Alltså, seriöst! Nu har jag läst på forumet ikväll och herregud vad det gnälls! En person ställde en fråga om andra tyckte att det var okej om en förälder hämtade sitt barn på dagis lite senare än vanligt på grund av att föräldern skulle göra något ärende, typ handla, eller till och med om föräldern var ledig.

Jisses, vilket rabalder! Och naturligtvis så svarade en person i forumet som jag stör mig så otroligt mycket på, och hon mer eller mindre fördömde alla som bara vågade ha barnen på dagis fastän de inte jobbade. Så som hon gick an om det hela så lät det ungefär som att det var ett brott, värre än mord. Dagis var minsann ingen barnpassning och det var ingenting som skattebetalarna skulle betala för och det skulle absolut inte vara subventionerat.

Uhm, hallå där, men är inte dagis rätt så rejält subventionerat idag? Eller kanske menade hon bara dagis som inte "behövs"? (Det vill säga, föräldern jobbar inte just då). För övrigt så är det väl det som dagis ÄR. Barnpassning, alltså. Jag betalar för att någon annan ska se efter mina barn medans jag jobbar. Alltså är det barnpassning.

Om folk skulle låta barnen vara på dagis medans de gör något annat än jobbar, varför skulle jag bry mig om det? Det är väl upp till var och en att göra som de vill. Om föräldralediga föräldrar väljer att ha ett äldre syskon på dagis medans de är hemma, då är det deras val också. (Men det är ytterligare en grej som den här personen protesterar vilt mot).

Det är märkligt att moderater som annars är så himla måna om folks "fria val" helt plötsligt tycker att man inte ska ha något val i vissa frågor. Eller handlar "fria val" bara om vad man ska betala?

Man kan undra.

Nåja. Mindre än två veckor kvar till sista ansökningsdag på jobbet. Dagarna tickar, om än långsamt. Snart kanske det är dags för mig att skola in barnen på dagis också?

Från det ena till det andra;

Det här glömde jag totalt att skriva om igår eftersom en REPORTER från AFTONBLADET ringde till mig och sen sa att det inte var mig hon ville prata med..

Fy fan, vilken surkärring jag träffade på i affären! Alltså, när jag går och handlar själv med barnen så tar jag dubbelvagnen och går. Såklart. Nog för att Vanja kan gå hela vägen till affären, men hon blir onödigt trött av det och så orkar hon nog inte gå hela vägen hem igen i vilket fall som helst. Nå, så syskonvagnen måste jag ha. När vi kommer in i affären så vill Vanja nästan alltid gå själv, vilket hon får. Hon får ta en liten, liten kundvagn att köra och jag tar en sån här liten korg med hjul som jag kan släpa efter mig. Vanja får plocka massa saker i sin vagn och jag lägger saker i min egen korg också. Vi brukar handla så pass mycket att båda behövs, så Vanja gör verkligen en insats.

Hur som helst, när vi går runt i affären så tar vi naturligtvis upp en hel del plats, men inte så jättemycket mer än vad kunder med en vanlig vagn och ett barn eller två i släptåg gör. Jag är medveten om den plats vi tar upp och försöker hela tiden hålla oss i rörelse och handla så snabbt och smidigt som möjligt. Nu gick vi alltså i affären igår och jag stannade till i en gång för att plocka på mig någon vara, säg Corn flakes kanske. Jag var tvungen att ta något steg bort från vagnen för att ta varan (annars hade jag stått väldigt dumt till), men det tog inte mer än kanske fem sekunder. På den korta tiden så kom det en kärring i en sidogång. Hon skulle naturligtvis ut i den gång där jag stod (jag var EJ parkerad så jag blockerade "korsningen") och när hon tittar på mig så fräser hon till: "Sådär kan du ju inte ställa dig". Nu framgår det inte så tydligt i text, men det var verkligen med en sur och ettrig röst. Jag hoppade nästan till, för jag var inte alls förberedd på ett sådant hätskt utfall, men jag svarade, lite skämtsamt, att: "Nej, jag har nog dubbelparkerat lite. Kom Vanja!" och så fortsatte vi gå. Kärringen kom efter oss och muttrade och hade sig och gick alltså precis bakom Vanja. Naturligtvis vände sig Vanja om flera gånger och tittade (det skulle jag också ha gjort), vilket renderade i ett nytt utfall från kärringen: "Titta inte på mig! Se efter hur du kör istället!"

Men herregud! Säger man så till en tvååring??! Jag blev så paff så jag inte ens kom mig för att reagera. Som tur var så skulle vi svänga in i en sidogång och kärringen följde inte efter oss dit. Jag var helt mållös. Den kvinnan skulle nog inte klivit upp ur sängen på morgonen. Geez...