Den här dagen har gått i huvudvärkens tecken. Jag har haft ont i huvudet från morgon till kväll, utan uppenbar anledning. Önskar jag, i alla fall.. Nej, tyvärr är anledningen alldeles för uppenbar. Sömnbrist gör naturligtvis sitt till. Jag kan knappt minnas när jag senast sov en hel natt, hemma. (När jag var borta på spa fick jag ju sova, förstås). Lukas ska vakna varenda natt och självklart komma upp i vår säng och leka väderkvarn ett tag innan man kan övertala honom att lägga sig i sin egen säng igen. Har man otur så tar det ett par timmar innan han sover igen. Lagom till att resten av familjen kommer upp och alla ska äta frukost så säger lilleman: "Ja-ja-ja-ja tjött". (Ibland undrar jag om han stammar, faktiskt). Inte så konstigt att han är trött när han somnar sist (ibland så sent som halv elva-elva) och vaknar först. Men sova vill han ändå inte.

Nå, den här natten var såklart inget undantag. Jag har slutat titta på klockan när han kommer, för jag blir ändå bara deprimerad av att se den lysa 02 eller 04 eller vad den nu råkar vara för tillfället. Så när vi drog oss upp för frukost så var huvudvärken redan ett faktum. Förmiddagen gled fram, ändå rätt så lugn, men ju längre fram på dagen vi kom, desto mer bråkade barnen. Mest var det Vanja som fick spel, men det var inte bara hon, som vanligt. På kvällen skulle jag iväg och handla lite grejer till frukosten imorgon. Tommy hjälpte sin bror med datorn, så jag hade inget annat val än att ta med barnen. Den här gången tänkte jag vara smart och ta med vagnen, men självklart, självklart! hittade jag inte nyckeln till barnvagnsrummet då. Så det var ju bara att låta båda barnen promenera.

Jag visste redan när vi gick hur det skulle gå, och jag fick rätt.

Till affären, inga problem. Det är det aldrig. Men så snart vi kommer in i affären så blir Lukas döv. INGET jag säger lyssnar han på. INGET! Han springer runt, försvinner utom synhåll, pillar på varor och tycker att vi ska köpa allt möjligt (oftast saker han inte vet vad det är). Så jag får springa efter honom. Jag säger till honom att NEJ, vi springer inte i affärer. Jag säger till honom att hålla sig vid mig, där jag ser honom. Självklart så lyssnar han inte. Självklart. Jag tar hans hand och håller honom medan vi plockar varor, naturligtvis med följden att han förvandlar sig till en säck, lägger sig på golvet och gnäller "läpp mig, läpp mig". (Han hoppar alltid över "s", av någon anledning). Det blir jättejobbigt för mig i längden, så jag tar ett nytt snack med honom att OM jag ska släppa honom, då MÅSTE han gå bredvid mig och INTE springa omkring. "Ohej", lovar han. Det tar fem sekunder så springer han ifrån mig igen. *suck* Idag slutade det med att jag slängde honom över axeln istället. Ansträngande, men vad fan ska jag göra? Jag måste ju bli klar med mina inköp. Det duger inte att vara flera timmar i affären för att köpa lite frukostvaror.

Nå, kommer ut ur affären och allt är lugnt igen. Hem är inga problem, där kan de springa hur mycket de vill. Kommer hem och klockan är nästan åtta. Dags att lägga barnen (de får vara uppe lite längre nu på sommaren eftersom det är jobbigt med solen). Illvrål från Lukas sida, förstås. Han vill INTE sova, han är INTE trött. Han bryter ihop totalt när jag tar av honom kläderna och byter blöjan. Hans värld är på väg att gå under, mer eller mindre, om man får tro hans skrik. *suck, igen*

När jag väl har fått barnen i säng så kunde man ju tro att jag kunde börja koppla av. Nej, knappast. Lukas springer upp, han drar fram lego, han hoppar upp i Vanjas säng och de börjar leka där istället. När jag lägger tillbaka honom i hans egen säng så skriker han och sparkar och försöker klättra ur direkt.

Hmmm.. undrar just varför jag har ont i huvudet? Det värsta är att jag försöker vara pedagogisk. Jag försöker förklara lugnt och stillsamt varför det är på det ena eller andra viset. Jag försöker säga till honom så lugnt som bara går att han måste ligga i sin säng och han måste sova nu. Men det hjälper ju inte! Han lyssnar inte. Inte förrens jag blir ARG lyssnar han. Jag avskyr det! Jag blir arg nästan varje dag, främst på Lukas, och jag VILL INTE. Men till slut brister det för mig och jag blir arg, jag skriker och pekar med hela handen (för att inte säga hela armen) och jag blir så otroligt utmattad av det.

Jag vill kunna säga till barnen att "nej, vi hoppar inte i soffan" och så slutar de med det. Jag vill inte komma in för tjugonde gången på samma dag och se att de hoppar i soffan och ryta till att "NEJ, hoppa INTE i soffan!". Men samtidigt så ska jag inte behöva vara som en hök över dem varje minut av dagen.

Lite lugn och ro hade varit skönt, känner jag ibland. Eller rätt ofta. Oftare när barnen kivas hela dagen, konstigt nog. *ironi*

Jag älskar mina barn. Jag säger inget annat, men det konstanta tjafsandet som de håller på med, kombinerat med tillfällig dövhet när jag försöker få dem att höra på mig, det driver mig till vansinne ibland. Ju mindre sömn jag får, desto mindre tålamod får jag och nu känns det som att jag inte ens hinner fylla på mitt förråd av tålamod mellan dagarna.

Och detta är under semestern..

Ibland är det verkligen hopplöst. Jag har suttit i en timme och stirrat på skärmen och försökt komma på vad det är jag har tänkt skriva. Jag har känt behovet av att skriva, känt att det var längesen och att jag borde skriva, men när jag stirrar på skärmen så är det tomt i mitt huvud.

Inga idéer, ingen inspiration. Men känslan av att jag borde skriva finns kvar.

Nu har jag tröttnat på att stirra på skärmen i väntan på att veta vad jag vill skriva om, och tänker istället bara börja skriva lite blaha, så som jag gör nu, för att se om idéerna dyker upp efterhand. Ofta kan det ju vara den tomma ytan som blockerar tankarna och lite text, hur ointressant den än är, kan göra susen.

Om inte annat så blir det ett blaha-inlägg. :)

Nå, jag kan ju börja med att skriva lite om vad som har hänt här hemma under veckan. I onsdags var vi ju iväg till djurparken. Vi åkte tidigt och var framme ungefär kvart i tio (de öppnar tio). Det var exakt noll kö, helt otroligt. Det satt lite folk i gräset här och var, men ingen stod i kön. Toppen. Då ställde vi oss naturligtvis först i kön. Det dröjde inte länge innan det hade bildats en ganska lång kö bakom oss. :) Börjar en så kommer alla..

Det var verkligen en toppendag! Solen sken, det var alldeles lagom varmt och vi tittade på alla djur vi kunde se (vargarna och lodjuret gömde sig). Lukas gav mig hjärtattacker med jämna mellanrum när han klättrade lite väl högt på stängslen, men det gick bra. Båda barnen gick hela tiden och det var ganska imponerande med tanke på att vi var där i c:a 4.5 timmar. Jag tror barnen gillade aporna mest, men själv uppskattade jag nog sälshowen mest. De var otroligt duktiga och roliga. Frågan är hur mycket de förstår själva av vad de gör, men oavsett så var deras uppvisning helt otrolig.

Framåt eftermiddagen gick solen i moln, och det var tur det. Annars hade det nog blivit olidligt varmt. Nu fortsatte dagen istället att vara väldigt behaglig. I slutet av djurparken så fanns det en lekplats som barnen fick stoja av sig på (efter fyra timmars promenad.. men energi hade de kvar ändå!). Jag oroade mig en del för Lukas på den lekplatsen eftersom det var så fullt med barn och han skulle ju såklart promt ta sig till den stora ruschkanan, vilken han nådde efter att ha passerat en nät"bro" (eller vad man nu ska kalla den), en ranglig hängbro och klättrat upp i ett litet torn. För det första hade han problem med att gå i repen. Jag fick gå under och hålla honom i handen för att han skulle komma över. Hängbron var också otäck, särskilt som alla större barnen bara rusade förbi honom och knuffade till honom ibland, oavsiktligt, förstås, medan han kämpade med att hålla balansen och ta sig till andra sidan. Nå, när han väl hade kommit över hängbron var det lugnt.. tills han nådde själva ruschkanan. Den var absolut för stor för honom, men det ville han naturligtvis inte lyssna på, så jag fick ju ställa mig i slutet och fånga upp honom när han kom farandes. Sista gången hann jag inte och han for, som skjuten ur en kanon, rakt ut från kanan och landade nere i sanden med huvudet före. Då ansåg jag att det var färdigåkt för hans del. (Efter varje åktur så var han helt skakig och nästan gråtfärdig av skräck, men nog sjutton ville han upp igen. Ungar!)

Efter lekplatsen så tog jag med barnen in i en souvenirbutik. Där valde de ut varsitt gosedjur som jag köpte åt dem. Lukas valde en jättemjuk, stor tiger och Vanja, som ville ha ett "gulligare" djur (hennes ord) valde en gosig, LITEN tiger. Prisskillnad på 150 spänn, men vem bryr sig? :) De fick ju precis vad de själva ville ha.

Sen var det bara att åka hem. Trötta och nöjda barn hade vi i bilen och Lukas slocknade direkt. :)

På fredagen sen for jag iväg till torget för ett bankmöte. Jag har ju försökt få information om bolån och sådant och till slut fyllde jag i ett formulär på nätet om att jag ville boka möte med en rådgivare. Lustigt nog blev jag uppringd av en kvinna på Swedbank i TROSA. Ja, tydligen var jag fortfarande skriven där och att jag fyllde i nuvarande postnummer spelade tydligen ingen roll. Men den trevliga kvinnan jag pratade med lyckades skriva över oss till banken här i Frölunda istället och ordnade så att en rådgivare här ringde upp och bokade tid. Så på fredagen var det dags.

Det var väldigt intressant. Jag fick svar på mina frågor och jag har tydligen räknat helt rätt i mina tidigare beräkningar om vad ett huslån skulle kosta. Fan, vad jag är bra, alltså. Nå. Hon kunde ju naturligtvis inte lova något, eftersom hon bara gjorde en snabb beräkning, men när jag frågade om hur mycket hon trodde att vi skulle få låna om vi skulle leta hus idag, så kom hon fram till tre miljoner. Vi låg tvåhundra kronor ifrån deras krav på vilka räntor man måste klara och herregud, tvåhundra spänn är ju inget i sammanhanget. (Det är ju liksom en McDonalds-middag i månaden). De räknade med att man måste klara minst sex månader med en ränta på åtta procent.

Så det känns bra. Inte för att vi vill köpa ett hus för tre miljoner, men det är bra att veta att man har marginalerna på sin sida. Det jobbiga kommer vara att spara ihop till kontantinsatsen. Och lagfarten. Och pantbreven. Och att se till att man har en buffert utöver det. Bara kontantinsatsen på tre miljoner är liksom 450 000. Men det har väl alla i madrassen, eller hur? :P Nä, kanske inte. Men börjar man spara nu, och spara stenhårt, så finns ju möjligheterna.

Jag frågade om vad hon tyckte att vi skulle göra med billånet. Jag har ju varit inne på om vi ska betala av det så snart som möjligt eller om vi ska låta det ticka på (vi har två och ett halvt år kvar att betala) och hon var helt på min linje, att betala av så snart som möjligt. Särskilt som räntorna är på väg upp, sa hon. Hon trodde att det kunde bli 2-3 räntehöjningar till i år enbart. Så vi ska betala av det så snart som vi kan, men antagligen inte förrens efter semestern. Vi ska inte tömma sparkontot helt och hållet för att göra oss av med billånet, utan vi måste ha en buffert kvar att skydda oss med, OM något oförutsett skulle inträffa.

Utan billånet kan vi ju spara 1500 extra varje månad och det enbart är ju 18000 om året. :) Visserligen kan det tyckas vara småpengar med tanke på de enorma summor vi måste spara ihop, men hey, det gäller att vara positiv.

Imorgon är det barnkalas, då barnens kusin fyller sex år. Hipp, hipp, hurra! Det ska bli kul. Barnen kommer antagligen få vara uppe lite längre än vanligt eftersom det är kalas och det kommer de garanterat inte klaga över.

På tisdag är det dags att bege sig till mina hemtrakter. Omkring en vecka ska vi vara där och det tråkiga i år är att pappa jobbar nästan alla dagar, så det kommer inte bli överdrivet mycket umgänge med pappa. Men det är inte alltid så att våra semestrar passar ihop och i år var det verkligen bedrövligt dåligt. Det hade inte spelat någon roll vilken vecka vi hade åkt i år eftersom pappa jobbar alla våra semesterveckor. Men vi får hoppas att det blir bättre nästa år! Och så får vi ju ändå kvällarna med pappa, så det är ju inte som att vi inte får se honom alls.

Nå. Jag kommer inte skriva något om det som hänt i Norge för det är för hemskt för att formulera sig kring. Bara så ni vet.

Imorgon är det lön också. Bäst att se till att betala räkningarna innan vi drar iväg hemifrån.

Världen har blivit helt jävla sjuk. Attacker på barn tycks ha blivit vardag. Vem fan ger sig på barn?!

Norge, vi lider med er. :(

Två dagar av semestern har passerat och vi har hittills gjort nada. Men imorgon har vi planerat ett besök på Borås djurpark och vi förväntar oss vara där hela dagen (nåja, de stänger klockan fem). Det viktigaste att tänka på är nog att ha med ordentligt att dricka. Det ska vara varmt imorgon och vi ska ju som sagt vara där länge. En bunt med festisar, mackor och gifflar och så vattenflaskor, förstås, sen ska vi nog klara oss. :)

Nästa vecka ska vi hem till pappa. Där brukar vi vara ett tag, runt en vecka eller så, och så blir det nog i år också. Då blir det en massa solande (om vädret tillåter) badande och så naturligtvis besök av vänner och släktingar.

Det ska bli kul.

Sen har vi inte så mycket mer inplanerat. Vi ska åka till Liseberg en dag med Vanja (Lukas får vara med farmor då. Han är ändå för liten för mer eller mindre allting) och jag hoppas att det blir en minnesvärd upplevelse för henne. :) Kameran måste vi tömma på kort och ladda upp batterierna så vi kan ta mycket foton. :)

Sen är vi redo för äventyr!

Helt plötsligt på jobbet så började jag tänka på döda barn. Vad fan ska det vara bra för? Började ju nästan gråta mitt på jobbet. Tänkte på Zachary, på Max och Saga och skräcken de stackars barnen måste ha känt innan de dog.

Vad fan! Jag vill kunna stänga av min hjärna ibland. :(

Igår var jag inne på kontoret och skrev nya papper. Inte nog med att jag fick förlängt, jag fick till och med en tillsvidare-anställning. Whoho! Så nu har både jag och Tommy fast jobb igen. Det var ett tag sen vi hade det samtidigt.

Som vanligt, så snart det sker någon förändring, så började mitt huvud snurra med tankar. Fasta anställningar innebär möjligheter, exempelvis möjligheter till att få lån för att köpa hus.

Med block och penna har jag räknat och räknat och räknat. Vad kostar det att köpa ett hus för detta priset? Hur mycket ränta kan man räkna med? Hur stor del är topplån och hur mycket är bottenlån? Hur mycket är kontantinsatsen och hur lång tid tar det att spara ihop till den? Hur mycket måste man amortera? Vilka övriga kostnader medför ett husägande mot att bo i lägenhet?

Trots att jag räknar mycket och tror mig vara rätt duktig på det, så känner jag ändå att jag skulle vilja prata med någon som jobbar med såna här frågor, för att få lite klargörande. Därför tänkte jag åka in till banken och se om man kan få prata med en bankman om detta. Visserligen är det inte aktuellt för oss att köpa hus än på några år, men det är ändå intressant att ha koll.

Om det finns något jag verkligen avskyr, så är det att inte ha koll.

I natt fick ett antal miljoner människor se avslutningen på Harry Potter. Nej, jag är inte avundsjuk, jag brukar vara så här grön.

Men det är i alla fall inte många dagar kvar tills jag också får se den. Tre dagar till bara...