En helt annan sak..

Vi har inget internet och ingen telefon. Vi har inte haft det sen i söndags (underbara Comhem.. fixar allting så SNABBT!) så vill någon nå oss så är det mobilerna som gäller. (Hur skriver jag det här då om vi inte har internet? Jo, jag snyltar på en grannes öppna nät. Så ful är jag).

Ingen vet när vi får tillbaka grejerna. Lovely.

Jag kopierar in ett inlägg från forumet eftersom jag inte orkar skriva samma sak flera gånger.

Ja, okej. Jag är upprörd. Ganska mycket. Så här är det: Det har varit väldigt varmt ett tag, visst, men nu har det blivit kyligare igen. Minusgrader, faktiskt. Det är mössa, vantar, halsduk och overall som gäller på mina ungar. Och mig också, bortsett från overallen.

Idag när jag skulle gå med barnen till förskolan så träffar vi på ett av grannbarnen ute. Barnet är c:a 3 år, uppskattningsvis. Det är svårt att säga. Min treåring är kortare (och ändå lång för sin ålder), men detta barn kan knappt prata, vilket gör att jag inte tror att hen är särskilt mycket mer än tre. Vad nu detta har med saken att göra. Treåringen är ute. Ensam. Iklädd skor, byxor och en tröja som är både ut-och-in och bak-och-fram. Ingen jacka, ingen mössa, inga vantar och ingen vuxen.

Det är alltså minusgrader ute. Jag börjar prata med barnet och säga att hen måste gå in och klä på sig, hen kommer bli sjuk annars. Barnet bara stirrar på mig som om hen inte förstår vad jag säger. "Var är mamma?", frågar jag. "Hemma", svarar hen då.

Efter lite övertalning så får jag hen att visa var hen bor (jag vet bara att familjen bor på granngården, inte exakt var. Har aldrig ens sett föräldrarna då barnen alltid är ute ensamma) och jag tar alla ungar med mig dit och ringer på. Mamman öppnar. "Hej", säger jag, "jag hittade X ute utan mössa och jacka. Det är väldigt kallt ute". Mamman tittar på mig som om hon tänker "jaha, och?", men svarar: "Ja, hen brukar smita ut på morgonen". Inte med något beklagande i rösten eller så utan bara konstaterande. Ja, det är så hen brukar göra, vad då då? Lite så.

Jag blev paff, men eftersom barnet gick in så sa jag bara hej då och gick vidare med mina barn till förskolan.

Men jag förstår inte. Hur tänker man som förälder om man 1) vet om att sitt lilla barn smiter ut utan uppsikt och 2) inte gör något åt det? Typ.. låsa dörren, kanske? Och märker hon inte att barnet inte är hemma? Varför ser hon inte efter var barnet är och att det är ordentligt påklätt? Eller bryr hon sig inte?

Jag kan inte förstå detta. Alls. Jag har ju lagt märke till att dessa barn ofta är ute och alltid ensamma. (Detta var första gången jag såg mamman överhuvudtaget). Det känns lite obehagligt att tänka på att barnen är utan uppsikt mer eller mindre dagligen. Bör man lägga sig i? Hur, i så fall?