Ja, som jag skrev igår så råkade Lukas ut för en olycka hos dagmamman igår. Enligt vad jag har fått höra så skulle dagmamman gå upp på övervåningen för att sätta telefonen på laddaren (?) och Lukas hade klättrat efter och därefter ramlat nerför trappan.

Han slog sig ganska rejält och hade stora bulor, skrapsår och jack i huvudet när han kom hem. Såren var på båda sidorna av huvudet, men även om han såg förjävlig ut så såg det ändå inte ut att vara någon större fara med honom. Inga stora, blödande sår eller så, alltså. Jag har varit lite orolig för hjärnskakning, men å andra sidan så finns det ju inte så mycket man kan göra åt det, OM han nu skulle ha fått det, menar jag.

Jag ringde till dagmamman på lunchen idag (den bra dagmamman, inte hon som låter ungarna slå ihjäl sig i trappor) och kollade av läget med henne. Hon sa att Lukas inte hade varit sig själv riktigt, lite tröttare, lite mer ledsen och gnällig än vad han brukar vara, men under eftermiddagen var han tydligen sig själv igen. Skönt. Jag kände igen det där med Lukas ledsenhet från natten som var. Han hade vaknat hur många gånger som helst och bara gråtit. Antagligen hade han ont, det är i alla fall min gissning.

Nu idag har han i alla fall varit precis som vanligt igen, bortsett från sitt blåslagna ansikte, då.

Alltså, jag kan inte riktigt släppa det här med dagmamman. Okej. Olyckor sker. Olyckor med Lukas inblandat är inte heller otippat. (Han är ju så vårdslös och oaktsam). Det borde vara förståeligt, MEN! Jag kan inte släppa det! Att det hände just hos dagmamman vi inte litar på också, det känns också typiskt. De har varit hos henne i fyra dagar totalt och redan har det hänt något allvarligt. Ännu mer märkligt är det att hon inte ringde till oss och talade om att det hade hänt en olycka! Nej då, det talade hon om för Tommy när han hämtade barnen! Sen kläckte hon ur sig nåt om att hon hoppades att vi inte skulle fotografera honom nu. Gudars..

Nej, det var, förhoppningsvis, sista gången barnen var där. Vi har fått plats på en förskola och ska börja skola in dem på måndag. Det är lika bra, antar jag. Även om dagmamma var vårt första alternativ, och det vi helst ville ha, så är det ju ohållbart att ha det så här. Just att det inte finns någon annan dagmamma att välja på, utan de vi har, det är de som finns (det finns en till, men hon bor utanför Alingsås och det är helt omöjligt för oss att ha barnen där), det gör att vi tvingas byta till förskola.

Nåja, vi ska försöka vara positiva ändå och se fördelarna. Visst, det är långt bort, tar väl en halvtimme att gå hem, men det får bara funka, helt enkelt. När jag väl har körkort så blir det ju lättare, förstås.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den här podden jag lyssnar på är helt fantastisk. Det finns så mycket som jag skulle vilja diskutera och resonera kring bland alla ämnen som jag har fått höra om. Men jag lyssnar ju på fler avsnitt än jag hinner blogga om, så man får sålla lite. ...

Igår fyllde Lily fem år. Det är inte klokt vad fort tiden går! Gammal klyscha, men så är det verkligen. Min yngsta är fem år. Min yngsta! Äldsta dottern har passerat tio och är snart lika lång som jag. Skor kan vi nästan dela på redan. Själv är jag n...

Jag nämnde väl häromdagen att jag har börjat lyssna på podcast? The Psych files är den jag lyssnar på för närvarande och lär lyssna på ett bra tag framöver. Han som håller i den, Michael Britt, startade podden för tio år sedan, så jag har lite att ta...

Det här har varit en väldigt påfrestande dag, både fysiskt och psykiskt. Vi hade minnesstund för Lasse idag. Lasse var en truckförare som jag jobbat med i 4-5 år. Han dog plötsligt och oväntat förra veckan, endast 47 år gammal. Minnesstunden var väld...

Som ungefär fyra personer har märkt (fler är det inte som läser min blogg, typ) så har det varit ganska, eller ja, totalt tyst på bloggen ganska länge nu. Det var flera år sedan jag bloggade aktivt och frekvent. Jag vet inte, det är väl att jag är på...