Dagens diskussion på Lunarstorm handlar om unga föräldrar. Personen som skrev inlägget var naturligtvis en sådan ung förälder och hennes ståndpunkt var att även om man är ung, så kan man vara en minst lika bra föräldrer som någon som är 35 när de skaffar barn.

Så långt, allt väl. Det är klart att även unga människor kan vara bra föräldrar och det finns naturligtvis ingen garanti för att man blir en bra föräldrer bara för att man har passerat en viss ålder.

Men. Det här är ett ganska stort "men". Det går inte att förneka att någon som är äldre generellt sett har bättre förutsättningar för att kunna försörja sina barn än vad en tonåring har.

De flesta 15-16-åringar planerar inte att skaffa barn. Det händer, visst, och vill man behålla barnet så ska man naturligtvis göra så gott man kan och få allt stöd man kan få från sin omgivning. Ingen blir bättre föräldrer av att konstant bli kritiserad för sitt val att behålla barnet. Inte heller ökar självkänslan av att få höra att man inget kan och inget man gör duger.

Men dessa 15-16-åringar, även om de har sina föräldrars och sin omgivnings moraliska stöd, kan inte själva försörja sina barn. De får bo hemma hos mamma och pappa och förlita sig på att de hjälper till att skaffa allt vad barnet behöver. Det är främst detta som skiljer tonårsföräldrarna från de "äldre" som skaffar barn. Vuxna människor har, för det mesta, en egen inkomst med vilken de kan betala räkningar, hyra för en lägenhet eller till och med egen villa, blöjor, kläder och allt annat som barnet och föräldrarna behöver.

Genom denna ekonomiska trygghet, oavsett hur stor eller liten inkomst man har, så tror jag att man kan förse ett barn med mycket bättre förutsättningar än vad en tonårsförälder kan. Självklart är inte pengar och materiella saker allt här i världen, men ett barn mår nog ganska garanterat bättre av att mamma och pappa själva har råd att köpa blöjor och inte behöver förlita sig på andra människors välvilja. Genom att föräldrarna är trygga i sig själva, både till kropp, sinne och när det gäller familjens ekonomi, så får barnet en extra trygghet under barndomen. Sen spelar det ingen roll för barnet om föräldrarna köper märkeskläder eller begagnade second hand-kläder, det viktiga är att familjen kan ta hand om sig själv.

Men en annan sak som jag tror är viktig, det är att barnet är planerat. Kanske inte så mycket för barnets skull, för det är klart att föräldrarna älskar ett oplanerat barn lika mycket som ett planerat, men för föräldrarnas skull. Det är nog mycket enklare att hantera situationen om man är förberedd på den och inställd på att den ska uppstå.

Här tror jag att det uppstår en stor skillnad mellan tonårsföräldrar och vuxna föräldrar.

Som jag tidigare sa så planerar antagligen inte 15-åringar att skaffa barn. De är helt oförberedda på att helt plötsligt sitta med ett litet barn att ta hand om och omställningen för en tonåring, som kanske är som bäst uppe i att gå ut med kompisar och festa, till att sitta hemma och amma, byta blöjor och torka spyor, kan visa sig bli för mycket.

Självklart finns det också många som klarar av den här omställningen galant, tonårsförälder eller inte, men risken för att det ska gå illa, är mycket större för de unga föräldrarna än de vuxna.

Sedan tillkommer ju problemet med utbildning.

Är man bara 15-16 år när man blir förälder så uppstår vissa hinder för att gå klart skolan i den takt som det var tänkt från början. Man kan naturligtvis läsa in gymnasiet och allt annat man har tänkt plugga senare, men risken finns att det där "senare", aldrig kommer. Det kommer alltid något annat i vägen, något som måste ordnas först, något som är viktigare för tillfället.

Som de flesta vet så kommer man inte så långt i arbetslivet utan utbildning. Man kan självklart få ett jobb, men oftast inte något välbetalt sådant.

Nå. Tillbaka till hon som skrev inlägget på Lunarstorm.

När man tittade i hennes gästbok på folks kommentarer om inlägget, så noterade man omedelbart två saker.

1) De flesta som skrev till henne att hennes inlägg var bra, var omkring 14-18 år.

2) De som tyckte att hon hade fel på ett eller annat sätt, bemöttes på ett väldigt aggressivt sätt.

Detta fick i alla fall mig att bli väldigt skeptisk till tjejen. Jag kan förstå att man inte blir så glad över kritik till sina val i livet, men ärligt talat så är det det minsta man kan förvänta sig när man skriver ett inlägg som läses av omkring 20-30 000 personer. En av anledningarna till att folk skriver de där inläggen är för övrigt bara att få en massa gästboksinlägg. Men hur som helst. Kritik är en förutsägbar effekt av att skriva ett sådant offentligt inlägg och det minsta man kan göra är att svara på den på ett konstruktivt sätt. Förklara, belys, utveckla. Att attackera kritikerna är visserligen ett sätt att handskas med kritiken, men det ger ett väldigt oseriöst intryck.

Att det sedan är mest barn som tycker att det hon säger är bra, säger också något om vad erfarenhet och mognad kan lära människor. Det handlar inte om att barn har fel i vad de tycker, inte i sig, men de har inte tillräckligt stor insyn i det verkliga livet för att kunna förstå fullt ut vad konsekvenserna av en del handlingar blir.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den här podden jag lyssnar på är helt fantastisk. Det finns så mycket som jag skulle vilja diskutera och resonera kring bland alla ämnen som jag har fått höra om. Men jag lyssnar ju på fler avsnitt än jag hinner blogga om, så man får sålla lite. ...

Igår fyllde Lily fem år. Det är inte klokt vad fort tiden går! Gammal klyscha, men så är det verkligen. Min yngsta är fem år. Min yngsta! Äldsta dottern har passerat tio och är snart lika lång som jag. Skor kan vi nästan dela på redan. Själv är jag n...

Jag nämnde väl häromdagen att jag har börjat lyssna på podcast? The Psych files är den jag lyssnar på för närvarande och lär lyssna på ett bra tag framöver. Han som håller i den, Michael Britt, startade podden för tio år sedan, så jag har lite att ta...

Det här har varit en väldigt påfrestande dag, både fysiskt och psykiskt. Vi hade minnesstund för Lasse idag. Lasse var en truckförare som jag jobbat med i 4-5 år. Han dog plötsligt och oväntat förra veckan, endast 47 år gammal. Minnesstunden var väld...

Som ungefär fyra personer har märkt (fler är det inte som läser min blogg, typ) så har det varit ganska, eller ja, totalt tyst på bloggen ganska länge nu. Det var flera år sedan jag bloggade aktivt och frekvent. Jag vet inte, det är väl att jag är på...