Gosh! Vanja fick världens utbrott nyss. Hon var sur som ättika för att programmet hon ville se var slut och då började hon bråka med lillebror trots att jag sagt till henne flera gånger och till slut fick jag nog av hennes fasoner och bar helt sonika in henne i deras sovrum och lade henne i sängen och sa till henne att hon fick stanna där tills hon lugnat ner sig och kunde vara snäll och trevlig igen.

Illvrål. Ja, gallskrik till och med. Hon ville INTE vara där. Hon tänkte INTE skärpa till sig. Det spelade ingen roll vad jag sa, så jag stängde helt enkelt dörren, vilket resulterade i att hennes vrål ökade några decibel. "Dumma mamma!"

Mm, jättedum mamma. Det var nog första gången jag hört henne säga så och hela utbrottet var så olikt henne.

Trotsålder på gång, tro?

//Edit:

Nu har hon kommit ut och är glad och trevlig igen och vi har kramats och allt är bra. Och jag trodde det var jag som var gravid och kunde få humörsvängningar? :P

Usch, ibland känner jag att jag skulle vilja isolera mig från omvärlden. Gömma mig från världens ondska och olycka. Men det kanske räcker med att sluta läsa tidningen..

Jag blir fysiskt illamående av att läsa om allt elände, framför allt sådant som drabbat barn. Nu senast är det två mammor som har dödat sina bebisar, den yngste var tre månader gammal..

Jag blir så ledsen och beklämd och vill att världen ska sluta vara så ondskefull. :(

Hur kan man göra små oskyldiga barn så illa?