Den här dagen har gått i huvudvärkens tecken. Jag har haft ont i huvudet från morgon till kväll, utan uppenbar anledning. Önskar jag, i alla fall.. Nej, tyvärr är anledningen alldeles för uppenbar. Sömnbrist gör naturligtvis sitt till. Jag kan knappt minnas när jag senast sov en hel natt, hemma. (När jag var borta på spa fick jag ju sova, förstås). Lukas ska vakna varenda natt och självklart komma upp i vår säng och leka väderkvarn ett tag innan man kan övertala honom att lägga sig i sin egen säng igen. Har man otur så tar det ett par timmar innan han sover igen. Lagom till att resten av familjen kommer upp och alla ska äta frukost så säger lilleman: "Ja-ja-ja-ja tjött". (Ibland undrar jag om han stammar, faktiskt). Inte så konstigt att han är trött när han somnar sist (ibland så sent som halv elva-elva) och vaknar först. Men sova vill han ändå inte.

Nå, den här natten var såklart inget undantag. Jag har slutat titta på klockan när han kommer, för jag blir ändå bara deprimerad av att se den lysa 02 eller 04 eller vad den nu råkar vara för tillfället. Så när vi drog oss upp för frukost så var huvudvärken redan ett faktum. Förmiddagen gled fram, ändå rätt så lugn, men ju längre fram på dagen vi kom, desto mer bråkade barnen. Mest var det Vanja som fick spel, men det var inte bara hon, som vanligt. På kvällen skulle jag iväg och handla lite grejer till frukosten imorgon. Tommy hjälpte sin bror med datorn, så jag hade inget annat val än att ta med barnen. Den här gången tänkte jag vara smart och ta med vagnen, men självklart, självklart! hittade jag inte nyckeln till barnvagnsrummet då. Så det var ju bara att låta båda barnen promenera.

Jag visste redan när vi gick hur det skulle gå, och jag fick rätt.

Till affären, inga problem. Det är det aldrig. Men så snart vi kommer in i affären så blir Lukas döv. INGET jag säger lyssnar han på. INGET! Han springer runt, försvinner utom synhåll, pillar på varor och tycker att vi ska köpa allt möjligt (oftast saker han inte vet vad det är). Så jag får springa efter honom. Jag säger till honom att NEJ, vi springer inte i affärer. Jag säger till honom att hålla sig vid mig, där jag ser honom. Självklart så lyssnar han inte. Självklart. Jag tar hans hand och håller honom medan vi plockar varor, naturligtvis med följden att han förvandlar sig till en säck, lägger sig på golvet och gnäller "läpp mig, läpp mig". (Han hoppar alltid över "s", av någon anledning). Det blir jättejobbigt för mig i längden, så jag tar ett nytt snack med honom att OM jag ska släppa honom, då MÅSTE han gå bredvid mig och INTE springa omkring. "Ohej", lovar han. Det tar fem sekunder så springer han ifrån mig igen. *suck* Idag slutade det med att jag slängde honom över axeln istället. Ansträngande, men vad fan ska jag göra? Jag måste ju bli klar med mina inköp. Det duger inte att vara flera timmar i affären för att köpa lite frukostvaror.

Nå, kommer ut ur affären och allt är lugnt igen. Hem är inga problem, där kan de springa hur mycket de vill. Kommer hem och klockan är nästan åtta. Dags att lägga barnen (de får vara uppe lite längre nu på sommaren eftersom det är jobbigt med solen). Illvrål från Lukas sida, förstås. Han vill INTE sova, han är INTE trött. Han bryter ihop totalt när jag tar av honom kläderna och byter blöjan. Hans värld är på väg att gå under, mer eller mindre, om man får tro hans skrik. *suck, igen*

När jag väl har fått barnen i säng så kunde man ju tro att jag kunde börja koppla av. Nej, knappast. Lukas springer upp, han drar fram lego, han hoppar upp i Vanjas säng och de börjar leka där istället. När jag lägger tillbaka honom i hans egen säng så skriker han och sparkar och försöker klättra ur direkt.

Hmmm.. undrar just varför jag har ont i huvudet? Det värsta är att jag försöker vara pedagogisk. Jag försöker förklara lugnt och stillsamt varför det är på det ena eller andra viset. Jag försöker säga till honom så lugnt som bara går att han måste ligga i sin säng och han måste sova nu. Men det hjälper ju inte! Han lyssnar inte. Inte förrens jag blir ARG lyssnar han. Jag avskyr det! Jag blir arg nästan varje dag, främst på Lukas, och jag VILL INTE. Men till slut brister det för mig och jag blir arg, jag skriker och pekar med hela handen (för att inte säga hela armen) och jag blir så otroligt utmattad av det.

Jag vill kunna säga till barnen att "nej, vi hoppar inte i soffan" och så slutar de med det. Jag vill inte komma in för tjugonde gången på samma dag och se att de hoppar i soffan och ryta till att "NEJ, hoppa INTE i soffan!". Men samtidigt så ska jag inte behöva vara som en hök över dem varje minut av dagen.

Lite lugn och ro hade varit skönt, känner jag ibland. Eller rätt ofta. Oftare när barnen kivas hela dagen, konstigt nog. *ironi*

Jag älskar mina barn. Jag säger inget annat, men det konstanta tjafsandet som de håller på med, kombinerat med tillfällig dövhet när jag försöker få dem att höra på mig, det driver mig till vansinne ibland. Ju mindre sömn jag får, desto mindre tålamod får jag och nu känns det som att jag inte ens hinner fylla på mitt förråd av tålamod mellan dagarna.

Och detta är under semestern..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den här podden jag lyssnar på är helt fantastisk. Det finns så mycket som jag skulle vilja diskutera och resonera kring bland alla ämnen som jag har fått höra om. Men jag lyssnar ju på fler avsnitt än jag hinner blogga om, så man får sålla lite. ...

Igår fyllde Lily fem år. Det är inte klokt vad fort tiden går! Gammal klyscha, men så är det verkligen. Min yngsta är fem år. Min yngsta! Äldsta dottern har passerat tio och är snart lika lång som jag. Skor kan vi nästan dela på redan. Själv är jag n...

Jag nämnde väl häromdagen att jag har börjat lyssna på podcast? The Psych files är den jag lyssnar på för närvarande och lär lyssna på ett bra tag framöver. Han som håller i den, Michael Britt, startade podden för tio år sedan, så jag har lite att ta...

Det här har varit en väldigt påfrestande dag, både fysiskt och psykiskt. Vi hade minnesstund för Lasse idag. Lasse var en truckförare som jag jobbat med i 4-5 år. Han dog plötsligt och oväntat förra veckan, endast 47 år gammal. Minnesstunden var väld...

Som ungefär fyra personer har märkt (fler är det inte som läser min blogg, typ) så har det varit ganska, eller ja, totalt tyst på bloggen ganska länge nu. Det var flera år sedan jag bloggade aktivt och frekvent. Jag vet inte, det är väl att jag är på...