten. Det är grymt, men jag kan inte vara hemma längre. Det har vi inte råd med. Det är en av livets hårda läxor, tyvärr, även om det skär i hjärtat på mig att hon ska behöva lära sig såna saker så tidigt. Hon är ju så liten, pluttan. :(

En sak som oroar mig över att börja jobba igen är vädret. Naturligtvis så har vintern kommit nu när det är dags för mig att pendla till Göteborg fem dagar i veckan. Jag har ju bara haft körkort i tre år, och jag har inte supermycket erfarenhet av att köra i snö och is. Nu kommer jag antagligen få hur mycket övning som helst, för den här veckan har snön bara vräkt ner. Jag har inget emot snö, jag gillar snö och vinter, men timingen kunde ju varit bättre.

Nåja. Jag gör väl som vanligt. Jag åker med dubbelt så mycket tid till godo för att vara på den säkra sidan.

Jag avslutar inlägget med saker som jag ser fram emot just nu:

• Att börja jobba nästa vecka (trots lite magont över bristen på eget uppdrag).
• Edguys nya album som släpps i april. Förhoppningsvis kommer skivan följas av en turne och nu SKA jag se dem igen. Det spelar ingen roll när spelningen inträffar, jag släpper allt annat för att kunna gå.
• Releasen av Elder Scrolls Online den 4:e april. Spelet verkar sjukt bra, trots att det är ett onlinespel, som jag annars är lite allergisk mot. Det kommer troligtvis kosta månadsvis, ytterligare en sak som orsakar irritation och klåda hos mig, men jag får väl vika mig. Hoppas bara att jag kommer ha tid att spela också.
• Avbetalning av första delen på huslånet. Lånet är uppdelat i fyra olika stora delar. Tre delar är bundna, utan möjlighet till extra amortering, men den minsta delen är rörlig och därmed fri att amortera hur mycket man vill på. Banken beräknar att det ska ta oss 8 år att betala av den lilla delen. Jag siktar på två år.
• Sist, men absolut inte minst, så ser jag fram emot tisdagen efter att jag börjat jobba, alltså den 28:e januari. Då firar jag och Tommy åtta år tillsammans. <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den här podden jag lyssnar på är helt fantastisk. Det finns så mycket som jag skulle vilja diskutera och resonera kring bland alla ämnen som jag har fått höra om. Men jag lyssnar ju på fler avsnitt än jag hinner blogga om, så man får sålla lite. ...

Igår fyllde Lily fem år. Det är inte klokt vad fort tiden går! Gammal klyscha, men så är det verkligen. Min yngsta är fem år. Min yngsta! Äldsta dottern har passerat tio och är snart lika lång som jag. Skor kan vi nästan dela på redan. Själv är jag n...

Jag nämnde väl häromdagen att jag har börjat lyssna på podcast? The Psych files är den jag lyssnar på för närvarande och lär lyssna på ett bra tag framöver. Han som håller i den, Michael Britt, startade podden för tio år sedan, så jag har lite att ta...

Det här har varit en väldigt påfrestande dag, både fysiskt och psykiskt. Vi hade minnesstund för Lasse idag. Lasse var en truckförare som jag jobbat med i 4-5 år. Han dog plötsligt och oväntat förra veckan, endast 47 år gammal. Minnesstunden var väld...

Som ungefär fyra personer har märkt (fler är det inte som läser min blogg, typ) så har det varit ganska, eller ja, totalt tyst på bloggen ganska länge nu. Det var flera år sedan jag bloggade aktivt och frekvent. Jag vet inte, det är väl att jag är på...