Jag har inte skrivit något sedan jag började jobba, trots att jag är inne på tredje arbetsveckan nu. Det är dåligt av mig, men är man trött och går och lägger sig vid åtta-niotiden, ja, då får datorn stryka på foten.

Jag är alltså tillbaka på Volvo och jobbar, och det känns bra. Första veckan var inte jättebra, dock. Första dagen blev jag hemskickad igen, för de hade inget ledigt uppdrag till mig. Andra dagen blev jag skickad till det fruktade TC. Det var inte lika illa som jag hade föreställt mig, men det var väldigt jobbigt. Det passerade en kaross i minuten, bandet rullade, noll chans till paus (förutom de tre rasterna, förstås) och jag stod med händerna över huvudet och arbetade. Ergonomiskt, jo jo. På fredagen kändes det seriöst som att ryggen skulle gå av och jag hade en fruktansvärd träningsvärk i armarna och min nacke värkte enormt, (eftersom jag stod och tittade uppåt hela dagen).

Men där var jag bara första veckan. Andra veckan blev jag skickad till KSL, och det är där jag är nu. Förhoppningsvis får jag vara kvar där ända till semestern. Det är en liten och skön avdelning jag har hamnat på. Jobbet är inte svårt och även om det finns balanser där man jobbar konstant hela passet så är det ändå inte någon stress, som det var på TC. På vissa balanser har man väntetid innan man kan göra nästa sak, så då kan man passa på att vila i mellanåt. :)

Så jag trivs med att jobba igen. Visst, det blir väldigt långa dagar nu när vi har flyttat, men ändå inte så mycket längre än tidigare. Den största skillnaden är att jag kör bil till jobbet istället för att åka kollektivt. Barnen har långa dagar på förskola och skola, men de trivs bra, så jag tror inte det gör dem så mycket. Särskilt Vanja hinner leka mycket nu när hon går på fritids. Det är väl värst för Lily. Hon är ju så liten än. Men vi har inget annat alternativ.

En sak som jag har tänkt på mycket är bilkörning, eftersom jag har kört så mycket den senaste tiden. Jag har lagt märke till många väldigt märkliga beteenden i trafiken. En del har uppenbarligen väldigt bråttom och måste bara komma lite längre fram i kön, om så bara två bilar längre fram. På Hisingsleden, där jag nu kör varje dag, så finns det en hel del rödljus. I samband med rödljusen så blir det på många ställen tvåfiligt, men strax efter korsningen så återgår det till att vara bara en fil. Många byter fil där och skyndar sig att köra om så många bilar som möjligt och sedan tränga sig in i kön igen. De tar sig inte mycket längre fram i kön, och ännu mer vettlöst blir det när man betänker att kön är typ tusen bilar lång.

En annan sak är alla dessa människor som irriterar sig på att man (jag) kör "för långsamt", det vill säga laglig hastighetsgräns. Vid minsta lilla lucka så kastar de sig förbi mig och får sedan tvärnita eftersom det kommer en fartkamera. :P

Sen finns det de som faktiskt kör för långsamt också. Häromdagen var det en bil som körde 40 på en 60-väg. I vanliga fall så brukar jag sänka farten och anpassa mig till den som är framför, men 40 kan jag tycka är lite för långsamt också. Då uppstår nästa beteende. När jag byter fil för att köra om så börjar helt plötsligt framförvarande bl att öka farten så att jag måste gasa på ordentligt för att komma om. Detta har hänt många gånger de senaste veckorna. Varför gör folk så? Märker de helt plötsligt att de kör mycket långsammare än vad de trodde och korrigerar hastigheten, eller vill de bara inte att jag ska köra om? Jag har ingen aning. Märkligt beteende är det i alla fall. Helt tvärtom hur jag lärde mig på trafikskolan.

Min bil började krångla i måndags när jag åkte hem. Blinkersen slutade fungera helt plötsligt. Tommy tittade på det, men kunde inte åtgärda felet hemma. Eftersom jag inte ville köra till jobbet utan fungerande lysen så bytte vi bil. (Sedan fixade Tommy felet på jobbet. Väldigt duktig är han. :)) Men de senaste två dagarna har jag alltså kört den stora bilen till jobbet och hunnit notera flera saker.

• Farthållare är underbart att ha. Den har jag saknat!
• Regnsensor på vindrutan är sjukt smidigt.
• Det jobbigaste med att byta mellan bilarna är att pedalerna har så olika lägen. Det är svårt att komma igång och hitta dragläget och komma ihåg när bromsen tar på den ena eller andra bilen.
• Nu när jag har varit bortskämd med den stora bakrutan på Modusen så känns det som att jag inte kan se något alls bakåt i Méganen! Skitläskigt.
• I Modusen sitter man mycket bekvämare och har bättre sikt i och med att man sitter så pass högt upp. Nu känns det som att man sitter rakt på vägen när man kör Méganen. Jag sträcker på mig hela tiden för att se mer. ^^

Men det läskigaste med att köra bil till jobbet, det är att man inte kan koppla av förrän man är hemma, hur trött man än är efter arbetet. Trafiken på vägen hem är hemsk. Krypkörning på hela Hisingsleden är inte alls ovanligt. Det gäller att vara uppmärksam hela tiden. Idag var jag särskilt orolig inför att köra hem. Jag har blivit förkyld och är väldigt hängig. Jag har kämpat hela dagen mot trötthet och yrsel. Jag kände mig verkligen inte i form för att köra bil. Men det blev bättre efter sista rasten, så det var inga problem trots allt. Men lite grann saknar jag allt att bara sätta sig på bussen och koppla av tills man var hemma. Men bara lite.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den här podden jag lyssnar på är helt fantastisk. Det finns så mycket som jag skulle vilja diskutera och resonera kring bland alla ämnen som jag har fått höra om. Men jag lyssnar ju på fler avsnitt än jag hinner blogga om, så man får sålla lite. ...

Igår fyllde Lily fem år. Det är inte klokt vad fort tiden går! Gammal klyscha, men så är det verkligen. Min yngsta är fem år. Min yngsta! Äldsta dottern har passerat tio och är snart lika lång som jag. Skor kan vi nästan dela på redan. Själv är jag n...

Jag nämnde väl häromdagen att jag har börjat lyssna på podcast? The Psych files är den jag lyssnar på för närvarande och lär lyssna på ett bra tag framöver. Han som håller i den, Michael Britt, startade podden för tio år sedan, så jag har lite att ta...

Det här har varit en väldigt påfrestande dag, både fysiskt och psykiskt. Vi hade minnesstund för Lasse idag. Lasse var en truckförare som jag jobbat med i 4-5 år. Han dog plötsligt och oväntat förra veckan, endast 47 år gammal. Minnesstunden var väld...

Som ungefär fyra personer har märkt (fler är det inte som läser min blogg, typ) så har det varit ganska, eller ja, totalt tyst på bloggen ganska länge nu. Det var flera år sedan jag bloggade aktivt och frekvent. Jag vet inte, det är väl att jag är på...