Ja, jag hoppas verkligen inte att det ska bli en vana, det här. Det har gått en vecka sen jag bloggade senast och egentligen har jag haft massvis att skriva om. Men.. det har bara inte blivit av. Jag tror inte jag kan skylla på att jag inte har haft tid egentligen. Jag har nog bara prioriterat annat, helt enkelt. Det är trist, eftersom jag tycker om att skriva och saker faller fort ur minnet.

Jaja.

Den här veckan har det varit kallt. Som kallast har det varit 18 minus. Det är rätt kallt för att vara här, men klär man bara på sig så är det ju uthärdliga temperaturer ändå. Kallt, men inte värre än så. Fast om man lyssnar på annat folk så är det en skam att vi har det så kallt och vem ska man klaga hos egentligen för så här kan vi ju inte ha det?! *suck* Det är samma folk som klagar över att vintern har kommit alldeles för tidigt i år (snö redan i november, vem ska vi klaga hos??) och som helst skulle slippa snö, ja, hela vintern strängt taget, om det bara var möjligt.

Själv är jag mer positivt inställd till vintern. Visst, vissa delar av den är kanske lite besvärliga, som att köra med barnvagnen i moddsnö och så vidare, men på det stora hela så är ju vintern fantastisk vacker. För att inte tala om hur roligt det är för barnen! Ja, vuxna också om vi bara vill. Vi åkte ju pulka med barnen här utanför i helgen och oj! så skoj vi hade! Jag hade lika kul som barnen. :)

Mindre kul var det i tisdags, när det var som kallast.. När jag skulle till förskolan med barnen så blev vi nekade att åka med bussen för han kunde inte öppna bakdörrarna, påstod han. Inte fick vi ens försöka kliva på där fram heller, utan han tyckte att vi kunde vänta på nästa buss! Okej, hade vi flyttat redan och detta hade inträffat i Göteborg, då hade det inte gjort mig så mycket. Där kommer ju bussarna typ var 10:e minut, men här i Alingsås kommer de en gång i halvtimmen, OM de är i tid, vilket de i princip aldrig är, speciellt inte nu på vintern.

Nå, jag blev ganska så sur. Han menade alltså att jag skulle stå där, i 18 minusgrader, med två små barn i kärran, och vänta på att nästa buss skulle behaga dyka upp och sen få se om jag kunde få förmånen att åka med den istället?! Aldrig i livet. Jag promenerade istället, arg som ett bi. Som tur var så hade jag ju klätt på barnen ordentligt. De hade långkalsonger, undertröjor, vanliga kläder, tjocktröjor, raggsockar, vinterkläder (jacka och byxor), mössa, vantar, halsduk och ytterligare ett par raggsockar. Ovanpå detta hade jag även tagit med en filt som jag hade lagt över dem. Så de höll sig ganska varma, trots att de satt still, tack och lov. Värre var det väl med mig. Jag har inga långkalsonger (måste komma ihåg att köpa det nån dag), så jag blev ganska kall om benen, trots att jag gick. Men resten av kroppen blev jag desto varmare av så när jag kom fram till förskolan så svettades jag jättemycket och var iskall om benen. Härligt. Fast man märker det ju inte förrens man stannar, hur kalla benen är, så jag led ju inte av det medans jag gick.

Apropå förskolan, för övrigt.. Barnens förskola är jättebra (säger jag utan att ha något att jämföra med) men det finns en sak som stör mig mer och mer. När vi hämtar eller lämnar barnen så står oftast förskolelärar/en/na och pratar med oss. Men de hjälper aldrig, aldrig någonsin till! De hjälper inte till att klä av barnen eller klä på dem. Inte ens om barnen springer iväg, in i lokalerna med skor på, hjälper de till att hämta dem, utan de bara tittar och så får en annan springa fram och tillbaka och kämpa med att få på båda barnen kläder och hålla dem på plats.

Ah, vad det stör mig! Alltså, det är inte så att jag kräver att de ska klä på eller av barnen jämt, jag anser inte att det hör till deras obligatoriska sysslor eller så (det skulle naturligtvis bli jättejobbigt för dem när många barn kommer samtidigt) men vi är oftast ensamma när vi hämtar och lämnar och de gör ju "inget annat viktigt", så att säga. De står ju bara och pratar med mig, inget annat. Så varför låter de mina barn springa in med skorna på medans jag är upptagen med det andra barnet? Varför inte bara fånga in vederbörande och säga "nej, nu ska du inte leka, du ska ju gå hem med mamma" eller något dylikt? Det kan ta mig mellan en halvtimme och en timme att klä på barnen på förskolan. (Få av kläderna går ju alltid mycket snabbare). Under den tiden står förskoleläraren bara och tittar på och pratar med mig. Inte vill jag uttryckligen be dem om hjälp heller, man vet ju aldrig hur de skulle ta det och våra förskolelärare verkar rätt stingsliga ibland.

En annan sak man kan undra över är varför barnen beter sig på detta sätt när jag ska hämta dem. Hemma gör de väldigt sällan så här, visst händer det någon gång, men på förskolan är det ju varje dag. Det börjar bli rätt frustrerande.

En annan sak som är frustrerande är Arbetsförmedlingen. Det har nu gått en månad sen jag blev arbetslös och jag har fortfarande inte fått komma in och träffa min handläggare och få en handlingsplan upprättad! Jag får bara höra att min handläggare kommer ringa upp mig, jag behöver inte oroa mig. Jag oroar mig ändå. Jag har försökt nå min handläggare i en och en halv vecka, och det är OMÖJLIGT att komma fram till honom! Jag var på besök på förmedlingen förra veckan och ställde frågor och fick bara höra att han kommer höra av sig till mig. Jag ringde till kundtjänsten igår och tjejen jag pratade med där blev helt förfärad över att jag inte hade fått någon handlingsplan. Inte stod det något på min sida heller, vare sig att mötet som var inbokat (blev avbokat pga sjukdom, inte min) aldrig blev av, inte att jag hade varit inne på förmedlingen förra veckan, inget om mina telefonsamtal eller något annat. Allt sådant här SKA dokumenteras egentligen, men av någon anledning skriver de inte upp såna saker när det kommer till mig. Det har varit mycket strul, måste jag säga.

Nå, jag fick höra i alla fall att jag måste ju få en handlingsplan upprättad. Om inte annat så är det ett krav ifrån A-kassan och dessutom är det min rättighet. Hon rådde mig att gå in till förmedlingen nästa dag, vilket alltså är idag, och kräva att de bokade in ett möte med min handläggare eller åtminstone upprättade en handlingsplan där och då. Så jag åkte in till AF idag. Jag talade om att jag inte hade fått träffa min handläggare än eller fått någon handlingsplan och att jag ville ha detta nu. Vad får jag till svar? Jo, för det första så fick jag helt enkelt vänta på att min handläggare ringer upp mig (doh, DET har jag ju inte hört förut eller så) och för det andra, vad skulle jag med en handlingsplan till?

Alltså, när de som jobbar på Arbetsförmedlingen undrar vad man ska ha den till, då börjar man ju undra över syftet med handlingsplanen!

Nå, jag drog argumenten med A-kassan och att jag hade rätt till det och lade till att det är trevligt att få lite feedback på det man gör (med sin handläggare alltså) men argumenten bet inte på tanten. Hon hävdade att A-kassan struntar i om jag har en handlngsplan sålänge det är Arbetsförmedlingen som inte har upprättat någon. Alltså om det var jag som hade vägrat så hade de brytt sig, men inte som det var nu. Gosh..

Nå, jag litar inte på det. Inte ett dugg. Så på måndag ska jag ringa A-kassan och fråga, orolig som jag är, vad de anser om att jag inte har någon handlingsplan än. När jag för övrigt talade om för tanten på AF att vi kommer flytta om en månad, då tyckte hon att det inte var någon mening med att jag träffade min handläggare ALLS, utan det kunde vänta tills jag hade flyttat!

Nej, jag känner mig inte alls bortprioriterad hos AF. Inte alls.

Jävligt tur att jag är en vuxen människa som kan ta ansvar för mitt eget liv och faktiskt letar jobb ändå. Men tänk på dem som har det svårare. Vilken hjälp får de egentligen? Någon alls?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den här podden jag lyssnar på är helt fantastisk. Det finns så mycket som jag skulle vilja diskutera och resonera kring bland alla ämnen som jag har fått höra om. Men jag lyssnar ju på fler avsnitt än jag hinner blogga om, så man får sålla lite. ...

Igår fyllde Lily fem år. Det är inte klokt vad fort tiden går! Gammal klyscha, men så är det verkligen. Min yngsta är fem år. Min yngsta! Äldsta dottern har passerat tio och är snart lika lång som jag. Skor kan vi nästan dela på redan. Själv är jag n...

Jag nämnde väl häromdagen att jag har börjat lyssna på podcast? The Psych files är den jag lyssnar på för närvarande och lär lyssna på ett bra tag framöver. Han som håller i den, Michael Britt, startade podden för tio år sedan, så jag har lite att ta...

Det här har varit en väldigt påfrestande dag, både fysiskt och psykiskt. Vi hade minnesstund för Lasse idag. Lasse var en truckförare som jag jobbat med i 4-5 år. Han dog plötsligt och oväntat förra veckan, endast 47 år gammal. Minnesstunden var väld...

Som ungefär fyra personer har märkt (fler är det inte som läser min blogg, typ) så har det varit ganska, eller ja, totalt tyst på bloggen ganska länge nu. Det var flera år sedan jag bloggade aktivt och frekvent. Jag vet inte, det är väl att jag är på...