Fy fan vad jag känner mig deppig nu. Saker och ting är inte bra på vissa ställen i släkten och som vanligt så försöker jag ordna upp allting.

Linnéa, den ständiga fixaren och förhandlaren.

Situationen är i dagsläget ohållbar och vi är många som försöker hjälpa till, så gott vi kan. Men det är deprimerande att det ska behövas till en början med. Det är ju inte rätt personer som tar ansvaret..

Men vad ska man göra? Vi kan ju inte låta ungen svälta heller.

Vi är snart inne på femte generationen, verkar det som. Fy fan vad sunkigt.

Imorgon ska jag ringa en halv miljon samtal för att försöka fixa allting. Bäst att gå och lägga sig då..