Inlagt från gårdagen.

"Jag ålägger mig själv sträng cencur".

Av någon anledning poppar det citatet upp i mitt huvud. (Från "Sofies värld"). Jag sitter på jobbet och känner mig trött och frustrerad. Det flyter inte på och det känns som att vi har väntat mer än vi har jobbat. Ibland är det skönt med pauser, men när det blir närmare timmar långa pauser, då är det inte skönt längre. Då blir man bara trött och sömnig och dagen går väldigt långsamt.

Inte blir det bättre av att jag hade med matlåda till jobbet idag. Jag gjorde en god köttgryta till middag igår (läs: i förrgår) och det blev tillräckligt mycket över för att det skulle räcka till matlåda både till mig och Tommy. Det var jättegott även idag, men mat i magen gör mig sömnig och det i kombination med att vi har stopp är förödande för min energi. Jag hade behövt en Red Bull, men jag har bara vatten.

Suck..

Missförstå mig inte, vatten är gott och livgivande, men så värst energigivande är det ju inte.

"Jag ålägger mig själv sträng censur".

Varför dyker den meningen upp i mitt huvud hela tiden? Kanske är det dags att läsa om boken. Det var ett tag sen och filosofi är ju verkligen intressant. Men just nu är jag mitt uppe i en serie, så jag vill nog gärna läsa klart den först.

"If music be the food of love, play on".

Jaha, där dök Shakespeare upp i mitt huvud också. Jag gillar inte att slumpmässiga citat gör intrång när jag försöker tänka.

Jag vill ha någon typ av förändring i mitt liv. Jag skrev för ett tag sen att det känns som att livet är lagt på is. Vi väntar på att saker ska hända, på så många plan. Det känns inte bra att vara hänvisad till att bara vänta, att vara passiv, men mycket är sådant vi inte kan göra något åt. När det gäller billånet är vi ju aktiva, förstås. I alla fall en gång i månaden, när lönen kommer in. Resten av tiden, ja, då väntar vi. Men vi har kommit så långt där, i alla fall. På åtta månader har vi amorterat nästan 80 000. Det ska vi vara stolta över. Det är såna saker som gör att jag tror att vi skulle ha råd med hus.

Jag byter ämne, eller rättare sagt återgår till ämnet förändring.

Jag har börjat spara ut håret. Igen. (Tänk om jag kunde bestämma mig någon gång!) Det är på gränsen till att jag kan sätta upp det, men det betyder såklart att luggen börjar bli alldeles för lång. Jag har heller inte färgat håret sedan september. Det betyder såklart att alla vita hårstrån syns brutalt tydligt vid det här laget. Och ja, de ÄR många. För den som nu tvivlade på det.

Så jag vill färga håret och klippa mig. Fåfänga? Ja, kanske. Jag är ju inte direkt någon slående skönhet, men för den sakens skull vill jag ju kunna se bra ut. Att färga håret och klippa mig är det enda ingrepp jag sysslar med när det gäller utseendeförändrande tilltag. Det räcker i och för sig långt. :)