Direktlänk till inlägg 13 september 2010
Hua! Tålamod borde verkligen finnas att köpa på burk, för ungarna har verkligen gjort slut på mitt ikväll.
Så här ligger det till:
Lukas, som är väldigt framåt av sig motoriskt, har lärt sig klättra ur spjälsängen. Mindre bra. Igår klättrade han ur utan problem, idag ramlade han när han skulle klättra ur. Vi får visserligen en ny säng till helgen (tror vi, åtminstone), så vi behöver bara överleva veckan ut, så att säga. Men i och med att han slog sig imorses när han klättrade ur så känns det som att helgen inte kan komma fort nog.
Så. Jag inspirerades av våra grannar (de trevliga som vi hälsade på i söndags) och hur de har gjort med sin spjälsäng. De har tagit bort två spjälor så dottern kan klättra in och ut för egen maskin. Tänkt och gjort, jag tog ikväll bort två spjälor från Lukas säng. Visserligen kände jag mig något tveksam till huruvida han skulle stanna i sängen eller inte, men vad fan. Det känns liksom dumt att vänta på att han ska slå ihjäl sig.
Så lade jag barnen.
Ha. Ha. Ha.
En sån kul kväll det blev. Naturligtvis stannade inte Lukas i sängen. Jag vet inte hur många gånger jag har varit inne hos dem och lagt Lukas tillbaka i sängen med förmaningen om att det nu är dags att sova och då ska han ligga i sin säng. Jag har tagit ut alla leksaker från sovrummet. Jag har lyft upp saker högre upp i bokhyllan. Jag har flyttat på stolar och spis så han inte kan klättra upp på dem för att titta ut genom fönstret.
Jag har varit tålmodig. Jag har varit vänlig, men bestämd. Jag har tappat tålamodet. Jag har blivit arg och rutit i. Jag har lugnat ner mig och återgått till att vara vänlig och bestämd och pedagogisk. Allt detta har jag blivit några gånger om.
Nu, tjugo i nio, så är det tyst och lugnt ifrån barnens rum. Det har varit det en stund, men jag har blivit lurad förr. Men den här gången tror jag faktiskt att de har somnat. Pust.
Jag hoppas att det inte kommer bli såna här krig varje kväll, för det orkar jag inte.
Nå, på förskolan gick det bra. Personalen verkar bra, det enda negativa är väl att det är en uttalat småbarnsavdelning. Med Vanja så blir de totalt 4 st treåringar. Men å andra sidan så är ju alla avdelningar ute och leker samtidigt, så då lär ju Vanja leka med de större barnen, gissar jag. Det kan ju ändå vara skönt för henne att vara på samma ställe som lillebror till en början med. Nästa höst kommer hon ändå få byta avdelning.
Jag tror att det kommer att bli bra. De får ju lugna starter på morgonarna i och med att de är först på plats. Sedan fylls det på under dagen, men som jag förstod det så var det ganska många som bara var där tre timmar om dagen, så det kommer nog vara ganska tomt när vi hämtar dem också. Men det tror jag kan bli skönt för dem också. Då slipper de dras ifrån mitt i leken, när det är som roligast.
Vi håller tummarna, helt enkelt.
Den här podden jag lyssnar på är helt fantastisk. Det finns så mycket som jag skulle vilja diskutera och resonera kring bland alla ämnen som jag har fått höra om. Men jag lyssnar ju på fler avsnitt än jag hinner blogga om, så man får sålla lite. ...
Jag nämnde väl häromdagen att jag har börjat lyssna på podcast? The Psych files är den jag lyssnar på för närvarande och lär lyssna på ett bra tag framöver. Han som håller i den, Michael Britt, startade podden för tio år sedan, så jag har lite att ta...
Det här har varit en väldigt påfrestande dag, både fysiskt och psykiskt. Vi hade minnesstund för Lasse idag. Lasse var en truckförare som jag jobbat med i 4-5 år. Han dog plötsligt och oväntat förra veckan, endast 47 år gammal. Minnesstunden var väld...
Som ungefär fyra personer har märkt (fler är det inte som läser min blogg, typ) så har det varit ganska, eller ja, totalt tyst på bloggen ganska länge nu. Det var flera år sedan jag bloggade aktivt och frekvent. Jag vet inte, det är väl att jag är på...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 |
5 |
|||||
6 | 7 | 8 |
9 |
10 |
11 |
12 | |||
13 | 14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
19 |
|||
20 | 21 |
22 |
23 |
24 |
25 |
26 |
|||
27 |
28 |
29 |
30 |
||||||
|