Okej, nu ger jag mig ut på aningen djupt vatten här eftersom jag känner alldeles för många personer som röker, men jag kan försäkra alla om att jag _inte_ syftar på någon specifik person, utan jag pratar i detta inlägg om själva företeelserna.

Okej, så har vi då klargjort det, då kan jag komma till sak.

Jag tycker mig ha märkt en markant ökning av rökande personer de senaste åren. Det är helt enkelt förfärande många som syns rökande, överallt. Som exempel kan jag nämna mitt jobb där majoriteten röker. De som inte röker, snusar eller till och med _både_ röker och snusar. De av oss som inte använder tobak kan man lätt räkna på ena handens fingrar. Jag skulle tro att omkring 80-90% av alla på arbetsplatsen brukar tobak. Förfärligt många, alltså.

Men. Inte nog med att folk röker, de gör det också på ställen som jag trodde dött ut på 80-talet.

Folk röker i bilen.
Folk röker inomhus.
Folk röker hållandes i barnvagnen.

Att föräldrar röker, och därtill precis inpå sina barn, det provocerar mig. Tro mig, här vet jag vad jag pratar om, uppväxt som jag är med två rökande föräldrar som satt under köksfläkten och rökte. Röklukt är inget som barn uppskattar. Jag vet inte hur många gånger vi barn bad mamma och pappa att sluta röka. Rökning och barn hör verkligen inte ihop.

Men hur kommer det sig att de här trenderna kommer tillbaka? Ett tag såg man aldrig folk som rökte i bilen, men nu ser man det nästan varje dag. Jag trodde folk var mer rädda om sina bilar än så i dagens läge. För att inte tala om hur vidrigt det är att sätta sig i en inrökt bil som passagerare.

Och så har vi ju hälsofaran. Folk måste ju ändå vara medvetna, något annat vägrar jag tro. Okej att folk kan skylla på att de inte visste att rökning var farligt när de började röka på 60-talet, men den ursäkten håller inte längre. Nu gör folk det för att vara tuffa, enbart. Det är vad jag tror. Men frågar man en rökare så svarar han eller hon att de röker för att det "är gott". Ledsen, men det tror jag noll på. Jag har aldrig hört talas om någon som smakade på tobak första gången och slogs av hur gott det smakade. Aldrig.

Jag kan förstå, åtminstone intellektuellt, att grupptrycket är en stor faktor för folk. Jag förstår, återigen intellektuellt, att folk kämpar desperat för att vara "en i gänget" och upplever att "gänget" kräver att man röker för att få vara med.

Men trots att jag förstår detta när jag tänker på det och resonerar omkring det så protesterar hela mitt väsen ändå. För mig så är en kompis som kräver såna saker av en, för att man ens ska räknas! ingen kompis alls, så varför vill man då så desperat vara tillsammans med denna person? Varför är det så viktigt?

Själv hade jag väldigt få kompisar när jag växte upp. Ja, jag har väl inte så många fler idag, men jag har aldrig känt behovet av att ha kompisar till varje pris heller. Jag vill ha goda vänner som jag trivs med och som trivs med mig.

Så under min uppväxt var jag mer ensam än tillsammans med någon utöver familjen, så jag har väl sluppit undan grupptryck till stor del. Då är det kanske svårt att förstå.. Fast å andra sidan så är det ju fullt med folk som har försökt övertala, eller rentav tvinga, mig att dricka alkohol. Men aldrig mina vänner.

Hur som helst. Rökning kan jag bara inte förstå. Att man dessutom utsätter sina oskyldiga barn för röken, det går inte ihop i mitt huvud. Förstör dig själv, fine, men låt barnen vara.

Övertid för fjärde dagen i rad, det är inte dåligt, det. Det känns som att septemberlönen kommer bli riktigt bra, och det är tur det, eftersom det blir min sista riktiga lön på typ 1.5 år.

Tommy oroar sig för att jag jobbar för mycket, men jag har ju bara tolv dagar kvar att jobba, så då får man passa på och krama ur det sista. Jag har ju min långa ledighet att se fram emot och jag lovar att jag känner efter hela tiden om jag orkar eller inte.

Tänk, från och med måndag då kommer varje dag vara den "sista". Den sista dag-måndagen, den sista kvälls-tisdagen och sådant. Då kommer nedräkningen _verkligen_ ha börjat.

Jag hoppas att vi kan komma iväg snart och köpa en byrå till bebisen så jag kan börja med klädsorteringen. Det är mycket som ska gås igenom och jag vill ju vara klar med det så snart som möjligt.

Samtal vid frukostbordet:

Jag: "Vet ni vem som fyller år imorgon?"
Barnen: "Nää."
Jag: "Morfar fyller år imorgon."
Vanja: "Hur mycket fyller han?"
Jag: "61."
Vanja, efter ett ögonblicks eftertanke: "Betyder inte det att han var 60 från början?"

Duktig tjej! Hon börjar greppa detta med vilken siffra som följer på vilken, och det även med större tal. :)