Idag vill min kropp verkligen inte vara med. I tisdags började jag jobba igen, startade direkt med en dags övertid innan ordinarie arbete kom igång, och det var hellugnt. Det rullade i sakta mak, det fanns gott om tid att springa på toaletten (bebisen använder min kissblåsa som boxboll, verkar det som), man kunde sitta ner ganska mycket och spara på krafterna i allmänhet. Samtidigt så jobbade vi ju, det var inte som att vi rullade tummarna hela dagen, men det gick inte i fulltakt och det var väldigt skönt med en sådan lugn start efter semestern.

Men sen så började ju jobbet "på riktigt" igår och jösses, det märktes verkligen. Okej, vi körde fortfarande inte för fullt, det var problem med ena modellen, men den andra gick hela tiden så man fick väldigt få möjligheter att sitta ner ens i två sekunder. Så hela dagen fick man stå och gå och sista passet så körde vi för fullt, då var det inte ens tal om att inte hinna sitta ner, då var det snarare "stressa-för-att-hinna-med-överhuvudtaget" som gällde. När dagen var slut gjorde mina stackars små fötter så ont, så ont och till råka på allt så bygger de om på parkeringen, så bussen är indragen vid oss och vi måste gå bort till TK istället för att ta bussen därifrån. När jag sedan kom fram till torget tänkte jag att "nää, jag orkar inte gå hem. Jag väntar på spårvagnen". Jo, men tjena! För det första så måste jag vänta på spårvagnen i 15 minuter i vanliga fall (jag brukar hinna hem precis före vagnen) och för det andra så var spårvagnen SEN! Inte bara en minut eller två, nej då, den var tio minuter sen! Jag gick alltså på spårvagnen ungefär den tid jag brukar komma innanför dörren i vanliga fall. Suck! Sen var det svinkallt också och jag satt och frös i 25 minuter. :( Jag svor rätt mycket för mig själv över mitt beslut att vänta på vagnen, kan jag ju säga.

Innan jag kom i säng hade klockan redan passerat två. Normalt sett brukar jag vara i säng ungefär kvart i två. Det kanske låter som liten skillnad, men vid den tiden på dygnet är den skillnaden milsvid, tro mig.

Naturligtvis resulterade detta i att jag var svintrött på morgonen. Fötterna värkte fortfarande (ja, det gör de än) och det var jättesvårt att komma upp. Klockan hade passerat halv åtta innan jag tog mig upp. Panik. Ungarna skulle ha kläder, frukost, göras i ordning och sen dras iväg till förskolan och jag hade mindre än en timme på mig. Skräp! Jag fick slänga till ungarna var sin macka att äta och sen leta upp kläder som de skulle ha på sig, kläder som skulle med till förskolan och lagom tills de hade ätit upp sina mackor var det dags att gå. Naturligtvis ville de ha mer då, men det hanns inte med. Jag sa till dem att de fick ta något på förskolan när vi kom dit. De brukar ha mackor, frukt och lite annat smått och gott som ungarna bara kan ta sig lite snabbt. Jag sa även till fröknarna att barnen hade fått väldigt lite att äta på morgonen på grund av att jag kom upp så sent, och de lovade att ordna fram något åt dem.

När jag kom hem igen så däckade jag ganska direkt i sängen. Så trött! Dels är det väl för att det är precis efter semestern och man är inte van vid att stå upp hela dagen, men bebisen gör nog sitt till också. Jag har ju ett antal extra kilon att släpa på redan nu och fötter och ben har en tendens till att svullna upp när jag är gravid, och då blir det extra jobbigt att stå upp så länge.

Men värre kommer det nog att bli. Jag hörde rykten igår om att det skulle vara beordrad övertid på fredag. Övertiden skulle i så fall vara förlagd före ordinarie arbetstid, så vi skulle jobba från 12.00-00.12 Tolv timmars arbetsdag! Och jag som tycker att nio timmar är illa nog! Whine!

Men vi får väl se vad som sägs idag när vi börjar.. Den snikna sidan av mig tänker visserligen "Yes! Mer timmar! Det behöver jag!", men den mer förnuftiga sidan säger "Jag kommer inte orka!". Men är det beordrad övertid så är det ju, förstås.. :/

Jag önskar att Försäkringskassan kunde ta och kolla igenom mina papper snart och fatta ett beslut. Ja, inte bara ett beslut, förstås, utan besluta att min ansökan blir godkänd. Det skulle hjälpa en hel del, mentalt, att veta hur länge till jag ska jobba och ha ett slutdatum att se fram emot. Det är lättare att bita ihop och köra på om man vet att målet är inom sikte, att man bara har si och så lång tid kvar att ta sig igenom.

Visst, förlossningen kan väl också räknas som ett mål, om man var tvungen att jobba hela graviditeten igenom, men när det är så tungt som det är så är tre månader ungefär lika nära som solen. Nej, usch, jag hoppas verkligen att Försäkringskassan inte är elaka, utan fattar rätt beslut. Men det läskiga med FK är ju att man VET aldrig. Man kan ha hur rätt som helst, får man fel handläggare så kan det vara kört ändå. :(

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den här podden jag lyssnar på är helt fantastisk. Det finns så mycket som jag skulle vilja diskutera och resonera kring bland alla ämnen som jag har fått höra om. Men jag lyssnar ju på fler avsnitt än jag hinner blogga om, så man får sålla lite. ...

Igår fyllde Lily fem år. Det är inte klokt vad fort tiden går! Gammal klyscha, men så är det verkligen. Min yngsta är fem år. Min yngsta! Äldsta dottern har passerat tio och är snart lika lång som jag. Skor kan vi nästan dela på redan. Själv är jag n...

Jag nämnde väl häromdagen att jag har börjat lyssna på podcast? The Psych files är den jag lyssnar på för närvarande och lär lyssna på ett bra tag framöver. Han som håller i den, Michael Britt, startade podden för tio år sedan, så jag har lite att ta...

Det här har varit en väldigt påfrestande dag, både fysiskt och psykiskt. Vi hade minnesstund för Lasse idag. Lasse var en truckförare som jag jobbat med i 4-5 år. Han dog plötsligt och oväntat förra veckan, endast 47 år gammal. Minnesstunden var väld...

Som ungefär fyra personer har märkt (fler är det inte som läser min blogg, typ) så har det varit ganska, eller ja, totalt tyst på bloggen ganska länge nu. Det var flera år sedan jag bloggade aktivt och frekvent. Jag vet inte, det är väl att jag är på...