Thorn without a rose

Alla inlägg den 9 november 2017

Av rikku - 9 november 2017 23:36

Det här har varit en väldigt påfrestande dag, både fysiskt och psykiskt. Vi hade minnesstund för Lasse idag. Lasse var en truckförare som jag jobbat med i 4-5 år. Han dog plötsligt och oväntat förra veckan, endast 47 år gammal. Minnesstunden var väldigt fin, men det var också jobbigt. Satt och grät i nästan en timme, men så är det ju när man sörjer någon. Jag kände inte Lasse jättebra, precis som med alla andra på jobbet så pratar man ju inte så ingående om sig själv utan det blir lite artighetsfraser och hälsningar. Egentligen känner man väl inte någon på jobbet alls, om man tänker efter. Men vi pratades vid varje vecka, vissa veckor varje dag och det är klart att det känns jobbigt att han bara är borta helt plötsligt.

Det var väldigt många som dök upp på minnesstunden. Det känns ändå bra. Han var omtyckt av många. Jag vågar inte hoppas på att så många skulle bry sig om mig om jag försvann. Jag vill inte låta negativ, men jag tror inte att jag gör så stort intryck på folk. Om jag dog imorgon skulle det nog bara vara nuvarande lagmedlemmar och några fackliga kamrater som skulle dyka upp. Kanske några från logistik också. Fler tror jag inte på.

Men det var inte det jag skulle prata om. Hela dagen har jag tänkt, inte bara på Lasse, utan även på andra som har gått bort. Tant Lilly och farbror Kalle. Paul, en internetvän som dog i cancer och efterlämnade fru och barn. Fortfarande tänker jag på honom när jag ser ett foto på den blå himlen som var hans favoritmotiv. Per, som bara blev 17 år efter fem års kamp mot cancer. Jag var ensam hemma när samtalet om hans död kom. Pappa har aldrig åkt så fort hem som när jag ringde honom den dagen. Anu, vars begravning vi var på när Vanja var fem veckor gammal. Hon hann aldrig träffa min förstfödda.

Det öppnas upp alla möjliga sår och sorger och tårarna har varit ständigt närvarande hela dagen. Kroppen reagerar också på all tung sorg. Det värker överallt och bröstkorgen snörs ihop konstant av återhållen gråt. Det stramar kring ögonen hela tiden, trots att jag har tvättat ansiktet flera gånger. Hela kroppen kändes totalt urlakad i flera timmar efter minnesstunden. Det har gått över nu, men det har varit jobbigt. Det är tur att jag har bra arbetskamrater som frågar hur jag mår. Det är jag tacksam för, för det har verkligen varit en tuff dag.

Särskilt tack till Fidde, Cafer, Tania och Manouchehr. Tack ska ni ha. <3

ANNONS
Av rikku - 9 november 2017 02:38

Som ungefär fyra personer har märkt (fler är det inte som läser min blogg, typ) så har det varit ganska, eller ja, totalt tyst på bloggen ganska länge nu. Det var flera år sedan jag bloggade aktivt och frekvent. Jag vet inte, det är väl att jag är på så många ställen samtidigt och vissa ställen blir helt enkelt lidande för jag hinner inte, orkar inte, har redan skrivit någon annanstans etc etc.

Ursäkter finns det alltid gott om.

Men. Jag vill förändra det här. Jag vill få ner tankar och idéer och vad som händer i vardagen och hur det går för barnen och så vidare. Dokumentation, helt enkelt.

Det finns ett par anledningar. En är naturligtvis att tiden går så fort. Barnen växer så det knakar, Lily är snart fem år, exempelvis. Det är ju inte klokt. Skola, aktiviteter, kompisar.. allt sånt sker med en rasande takt. Och jag glömmer. Jag vet inte om det är åldern, sömnbristen, stress.. Ja, jag vet inte. Men det känns som att jag har svårt att komma ihåg saker. Den ständiga frågan om var vi ska vara på jul är omöjlig att svara på utan att kolla foton med datum på. (Vi försöker vara vartannat år hos mina på julafton och vartannat hos Tommys). Fan, bara att komma ihåg var jag parkerade bilen varje dag på jobbet är svårt att komma ihåg.

Men det största skälet just nu, det är faktiskt att jag så mycket saker som jag vill resonera och fundera kring. Jag har, äntligen, fattat poängen med podcasts, ungefär fem år efter alla andra och började lyssna på en som heter Orbital path. Den handlar om rymden i första hand med många paralleller till jorden och hur vi använder kunskapen från rymden för att bättre förstå jorden. Extremt intressant. Men så lyckades jag komma ikapp den, så nu måste jag vänta på att nästa avsnitt ska komma ut och det orkar jag ju inte, så jag letade upp ännu en podcast att lyssna på. Denna hade fler avsnitt (över 200 stycken), så det lär ta mig ett tag att komma ikapp där. Den podden heter The Psych files och handlar om psykologi. Också väldigt intressant, även om vissa avsnitt lämnat lite att önska.. Men det ska jag inte gnälla på här och nu.

Hur som helst, dessa två podcasts har fått mig att fundera på väldigt många grejer och ämnen som jag vill utveckla. Okej, klockan två på natten är väl inte riktigt rätt tidpunkt att göra detta, men ska man börja med något så behöver man ibland något som sätter igång en och min hjärna är väldigt uppe i varv när jag kommer hem från jobbet på nätterna. Det är märkligt och jag vet inte varför det är så, men jag får ofta sitta länge och varva ner innan jag lyckas somna när jag jobbar kväll. En av anledningarna till att jag upplever det som så märkligt är att jag ofta är oerhört trött och sömnig på jobbet och sedan pigg och uppe i varv när jag väl är hemma igen och faktiskt har möjlighet att sova. Det går inte riktigt ihop i mitt huvud.

Anyway. I en av de sista avsnitten på Orbital path så pratades det om uppvärmningen och att isarna smälter. Vi lyssnare fick veta att det smälter is i storleksordningen av ett normalstort hus, varje sekund. Varje sekund förvandlas ett hus av is till vatten. Helt sjuka mängder när man tänker på det. En effekt av detta är att ytan som täcks av is krymper. Så klart. Det säger sig självt, egentligen. Men det isarna gör, förutom att vara en solid yta för isbjörnar att gå på, är att det reflekterar solljus. Mycket solljus studsar tillbaka ut i rymden igen på grund av isarna. Mindre is - mindre reflekterat ljus = mer strålning stannar på jorden och värmer upp den ännu mer. Det blir en ond cirkel, alltså.

I programmet erbjöd de inga lösningar, men jag tänkte mina lekmannatankar. Det är säkert många som har tänkt det här innan, men jag skriver ner det ändå.

Okej, så här tänkte jag. Om is reflekterar ljus och strålning och håller nere temperaturerna på jorden, borde det inte gå att bygga något artificiellt som gör samma sak? Jag tänker mig stora speglar eller annat reflekterande material som placeras ut på stora obefolkade ställen, typ öken, hav, Nord- och Sydpolen. Gärna kombinerat med solceller så att man skördar energi samtidigt. Tänk er plattformar, typ som oljeriggarna, fast med reflektorer istället som dagligen sänder tillbaka strålningen ut i rymden och sänker temperaturen på jorden. Med lägre temperatur borde isarna återhämta sig och hotet från global uppvärmning borde vara avvärjt.

I mitt huvud låter det som att det borde funka.

Jag har fler saker jag vill kommentera och bolla tankar om, men nu närmar sig klockan tre och jag måste upp imorgon också. Halv tre ska det hållas en minnesstund på jobbet för en medarbetare som hittades död i sitt hem förra veckan. :/ Jag tänkte närvara vid den, så jag kan inte åka sent till jobbet.

ANNONS
Tidigare månad - Senare månad

Presentation

Länkar

Gästbok

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2017
>>>

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Följ bloggen

Följ Thorn without a rose med Blogkeen
Följ Thorn without a rose med Bloglovin'

Fråga mig

0 besvarade frågor

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se