"I've heard voices in my dream,

made me stand up, helped me see". Aaah ..

Visions called him to awake his mind,

to find his horizon and find out what may be behind.

"Take what you need, you can find in the back of your soul!

Wake up the king in yourself to be mighty and bold!"

Seasons of doubt, fear and silent desires of life have gone by.

Visions have called back my longing for freedom tonight, made me sigh...

Wasting my life till the day that the voice as appeard... made me see:

"I am the one that can make it through times of despair: I am free!"

They built up a symbol of warning, to give me fear.

To keep me away from paradise although it's so near.

Expecting I don't take a look at what is behind:

Freedom calling...

Take a look at the open gate!

Walk on and don't be afraid!

Free your mind in what they call,

it's the heart of temptation!

...Oh... go the way!

Take a look at the open gate!

Walk on and don't be afraid!

Free your mind in what they call,

it's the heart of temptation!

Night after night I remember the words of the priest:

"thou shalt not!

never give in to the promises made by the beast,

so help me god!

Never give in to the temptation or you'll burn in hell

a long, long time!

Forever-eternal-salvation is what can sell

if you stay blind!"

But I wanna know what lies behind the gate of their hell,

and I won't believe all the stories that they always tell.

I got the mind to find out what is right and what's wrong.

Freedom calling...

Take a look at the open gate!

Walk on and don't be afraid!

Free your mind in what they call,

it's the heart of temptation!

...Oh... go the way!

Take a look at the open gate!

Walk on and don't be afraid!

Free your mind in what they call,

it's the heart of temptation!

Queen of mine I long for you,

tell me why to wait to find our joy!

It's your wait for heaven's door.

Your fear that makes them grow and let you forget today.

I'll never go and I'll stay on your side,

they'll never know what I give to you is a piece of paradise.

Heaven can wait! Now I'm living!

Heaven can wait! Forevermore.

Heaven can wait! I am to live like I want to also before I'll die.

Heaven can wait! You can't thrill me!

Heaven can wait! Dance till we die!

Heaven can wait! Welcome to the Theater Of Salvation!

"Hallelujah, hallelujah"

I hear the man in black, his

"hallelujah, hallelujah"

He tries to keep me back, no!

"Hallelujah, hallelujah"

Lock up the gates to wisdom!

"Hallelujah, hallelujah"

Too late! I've found the kingdom.

Hallelujah, hallelujah!

I've seen a band of angels.

Hallelujah, hallelujah!

Freedom calling...

Hallelujah, hallelujah!

I do not fear the stories!

Hallelujah, hallelujah!

Freedom calling me...

Don't you see it?

Don't you feel it?

Freedom calling...

Take a look at the open gate!

Walk on and don't be afraid!

Free your mind in what they call,

it's the heart of temptation!

...Oh... go the way!

Take a look at the open gate!

Walk on and don't be afraid!

Free your mind in what they call,

it's the heart of temptation!

-Edguy

Försöket med blöjfri Lukas går sådär. Inga olyckor har skett och han har kissat på toaletten massvis med gånger, men det beror på att jag tar honom dit hela tiden. Inte en enda gång har han sagt att han behöver kissa (vilket han kan göra, han brukar göra det när vi byter blöja), men det kan ju bero på att jag tar honom till toaletten hela tiden också. Han kanske aldrig hinner känna att han är kissnödig.

Nåja.

Med rycket så går det faktiskt rätt så bra! Jag har röjt undan en massa, fixat i köket, slängt skräp, kört diskmaskinen och dammsugit en del. Mest har jag faktiskt fått gjort i datarummet. Här är det en markant skillnad! Det ska bli kul att se vad Tommy säger när han kommer hem från fisket. En massa junk har blivit förvisat till källaren, vilket frigjorde en hel del yta. Nu ska man bara utnyttja ytan till bästa sätt också.

Vad jag verkligen skulle behöva göra är att organisera garderoberna. Där ser det alltid förjävligt ut, tycker jag. Men först och främst måste jag pausa i städandet (eh, det har jag förstås redan gjort eftersom jag skriver här) och börja med maten. Hungern gör sig påmind.

Operation "Konsert i Tyskland" går däremot inte alls bra. Tommy vill inte alls vara med på noterna och tycker att jag ska vänta tills Edguy kommer till Sverige nästa gång istället. :'(

Idag gör vi ett nytt litet försök med att få Lukas blöjfri. När vi bytte morgonblöjan på honom så struntade vi helt enkelt i att sätta på en ny. Vi har pratat med honom om att han måste säga till när han behöver kissa eller bajsa, vi har ställt fram pottan i vardagsrummet så att han kan sätta sig själv om han skulle vilja det.

Så nu är det bara att hålla tummarna för att han faktiskt säger till och att inga olyckor sker. Sker det en olycka så må det ju vara hänt, men då hoppas vi att den inte händer någonstans där det är svårt att göra rent. ;P

Det börjar faktiskt bli dags för honom att skippa blöjan. Han är 2.5 år och han kan faktiskt bestämma om han ska kissa eller inte. Sätter vi honom på toaletten så kissar han ju. Vi måste helt enkelt ägna det här lite mer uppmärksamhet så han kan slippa blöjor framöver.

I övrigt ska vi försöka få den här dagen att gå i röjningens tecken. Det är så mycket som bara blir liggande och inte blir gjort av med. Men gör man ett ryck så går det fort. Det svåra är bara att få till själva rycket.

Ibland är man så omotiverad.

Lunch på jobbet.

Jag är ju för jävla rolig. I måndags sa jag att jag inte skulle jobba över den här veckan, eftersom jag inte får något gjort hemma då. Det första jag gör på måndagen är att tacka ja till övertid. Samma på onsdagen och nu även idag. Då har jag ju för sjutton jobbat över lika många dagar som förr-förra veckan! Gah!

Nåja, det ger ju pengar i alla fall. Det är inte riktigt en hel arbetsdag extra, men nära nog.

Jag fick en idé tidigare idag. Jag var inne och surfade på Edguys sida och kollade lite turnédatum och sådant. Då ser jag att det finns biljetter kvar till flera konserter! Vad fan, sticka till Tyskland och se dem igen? JA, TACK!

Nu ska jag bara få Tommy att inse att det är en bra idé också. Jävlar, vad sugen jag blev på att åka, liksom.

Hemma.

Det blev ingen övertid. Strömmen gick två gånger och ingenting fungerade, så den ställdes in. Jag fick skjuts av samma tjej som jag åkt med vid övertid, så hoppsan-sa! Jag var hemma redan innan bussen lämnat jobbet. :D

Nice!

Tobias Sammet: What do you want to hear now?

Publiken: *rop och jubel*

Tobias Sammet: Allright, you tell us what you want to hear, and we play what's next on our setlist! So what you wanna hear?

Publiken: *rop med ohörbara ord*

Tobias Sammet: Allright! We haven't understood anything, but we play Avantasia!

Det är förbaskat kul att lyssna på livespelningar ibland alltså. :D

Innan jobbet.

Gosh, vad filosofisk man kan vara på kvällskvisten då. Syftar naturligtvis på mitt tidigare inlägg. Vette fasen om jag ska låta det ligga kvar. Det känns som att det kanske var lite väl självutlämnande. Nåja. Jag får bestämma det senare. Just nu sitter jag på busshållsplatsen och väntar på att åka till jobbet. Det verkar bli en riktig vana, det här. Att skriva mina blogginlägg i vanligt pappersformat på väg till och från jobbet, samt på rasterna. Det känns befriande på något sätt. Jag behöver inte skriva färdigt hela inlägget på en gång, utan jag kan knåpa ner mina tankar när jag har tid, fundera och låta formuleringar mogna. Jag drabbas inte heller av dessa blockeringar som jag får ibland när jag sitter vid datorn. Det känns lite som terapi, det här att skriva för hand.

På jobbet.

Japp, jag tackade ja till övertid idag. Än så länge vet jag inte om det blir av, eftersom det hänger på om jag får skjuts eller ej, precis som vanligt.

Men i och med att jag tackade ja idag så måste jag nog säga nej imorgon. Jag har ju en del saker jag vill ha gjort den här veckan. Som alltid.

Jag har, som vanligt, gjort upp en plan för våra ekonomiska mål som jag har satt upp. Målen är fem till antalet i dagsläget och planen är att nå alla fem mål inom fem år. Varje mål är lite svårare än föregående, vilket gör att det kommer bli en utmaning att nå dem. Det första, och lättaste, har vi fram till årsskiftet på oss att nå. Med lite tur så kanske vi når målet redan i november. Så det känns positivt.

Med största sannolikhet så kommer dessa mål ändras en massa gånger på fem år, särskilt om våra inkomster ändras. Om exempelvis Tommy tjänade lika mycket som jag så hade jag ställt fram målen och satt högre krav på vårt sparande, och tvärtom . Vid minskad inkomst hade jag ju fått flytta tillbaka målen och i värsta fall lägga allt på is.

Men om jag nu är övertygad om att allt kommer ändras flera gånger om på de här fem åren, vilket jag är, varför då alls göra mål som sträcker sig så långt? Varför inte bara göra beräkningar för ett mål åt gången?

Jo, för det första tycker jag att det är motiverande att ha långsiktiga mål. Det är lättare att se vad sparandet behöver ligga på för att uppnå målen. Det är också lättare att sätta press på sig själv, att anstränga sig hårdare och kämpa mer om man har flera saker att uppnå inom en viss tidsperiod.

Det är samma sak hemma med städningen. Om jag bara lite löst bestämmer mig för att städa (jämför ett allmänt mål att spara) så blir det absolut ingenting gjort. Målet är för luddigt och blir därmed omöjligt att uppnå. Gör jag däremot en lista över vad som ska göras och sätter en tidsram runt (klara, tydliga sparmål inom en specifierad tid) då är det lätt att beta av, bocka av och ha en överblick över vad som är gjort och vad som återstår.

Hemma.

Jag fick skjuts idag också, så därmed blev det övertid till två igen. Jag kommer antagligen vara ett vrak imorgon igen. Uh. Hoppas verkligen detta visar sig i lönekuvertet sen.

Barnen hade fotografering på förskolan idag. Jag har fått höra att de var väldigt duktiga, så nu ska det bli spännande att få hem fotografierna. Förra året blev bilderna helt underbara. Jag hoppas på något liknande i år.

Jag ska inte skriva så mycket mer. Klockan är nästan tre och jag måste sova.

Natti, natti, gott folk.

Före jobbet.

Den här dagen har inte alls börjat lika bra som gårdagen. Inte heller går den i samma positiva tecken som föregående dag. När jag vaknade igår så var jag pigg, utvilad, glad och positiv. Idag vaknade jag trött, utsliten, led av sömnbrist och efter att ha lämnat barnen på förskolan gick jag och lade mig igen, vilket resulterade i att hela dagen gick och inget blev gjort. Precis som jag förutspådde.

Men det slutade inte där.

Till råka på allt så får vi nyheter som inte alls gör oss glada. För att säga sanningen så är jag faktiskt förbannad. Det är orättvist, omotiverat och möjligtvis även diskriminerande. Nu sitter jag på jobbet (är sjukt tidig, vette fan vad som är fel på mig, jag hade kunnat åka en timme senare och ändå haft "gott" om tid) och är förbannad över något som jag inte kan påverka. Just att jag inte kan påverka gör att jag blir än mer arg. Skulle vilja ruska tag i människan och skrika "men skärp dig, för fan!". Men å andra sidan så skulle jag inte göra så ens om jag fick chansen. Jag är alldeles för diplomatisk och försiktig för det.

Men jag skulle önska att jag var sån ibland.

Det här är egentligen en hemlighet, men jag har ett alter ego i min egen drömvärld där jag är allt jag inte är i verkligheten. Där vågar jag och kan allt jag inte kan annars.

Sjunga, exempelvis. Jag älskar att sjunga, men alla hatar min sångröst, så därför sjunger jag sällan när någon hör. I min drömvärld kan jag stå på scen (något jag aldrig skulle våga i verkligheten) och sjunga inför en stor publik och alla älskar mig.

I den världen skulle jag utan problem ringa upp människan och skälla ut denne, och personen i fråga skulle be om ursäkt och ändra sig.

Men det här är verkligheten. Här är jag bara jag och jag kommer inte att ringa och inget kommer att ändra sig.

Ibland suger verkligheten.

Lunch.

Halva dagen har gått och med tanke på omständigheterna så har det gått fort. Jag har lyckats släppa en hel del av ilskan, och tur är väl det. Det är inte särskilt produktivt att vara arg.

Under första passet frågade de om övertid igen. Jag sa nej den här gången (så det är bara fyra timmar kvar till hemgång, whoho!) men fick nästan omedelbart dåligt samvete. Det var nära att jag ändrade mig, men som tur var så kvävde jag den impulsen. Nog för att jag vill ställa upp och hjälpa till, men jag har ett eget liv också som behöver mig. Kanske jobbar jag över imorgon istället, så slipper jag dåligt samvete (som jag inte ens borde ha i första hand). Men så är jag ju knasig också. Oavsett om arbetsgivaren förtjänar det eller inte (gäller alla arbetsgivare jag någonsin haft) så känner jag ett behov av att vara lojal, att ställa upp och hjälpa till. Kanske är det fånigt, kanske är det bra, jag vet inte. Det är bara hur jag är.

Helt utan baktankar är det förstås inte.

Jag räknar med att om jag ställer upp och hjälper till, så tjänar jag på det i slutändan.

Som världen borde vara.

Bussen.

Dagen är slut och jag är snart på väg hem. Jag har nästan blivit helt fri från ilskan jag bar på förut. Nästan, men inte helt. Ibland tänker jag på det och då blossar ilskan upp och jag känner för att svära åt människan, men det går fort över. Som jag redan vet så hjälper det inte. Jag kan ändå inte göra något.

Jag undrar om något skulle bli annorlunda om jag vågade vara den jag drömmer om att vara.

Det är konstigt. Många människor har sagt att de uppfattar mig som en person som säger vad jag tycker och står för vem jag är.

Inte för att vara sån, men jag själv uppfattar mig inte alls så. Visst står jag för mina politiska åsikter och sådana saker, men det finns ju så mycket mer. Säger vad jag tycker.. det finns mycket jag tycker och tänker som jag aldrig skulle drömma om att säga.

Uppriktig. Ärlig. Visst, till en viss gräns. Det finns folk jag inte tycker om, folk jag ogillar och folk jag hatar. De jag inte tycker om, de jag ogillar, inte sjutton går jag runt och säger det till dem! Vad ska det vara bra för? Jag är diplomat, jag är vänlig även mot folk jag inte gillar. Jag tjänar absolut inget på att vara otrevligt uppriktig mot dem. (Sen ljuger jag naturligtvis inte heller och säger till dem att de är mina bästa vänner, men det är ju en annan sak).

De jag hatar.. ja, de är ju tack och lov få, och dem pratar jag inte alls med. Antagligen vet de om att jag inte gillar dem, men gissningsvis inte i vilken utsträckning. Men det här var en parantes. Det var något annat jag tänkte komma fram till.

Jo, just det. Stå för vem jag är, var det ja.

Jag har möjlighet, precis som alla andra människor, att vara exakt så som jag själv önskar. Jag kan välja att klä mig hur jag vill, tala hur jag vill, göra vad jag vill.

Men, och det är här det blir "fel", trots att jag bryr mig rätt lite om vad "folk" tycker, trots att jag är övertygad om att folk har bättre saker för sig än att glo på mig, så känner jag ändå av förväntningar på mig. Antagligen är det mina egna uppfattningar som hindrar mig.

Ett exempel: Jag äger en skinnjacka. Den är skitsnygg och täckt med diverse symboler från Ung Vänster och kommunismen. Jag älskar den jackan. Men jag har den aldrig på mig. Varför? För att det inte känns som att en 30-årig tvåbarnsmor ska ha den typen av jacka. Det är en jacka för rebelliska ungdomar som åker på demonstrationer, deltar i Ung Vänsters kongress och protesterar mot EU-toppmöten.

Hur mycket jag än älskar den jackan, och hur mycket det ändå var jag  så bär jag den inte. Jag kan fortfarande välja att vara den personen som jag en gång var, men konventioner och mina egna gränser stoppar mig.

Jag var den personen en gång. Jag var hetsig, diskuterade både länge och väl om politik och orättvisor. Jag sökte mig en identitet och fann den. Jackan är en del av den identiteten.

Men mycket vatten har flutit under broarna sedan den tiden. Det är inte längre vem jag är. Nu är jag tyst, diplomatisk, startar inga diskussioner och försöker inte sticka ut. Inte så att jag gömmer mig i mängden, men jag har insett att det inte handlar om hur man syns, utan hur man mår.

Och trots att jag ibland önskar att jag var modigare, kaxigare, starkare, bättre, snyggare, så är jag i snitt nöjd med vem och hur jag blev.

Allt jag inte är får plats i drömmarna, men i verkligheten finns i alla fall jag.

Fan också.

Det är allt jag kan och hinner säga nu. Fan!