Det här måste vi göra fler gånger! Idag gick vi upp tidigt, som vanligt när barnen får bestämma, och eftersom det var så fint väder så åkte vi iväg till Nolhagaparken. Det finns en slinga där man kan gå, men den är ganska lång. Hur som helst så började vi gå där. Vi var där före tio och även om solen lyste så var det inte särskilt varmt än. Luften var frisk att andas och fåglarna sjöng runtomkring. I övrigt så var det tyst. Det var inte många människor ute vid den tiden på en lördagsmorgon, antagligen av förklarliga skäl. Vid ett tillfälle stannade jag och blundade, lyssnade på fågelsången och glömde för ett ögonblick bort att jag befann mig i en stad. I parken dämpades alla ljud från omvärlden och för ett tag kunde jag låtsas att jag befann mig i en skog långt bort från allt vad bilar, hus, människor och civilisation heter.

Jag hade Lukas i bärselen och Vanja sprang fritt. Det var nog nyttigt för oss allihop, det här. Slingan i parken är som sagt lång, men väldigt fin. Vi gick inte hela vägen utan vände om efter ett tag. Vanja började vid det laget bli ganska trött och lite gnällig, men det var inte så konstigt. Vi var ändå ute och gick i en timme, så sista biten fick Tommy bära henne, då orkade hon inte mer.

Det är antagligen väldigt kallt fortfarande på nätterna. När vi anlände till parken så upptäckte vi till vår förvåning att det droppade om träden, så mycket att det faktiskt såg ut som att det regnade på sina ställen. Även på marken märktes köldens grepp. När vårsolen skänkte dagen sina strålar började marken tina upp och stilla steg röken från trädens rötter. Det var mäktigt att se.

Jag har fått mycket övning i att ha bärselen nu, så jag tror att det kommer gå galant på tisdag när jag ska hem till min syster. Det enda jag funderar på är var tusan jag ska lägga Lukas när vi väl är där. Men det ordnar vi nog på något sätt. Det ska bli kul att träffa alla, måste jag säga. Weronica har jag inte sett sen.. ja när då? Högstadiet? Nej, jag såg henne nån gång på Statt, vill jag minnas. Nåja. Hur som helst så är det många år sen.

På forumet pratade de idag om vad en arbetsgivare skulle få reda på om de googlade på personerna de tänkte anställa. Jag blev nyfiken och googlade genast på mitt eget namn. Vilken besvikelse. Inget på de första tio sidorna i alla fall handlade om mig. Så jag skulle tro att en arbetsgivare som ville googla på mig skulle bli besviken.

Däremot fick jag läsa en artikel om en tant, min namne såklart, som hade en antikaffär i Göteborg och som skulle stänga butiken. Hon verkade vara en rar tant. Sen fick jag också veta att en annan namne ger ut dikter. Det skulle jag också vilja göra. Men tyvärr är det många, många år sen jag skrev en dikt senast.

Lycka är ingen bra inspiration för mig.