Okej, jag är antagligen världens mest ouppmärksamma och blinda person, för det som är uppenbart för andra, ser jag aldrig. Det som händer andra, händer aldrig mig. Rättare sagt, jag ser det aldrig hända. Jag är totalt blind för det mesta, faktiskt. Om någon frågar mig vad vi har för färg på tapeterna i köket så får jag gå och titta innan jag kan svara. När Tommy ber mig beskriva en människa jag mött och pratat med så kan jag i bästa fall beskriva en människoliknande figur, no more.

Jag lägger helt enkelt inte märke till saker.

Därför har jag svårt att förstå när folk klagar på att "samhället" förväntar sig det ena eller det andra av folk i allmänhet. Nu pratar jag inte om saker som att skaffa sig ett jobb, lyda lagen, betala skatt eller liknande saker. Jag pratar om utseende. Om intressen. Prestationer. Om hur vi kvinnor "förväntas" en massa saker. Folk brukar dra upp att vi förväntas vara duktiga i skolan, göra karriär, skaffa barn, sköta hemmet perfekt, träna och vara smala, se snygga ut hela tiden och dessutom springa ut och festa varje helg.

Alltså, ursäkta, men vem fan säger det? Som Pratchett skriver lite nu och då; "de här "alla", vilka är det?" Jag hör aldrig någon säga det, däremot hör jag folk KLAGA på att "alla" säger det.

Ja, tidningarna är fullproppade med bantningskurer och träningstips. Det betyder inte att de som skriver tidningen säger att DU måste träna eller banta. Många VILL göra det, därför finns det med.

Karriär, vem säger att man ska göra karriär? Ingen har någonsin sagt det till mig. Jag känner inget tvång från samhället att börja satsa på en stressig, meningslös karriär. För det är hur JAG ser det.

Jag tror att mycket av det här folk säger att "samhället" kräver, helt enkelt är hur folks drömmar ser ut. De vill ha ett liv som känns "perfekt" och målar då upp dessa saker som de själva känner att de borde klara och blir sen besvikna när de inte lyckas leva upp till allting på samma gång, och vill då beskylla någon, vem eller vad som helst, för de orimliga "kraven" i sina drömmar.

Själv är jag anspråkslös. Jag kräver inte mycket. Jag vill ha ett jobb jag trivs med. En familj att älska. Vänner att skratta med. En god bok att läsa. Lite choklad. :)

Därför står jag alltid och undrar över alla dessa som dukar under av alla krav. Varifrån kommer kraven? Från samhället? Eller dig själv?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den här podden jag lyssnar på är helt fantastisk. Det finns så mycket som jag skulle vilja diskutera och resonera kring bland alla ämnen som jag har fått höra om. Men jag lyssnar ju på fler avsnitt än jag hinner blogga om, så man får sålla lite. ...

Igår fyllde Lily fem år. Det är inte klokt vad fort tiden går! Gammal klyscha, men så är det verkligen. Min yngsta är fem år. Min yngsta! Äldsta dottern har passerat tio och är snart lika lång som jag. Skor kan vi nästan dela på redan. Själv är jag n...

Jag nämnde väl häromdagen att jag har börjat lyssna på podcast? The Psych files är den jag lyssnar på för närvarande och lär lyssna på ett bra tag framöver. Han som håller i den, Michael Britt, startade podden för tio år sedan, så jag har lite att ta...

Det här har varit en väldigt påfrestande dag, både fysiskt och psykiskt. Vi hade minnesstund för Lasse idag. Lasse var en truckförare som jag jobbat med i 4-5 år. Han dog plötsligt och oväntat förra veckan, endast 47 år gammal. Minnesstunden var väld...

Som ungefär fyra personer har märkt (fler är det inte som läser min blogg, typ) så har det varit ganska, eller ja, totalt tyst på bloggen ganska länge nu. Det var flera år sedan jag bloggade aktivt och frekvent. Jag vet inte, det är väl att jag är på...