Här kommer ännu ett inlägg om mina barn, så de flesta kan väl bara skippa det om ni inte är intresserade. :P

Nu är jag så himla stolt över Lukas! Vi har ju börjat träna honom på att vara utan blöja och gå på toaletten istället. Först gick det inte så jättebra. Visst, han kissade på toaletten när jag tog honom dit, men han sa inte till själv och ett par gånger kissade han på sig.

Men nu börjar det hända saker! De senaste dagarna har han varit utan blöja helt och hållet (förutom när han sover, förstås) och igår var vi hos Piia och hälsade på och han sa till att han behövde gå på toaletten flera gånger. Jätteduktigt! När vi sen kom hem så sa han till igen att han behövde gå och kissa och han bajsade för första gången på toaletten också! Bara där blev jag löjligt stolt, eftersom det är något han aldrig gjort innan. Men ännu mer stolt blev jag när jag hade lagt barnen. Då kom Lukas upp från sängen och sa "de komme titt!" (=det kommer kiss). Så då fick han gå på toaletten igen och kissa, trots att han hade blöja på sig. På morgonen var blöjan torr och han sa till när han behövde gå och kissa.

Fortsätter det så här kommer han ju vara blöjfri på nolltid. :)

Men vad.. kul. Alltid spännande att råka ut för saker mitt i natten.

Och om tre timmar ska jag gå upp för att jobba.

Nice.

Vad pigg och glad jag kommer vara. *not*

Fy fan vad kallt! Termometern i köket säger att det är en halv minusgrad ute och 15 plusgrader inne. Jag fryser ihjäl i mitt eget kök! :(

Frågan är om man ska ta bilen till jobbet istället.. Ser inte fram emot att gå ut och frysa i väntan på spårvagn och buss.

"Hur är det?"

"Vadå?"

"Du ser lite ledsen ut."

Rycker på axlarna.

"Är du ledsen?"

"Jo, lite."

"Vad då, har det hänt något?"

"Nej, snarare tvärtom.."

Jag kommer ångra det så mycket, det vet jag redan nu. Men vad ska jag göra? Alternativen är ju inte särskilt roliga heller.

Om jag letar riktigt noga kanske jag hittar något positivt, men det känns jävligt avlägset.

You die or rock tonight.

No tradeoff, there's just dead or rock.

Your house on fire tonight.

No tradeoff, there's just dead or rock.

No tradeoff. There's just dead. No rock.

I ungefär 30 minuter trodde jag att jag skulle åka till Tyskland nästa helg. Sen tog det stopp. Sen trodde jag att jag hade löst det i alla fall och njöt av några timmars tro på Tysklandsresan igen.

Därefter trodde jag att jag helt plötsligt hade två som ville följa med mig.

Nu är jag nere på noll igen.

Tommy är sur över att jag vill åka överhuvudtaget och tycker att jag slänger bort pengar på något så "ovärt" som en extra konsert med Edguy.

Snart slutar jag försöka övertala honom att följa med mig och åker själv istället..

Vad fan. Jag känner mig helt jävla upp-och-ner. Jag vill skriva, men sen tänker jag att "jag har ju inget att skriva om". Sen vill jag lyssna på musik och så stänger jag av efter en kvart för jag har redan hört allt. Två minuter senare sätter jag på musiken, för den är ju bra.

Jag är rastlös i kroppen, samtidigt som jag är hur trött som helst och vill bara sova.

Jag är frustrerad. Jag vill till Tyskland och se Edguy (finns biljetterna fortfarande kvar?) men Tommy vill inte. Funderar på om man ska dra med nån kompis istället. Nån som vill med? :P

Visserligen har jag inte löst alla logistikproblem (hur fan tar man sig från München till Straubing? Tåg? Buss? Taxi? Och var fan sover man?) men helvete, jag vill iväg.

Jäkla skit.

Istället får jag antagligen nöja mig med att lyssna på musiken, kolla intervjuer med Tobi, titta på alla musikvideos som finns och längtansfullt se på bilderna från konserterna som de delar med sig av.

Inte alls samma sak.

Fan också.

Jamen, vad är det här då? Nu jobbar jag dagtid den här veckan och har all tid i världen (eller åtminstone ett par timmar på kvällen) att skriva blogginlägg, och vad händer? Inte ett smack blir skrivet. Resorna till och från jobbet tar kortare tid, så där blir det inget skrivet heller.

Sicket sätt.

Får se om jag skärper mig och skriver nåt vettigt när jag kommer hem igen. Nu ska jag strax åka till jobbet.