Imorses fick jag en överraskning när jag skulle hämta upp Vanja ur sängen. Hon har börjat med att ropa på oss istället för att bara ligga och skrika tills någon kommer, vilket jag tycker är väldigt sött, men lite underskattat på morgonen när man är alldeles nyvaken. Men när man har piggnat till lite och tänker tillbaka så tänker man "åh, vad gullig hon är". :)

Hur som helst så ropade hon på mig imorses och jag klev, motvilligt, upp och gick till hennes rum för att hämta upp henne. Vad skådar då mina ögon? Jo, Vanja står spritt språngande naken i spjälsängen! Hon har lyckats knäppa upp blöjan och trampat ur den, så den låg gömd bland täcket. Så där står hon, glad som en lärka, utan något som helst skydd. Men som tur var så hade hon inte kissat, eller värre, i sängen, så det var bara att bära upp busfröet till skötbordet och sätta på henne en ny blöja. :)

Det var sista gången hon får sova i bara blöja, kan jag ju tala om. :D

Igår gick diskussionerna heta på föräldraforumet. Jag vet inte riktigt hur diskussionen startade, men det handlade i alla fall om föräldrar som har barn på dagis, trots att de är föräldralediga med ett yngre syskon.

Jag har personligen ingen direkt åsikt i den frågan, vad som är "rätt" och vad som är "fel". Jag vet att många har frågat oss om inte vi ska ha Vanja på dagis när det nya syskonet kommer, men vi ser inget behov av det. Förutom att vi i nuläget saknar behov, så är det dessutom en extra kostnad som vi gärna slipper.

Men på forumet så har folk, som vanligt, starka åsikter åt ena eller andra hållet. Jag blev lite småchockad när jag ser folk skriva saker som "varför skaffar man ens barn om man bara har tänkt lämna bort dem" och liknande.

Det är märkligt att människor inte kan se att folk  har olika behov. En del kanske har barn som älskar dagis och som skulle bli jätteledsna om de inte fick gå dit längre utan var tvungen att vara hemma med mamma och en liten skrikig bebis istället, medans andra kanske har barn som struntar i om de är på dagis eller med mamma och lillasyster/bror och är nöjda och glada vilket som. En del kanske får ett barn som är mer krävande och att då storasyskonet inte kan få all den uppmärksamhet och bekräftelse som det behöver. Barnet kanske har fått kompisar på dagiset som det bara kan leka med där eftersom kompisens föräldrar jobbar.

Det kan finnas många anledningar till att ha barnet på dagis, trots att ett litet syskon anländer. Eller kanske just därför. Men en del ser allting svart eller vitt och kan inte tänka sig att det finns något annat. Det enda rätta sättet, det är hur de själva gjorde/gör.

Likaså kan det finnas många anledningar till att inte sätta barnet på dagis. Det ena är inte mer rätt än det andra. För vår del så är ju kostnaden en ganska stor anledning. Nu vet vi ju inte exakt hur mycket det skulle kosta, men det är ändå en onödig utgift (och såna försöker vi undvika just nu). En annan anledning, för vår del, är att det skulle innebära en hel del extraarbete. Det är tider som ska passas, hämtning och lämning, kläder som ska finnas på dagis, kläder som ska märkas upp och antagligen skulle vi dessutom behöva köpa en del extra kläder, eftersom hon skulle behöva uppsättningar för alla väder på dagis, och dito hemma.

Nu när jag tänker efter så tror jag att jag kom på hur diskussionen på forumet startade. Jag har ett minne av att jag läste något om att folk som är föräldralediga ska ha rätt att ha barnen på dagis 30 timmar i veckan, eller något sådant. Om det var ett nytt förslag eller en ny lag eller något som skulle införas på vissa ställen, det vet jag däremot inte.

En del reagerade däremot på detta och tyckte, helt absurt i mina ögon, att det skulle innebära att folk som är föräldralediga snor dagisplatser från dem som verkligen behöver det. Löjligt, om ni frågar mig. Att ha rätt till en plats är väl inte samma sak som att man är garanterad en, till en början med. För det andra så finns det väl kösystem, precis som här. Man står i kö och arbetar sig upp i den och till slut får man en plats.

Jag älskar kösystem, för övrigt. Jag tycker att det borde vara kösystem på mycket fler saker. Bara en sak som bostäder, det är inte alla kommuner som har kösystem för att få hyra en bostad. Nej då, istället delar de ut bostäder helt slumpmässigt och den som tjatar mest eller har bäst kontakter, får först. Inget snack om behov där. Nej, sånt är dåligt. Mer bostadsköer till folket! Dock inte längre...

Men jag kom bort från ämnet.

Jo, en del argumenterade att eftersom det är sån brist på dagisplatser så måste de låta barnen gå kvar på dagis för annars mister de sin plats. Har man dessutom ett barn på dagis redan så är det lättare att få plats för syskonet när det blir dags för den lille att börja.

Det där vet jag inte så mycket om, ärligt talat. Men det fanns rätt många "förstå-sig-på-are" på forumet som ansåg att det antingen var precis så, eller helt tvärtom. Att folk aldrig kan komma överens om något... *suck* Men om vi nu utgår från att det är så, vad skulle vara det hemska med det? Om det nu är lättare att få dagisplats till lill-syskonet om stor-syskonet går på dagis, varför skulle det vara förkastligt att utnyttja den möjligheten? Så länge inte barnet vantrivs eller far illa, vad spelar det för roll? Det kanske passar familjen jättebra att stora barnet är på dagis och får leka av sig och det barnet kanske trivs hur bra som helst med det.

Och kanske, bara kanske, kan den mamman och pappan i familjen vara bättre föräldrar åt alla barnen om de får det lite mindre stressigt och körigt hemma. Men sådana teorier hade inte fallit i god jord hos vissa personer igår. De kom med hätska uttalanden och antydde att de som lät barnen gå på dagis, trots att en av föräldrarna var föräldraledig, var dåliga föräldrar och att de barnen skulle bli traumatiserade. Uttalanden som "jag kan inte förstå hur någon kan välja att lämna bort sina barn en sekund mer än vad de behöver" förfärade antagligen fler än bara mig.

De personerna måste falla under kategorin "präktiga mammor" som mamman på http://www.niomanader.blogspot.com/ skrev om för ett tag sen. De vars barn aldrig uppför sig illa, aldrig är jobbiga, de som har såna perfekta liv, de som älskar precis allt som har med småbarn att göra, till och med kolik. Eller nej, deras perfekta barn kan ju naturligtvis inte ha kolik, det är ju bara de dåliga mammorna som får såna barn. De som aldrig borde ha skaffat barn till en början med, antagligen.

För det är klart att man kan bli less! Det är klart att man har jobbiga dagar. Det finns dagar då ungarna är förjävliga och inte lyssnar för fem öre. Till och med Vanja har såna dagar, trots att folk tror att hon är perfekt. Men det är för att hon alltid uppför sig hur bra som helst så snart vi är borta hos folk eller vi har folk hemma hos oss. Då får hon aldrig några utbrott och är aldrig på jävligt humör. Men är vi ensamma hemma så går det tydligen bra.

Men bara för att man kan bli less eller tappa orken så betyder det inte att man är en dålig förälder. Bara för att man lider av sömnbrist och längtar efter inget annat än att få sooooova, så blir man inte en person som aldrig borde ha fått skaffa barn. Det är oförskämt och elakt att ifrågasätta varför någon väljer att skaffa inte bara ett barn, utan fler barn, om den personen inte kan vara en perfekt hemmafru jämt. För det är det de "präktiga mammorna" eftersträvar. Märkligt nog samtidigt som de gör karriär...

Nå, det där är inget jag förstår mig på. Jag är ingen "präktig mamma". Jag är ingen karriärskvinna. Jag är inte rädd för "kvinnofällor", men jag är heller ingen hemmafru. Jag tycker inte att det är kul att städa, baka, pyssla, dona och såna saker. Men jag gillar att umgås med min dotter. Om jag tycker att en natt har varit hemsk, på grund av henne, så gör det inte mig till en dålig mamma. Det gör mig till en mamma som har fått för lite sömn. That's a big difference.

Skriv om dagis, syskon, plats, föräldraledighet, orsak till att skaffa barn. Det vill säga, imorgon.

Alltså.. jag gillar mina grannar. Jag har inte haft problem med någon av dem (ja, förutom att en av dem backade på oss i lördags då..) men nu börjar jag.. ja, irritera mig känns som för starkt uttryck, men.. nåt åt det hållet i alla fall.

Det är så här att en av våra grannar har en syster som kommer på besök ibland. Den här systern, med familj, har tre stora svarta hundar. Nå, det är väl i sig inte något problem, men problemet uppstår när de låter dessa hundar springa lösa. Inte ens vår andra granne (som är släkt med den första) låter sin hund springa lös och han är bland de snällaste och lataste hundar jag har träffat. Dessa tre är inte bara stora och energiska, de verkar dessutom ha problem med lydnaden. De kommer inte när folket ropar på dem och det känns inte.. tryggt.

Jag vågar inte låta Vanja gå ut när hundarna är här. Idag var grann-systern här igen med sina hundar och de sprang, som vanligt, lösa. Jag tror faktiskt inte att jag någonsin har sett dem kopplade.. Hela kvällen har vi hört arga rop utifrån när grannen, systern och övrigt folk ropar på hundarna, som, naturligtvis, inte lyder.

Jag är inte fanatisk när det gäller att koppla hundar. Jag tycker att hundar gott kan få gå lösa, om de klarar av det. Men det viktiga är då att hunden verkligen lyder husse eller matte och kommer när de ropar. Det ska inte vara någon fråga om huruvida hunden tänker komma den här gången eller inte. Ägaren ska vara 110% säker på att han/hon har kontroll över sin hund. Det upplever jag inte att de här människorna har. Har man inte den kontrollen, då ska man inte ha hundarna lösa heller, särskilt inte i ett bostadsområde där det finns barn. Man har ju hört många historier om hur den snällaste hund helt plötsligt attackerar folk och då framförallt barn och eftersom jag inte känner de här hundarna, eller ens hundarnas ägare, så vill jag inte ha dem springades lösa här. Jag vågar allvarligt talat inte gå ut med Vanja när de är här och såna begränsningar ska man inte behöva ha i sitt eget område.

Men samtidigt så vill jag inte besvära vår trevliga granne med detta. Det är inte ens hennes hundar och jag vill definitivt inte komma på kant med dem. Men kanske är det möjligt att på ett fint sätt förklara att det inte riktigt känns bra att hennes systers hundar springer lösa och om de ska vara här på besök, att de tar med koppel till alla tre hundarna? Men det känns på nåt sätt svårt. Det kanske bara handlar om att invänta rätt tillfälle, men det känns ändå besvärande.

Nåja, vi får väl se vad framtiden utvisar.