Idag var barnens sista dag på förskolan. De tackade av med glass och maränger. När jag hämtade barnen tömde jag barnens lådor och krokar från extrakläder, ytterkläder, blöjor och pynt. Fröknarna hade packat ihop barnens alster och lagt dem i påsar, uppmärkta med barnens bilder som var nerplockade ur fotoramarna. De hade även fått lite presenter att ta med hem.

Det kändes väldigt tungt att tömma barnens hyllor. Återigen rycks de bort från kompisarna de lärt känna och de vuxna de har lärt sig vara trygga med. Vem vet, det kanske är barn som hade blivit ungarnas bästa kompisar som vi nu flyttar ifrån? Kanske barn som hade hållt ihop med mina i vått och torrt, genom åren, långt upp i högstadiet, kanske till och med gymnasiet?

Men så kan jag ju inte tänka heller. Vi kan inte veta hur saker och ting hade blivit om vi hade bott kvar här och vi måste fokusera på framtiden och där vi faktiskt kommer att bo.

Men vemodigt är det ändå. Jag tror inte barnen förstår att de inte kommer tillbaka dit, att de antagligen aldrig mer kommer träffa barnen de har lekt med de senaste tre månaderna. Det enda som finns kvar som minne är gruppbilden de tog på förskolan för ett litet tag sen.

*suck*

Ibland känns livet tungt med de beslut man fattar..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den här podden jag lyssnar på är helt fantastisk. Det finns så mycket som jag skulle vilja diskutera och resonera kring bland alla ämnen som jag har fått höra om. Men jag lyssnar ju på fler avsnitt än jag hinner blogga om, så man får sålla lite. ...

Igår fyllde Lily fem år. Det är inte klokt vad fort tiden går! Gammal klyscha, men så är det verkligen. Min yngsta är fem år. Min yngsta! Äldsta dottern har passerat tio och är snart lika lång som jag. Skor kan vi nästan dela på redan. Själv är jag n...

Jag nämnde väl häromdagen att jag har börjat lyssna på podcast? The Psych files är den jag lyssnar på för närvarande och lär lyssna på ett bra tag framöver. Han som håller i den, Michael Britt, startade podden för tio år sedan, så jag har lite att ta...

Det här har varit en väldigt påfrestande dag, både fysiskt och psykiskt. Vi hade minnesstund för Lasse idag. Lasse var en truckförare som jag jobbat med i 4-5 år. Han dog plötsligt och oväntat förra veckan, endast 47 år gammal. Minnesstunden var väld...

Som ungefär fyra personer har märkt (fler är det inte som läser min blogg, typ) så har det varit ganska, eller ja, totalt tyst på bloggen ganska länge nu. Det var flera år sedan jag bloggade aktivt och frekvent. Jag vet inte, det är väl att jag är på...