Jag läste en artikel på Aftonbladet om unga tjejer som tävlar i självsvält. Jag har hört talas om det här med "pro-ana" tidigare, men trodde faktiskt inte att det förekom i Sverige. Det är sånt man förknippar med dumma amerikaner (mina fördomar), men i alla fall så var jag lite nyfiken och googlade på "pro-ana" för att se vad som kom upp.

Jag tittade på två sidor. Det var ta mig fan det äckligaste jag har sett, förutom bilder från Nazi-Tysklands koncentrationsläger. Bilderna på de här sidorna hade kunnat varit tagna ifrån Auchwich. Skelett som syns tydligt genom huden, benpipor som sticker ut, revben som man inte har ens lite problem med att räkna.

Jag mådde illa, dels av själva synen på dessa vandrande skelett och dels av medlidande för de här stackarna. De kan ju omöjligt må bra. Sen sitter dessa tjejer och gratulerar sig själva för att de inte är några "fetton". I deras värld är ett "fetto" någon som väger minst 55 kilo, tydligen. Av det jag vet om anorexia så handlar sjukdomen oftast inte om vikten. Vikten är bara ett sätt att dölja problemen. Men jag tycker synd om de här tjejerna. Dels för att de faktiskt tror att de är vackra när de ser ut som att de går sönder om någon petar på dem med något i samma viktklass som en fjäder, och dels för att de förstör så många liv med sin sjukdom. Främst förstör de naturligtvis sitt eget liv för en anorektiker brukar inte bli så värst gammal, men de förstör även sina familjers liv.

Vanmakten dessa tjejers mammor känner måste ju vara hemsk.

Jag hoppas verkligen att vi kan ge våra barn en sund syn på sina kroppar och om de skulle börja få för sig dumheter så hoppas jag att vi kan få dem att tänka om.

Självmord, oavsett hur långsamt det än går, är aldrig en okej utväg.