Idag har det varit riktigt ruskväder här hemma. Regn, regn, regn. Men! Även om vädret inte är fint och soligt så betyder ju inte det att man inte kan hitta på något roligt för det. Jag tog med mig Vanja ut efter middagen och lekte i regnet. Lukas fick stanna inne med Tommy, som såg på fotboll, eftersom han inte har några regnkläder än. Men Vanja har regnkläder och riktigt bra sådana också. Så jag satte ju på både regnbyxor och regnjacka och regnstövlar, och så ville hon ha sitt paraply också, sen gick vi ut i regnet med föresatsen attt ha det roligt. Jag uppmuntrade Vanja att hoppa i så många vattenpölar som möjligt och hon hade nog hur skoj som helst. Till och med jag hoppade i några pölar, fast bara där det var grunt vatten. Jag har ju inga gummistövlar, liksom. Jag blev blöt nog som det var. :)

Vi ringde på hos Katte och Markus och frågade om Buffy ville komma ut och leka i regnet, men hon var trött (hade inte sovit middag alls än) och Markus, som var ensam hemma med barnen, ville vänta tills Katte kom hem innan han sa varken bu eller bä. När Katte väl kom hem, kanske 20 minuter senare eller så, då hade Buffy somnat, så det blev inget idag. Imorgon, kanske.

Imorses, förresten! Då ni! Då gjorde jag och Vanja chokladbollar. Mums! Fast de är redan slut. :) Vi kanske gör fler imorgon. Det var roligt att baka med Vanja, fast hon är lite rädd för att kladda ner sig, vilket är svårt att undvika när man gör chokladbollar. Halva grejen är ju att kladda ner sig, men det kommer hon nog göra mer när hon blir äldre.

Igår pratade jag med en mammakompis till mig, Kim ifrån Vagnhärad. Det var längesen vi pratades vid senast och det var verkligen roligt. Jag skickade lite bilder på Vanja och Lukas och fick se bild på hennes dotter Moa. Guuuuuud, vad söt den ungen är! Hon ser ut som ett litet charmtroll och hon kommer nog ha världen för sina fötter när hon blir äldre. Men hon är liten. Väldigt liten. Men å andra sidan så är ju hennes föräldrar väldigt korta också, båda två, så hon kommer nog inte bli så värst lång. Kim sa att Moa precis hade vuxit i storlek 80. Lukas har ju för sjutton snart 80 i storlek! Lukas är ett halvår, snart sju månader, och Moa är över två år. Lukas har å sin sida Tommy att brås på och Tommy är ju 1.93 lång. Men det är kul att jämföra i alla fall. Hur som helst så är Moa urgullig och det är det enda jag saknar från Vagnhärad; mina mammakompisar Kim och Jeanette. Kim tyckte att jag skulle komma och hälsa på nån gång och vi får väl se om det går att göra. Vagnhärad är ju en bit bort numera.

Sen har vi ju Lukas också. Jag måste ju prata lite om honom också. Det verkar som att han blir som Vanja i kroppen i stort sett, men med lite skillnader. Han är lång, precis som hon och han har inte det här runda babyhullet som jag har sett vissa andra bebisar ha. De kan ju bli riktigt runda och trinda, men både Lukas och Vanja är ganska smala i kroppsbyggnaden. Lukas är nog lite kraftigare än Vanja, men Vanja var ju å andra sidan, och är fortfarande för den delen, pinnsmal. Ungefär som jag var, skulle jag tro. Men, utan att ha några direkta bevis eller jämförelser med bilder eller så, så vill jag ändå påstå att Lukas är lite kraftigare byggd än sin syster. Rent generellt så blir ju pojkar lite grövre i kroppen än tjejer, så det är inget konstigt med det.

I utvecklingen så skiljer de sig rätt kraftigt åt. Lukas är sjukt mycket tidigare med motoriken än vad Vanja var. Han kryper redan, som jag har nämnt tidigare (ett antal gånger, antagligen), och han är väldigt angelägen om att ställa sig upp mot precis vad som helst utan en tanke på konsekvenserna, såklart. :) Han faller ganska många gånger per dag, kan jag ju lugnt säga. När han står upp så är han inte så jättestadig än, men det dröjer nog inte länge till innan han kan stå själv och sen lära sig gå. Flera gånger per dag släpper han det han håller i (oftast spjälsängen) och bara förväntar sig att stå kvar av sig själv. Självklart ramlar han, eller, om han har tur, så sätter han sig ner på rumpan. Tur att det finns en stötdämpare där. Det borde han ha på huvudet också, tänker jag ganska ofta.

Men. Vid fler än ett tillfälle så har jag sett att han inte faller direkt. Ibland står han upp, bara någon sekund eller så, innan han faller. Det är ett ganska gott tecken på att han håller på att finna sin balans. Häromdagen när jag var själv med barnen, då ställde han sig upp från golvet. Han lutade sig bara på dockan och reste sig upp. Jag blev helt förstummad. Sånt kunde inte Vanja förrens låååångt senare. Så han är snabb på sin motoriska utveckling.

Jag minns inte riktigt när Vanja sa sitt första ord. Jag vet att det var när vi bodde i Vagnhärad i alla fall och vi flyttade ju hit när hon var nio månader så det var ju en bra bit före det. Det har jag säkert uppskrivet någonstans, så det får jag kolla upp. Lukas har inte sagt ett enda ord än. Han gör mycket ljud, men inget man kan tolka som ett ord. Min teori är ju att om de är snabba med det motoriska så är de senare med talet. Det vore trist om teorin stämmer, för jag vill att han ska börja prata snart. :) Det är så roligt när de säger sina första ord och när man får höra deras tolkningar av orden de lär sig. Men det kommer nog snart, det också.

Det viktigaste, får man minnas, är inte att de lär sig saker fort, utan att man njuter av vägen dit. Tiden går så fort ändå.