Ja, tiden springer iväg och jag skriver knappt något alls. Fy, vad dåligt av mig. Det går ju inte att skylla på att jag inte har tid heller, för tiden finns. Den bara prioriteras till annat. Däremot räcker inte tiden till för att göra ALLT jag vill hinna med. Därför blir det ju vissa saker som läggs på is. Just nu läser jag väldigt mycket eftersom jag har köpt en sjujäkla massa Pratchett-böcker (och ändå finns det så många kvar att köpa.. hmm..) och de är ju så bra och så roliga att man knappt kan lägga ifrån sig dem.

Sen lägger jag också så mycket tid jag kan på att spela FFVII. Gamla spel är bland det bästa som finns. Nostalgi delux! Synd bara att de ska vara så förbaskat svåra att få tag på. Ungefär som fantasyböcker. Är det inte splitter ny fantasy, då är det hopplöst att få tag på. Jag har köpt resterande böckerna i Maggie Fureys "Magikerns saga" på Tradera och Bokbörsen. Trots att de skrevs på 90-talet så är de redan omöjliga att få tag på i vanliga bokhandlar. Så är det med nästan all fantasy. Märkligt, inte sant? Jag menar, böcker förlorar väl inte sitt värde efter fem år? Eller tio år? Eller ens 20 år? I så fall borde ju Shakespeare vara totalt omöjligt att få tag på, men det är det ju såklart inte. DE pjäserna är ju bara 400 år gamla..

Nej, usch vad sånt här kan reta mig. Fantasyförlagen borde inse att folk fortfarade vill köpa böckerna och ge ut dem i nya utgåvor eller nåt.

Nåja. Semestern är slut för övrigt. Jag är inne på min andra arbetsvecka och det känns jättebra. Jag har inte blivit erbjuden anställning av Volvo, men jag håller hoppet uppe. Om inte annat så har jag ju min fasta tjänst på bemanningsföretaget och det är ju också värt en hel del.

Vi har köpt ny bil också. Precis när vi betalat av billånet på den gamla bilen så går vi och köper en ny bil och får ett nytt, högre lån. *suck* Men å andra sidan så har vi nu en helt ny, fabriksny, bil, som dessutom är en miljöbil. Vi tankade fullt förra veckan efter att ha hämtat den (det följde inte med så mycket bränsle i bilen) och notan landade på under 500 kronor! Whoho! Miljöbil är bra för plånboken också, tydligen. :) Visserligen drar bilen mer med etanol i tanken, men vi tjänar ändå på att tanka etanol, så länge inte bensinpriset faller som en sten och det känns ju inte så troligt.

Imorgon kommer lönen. Den här månaden oroar jag mig en hel del över lönen eftersom vi har haft semester. Det innebär att jag inte har en aning om hur mycket jag kommer få (bara DET ger mig ångest.. att inte veta ens på ett ungefär). Dessutom så strulade det en del med banklånet så det slutade med att vi fick tömma barnens sparkonton för att betala kontantinsatsen för bilen. (Först skulle vår gamla bil räknas som kontantinsats (man fick 30000 kronor för den om man skrotade den och köpte en ny Renault) och sen räknades det plötsligt som en rabatt och inte kontantinsats och oj, oj, oj, vilka vändor det var innan allt var utrett, men det slutade med att vi fick tömma alla konton, inklusive barnens, om vi skulle kunna betala insatsen med så kort varsel).

Nå, så jag är ju rätt angelägen om att kunna betala tillbaka till barnen så fort som möjligt, men utan att veta vad vi får för inkomster så blir det omöjligt för mig att räkna ut huruvida vi kommer kunna betala den här månaden eller inte. Det ger mig lite ångest, faktiskt. Inte för att jag inte tror att vi KOMMER kunna betala tillbaka, någonsin, för det VET jag ju att vi kan, men jag vill helst betala tillbaka direkt.

När det är gjort, då kan vi börja beta av lånet också. Mitt mål är att betala av det så snart som möjligt, helst inom ett år, så vi kan bli skuldfria igen så fort som möjligt.

Det är alltid bra att ha mål att sträva mot. :)

Ja, som kontrast till mitt glädjeinlägg nedan...

Jag pratade med farmor tidigare idag och det var ledsamt. Hon berättade att hennes lillebror, Olle, dog i söndags i en hjärtinfarkt. Jag vet inte skillnaden på en infarkt och en hjärtattack, men det gick tydligen fort i alla fall. Helt oväntat eftersom han var frisk i övrigt.

Sen var hennes andre bror dålig också, Kjell. Farmor visste inte riktigt vad som orsakade det, men tydligen blir han av med blod, i mängder. På tre månader har han fått sex påsar blod och ska snart in igen och få mer blod. Otäckt. :(

Stackars farmor. Jag blev så ledsen när hon berättade detta. Inte för att jag känner Olle och Kjell så värst väl. Jag har träffat dem några gånger, men det är allt. Men jag blev ledsen för farmors skull. Det måste vara hemskt att se sin familj falla ifrån en efter en.

Jag är nästan i chock.

Vi är skuldfria. Nu. Idag.

Vi har inga lån. Vi är inte skyldiga någon pengar. Vi har ingenting på avbetalning.

Vi. Är. Skuldfria.

Vi betalade av det sista på billånet via telefonbanken alldeles nyss. Jag loggade in på min internetbank för att verifiera. Inget lån. Inga räntor som tickar.

Fy fan vad skönt!

Jag har inte varit skuldfri sen jag flyttade hemifrån för elva år sedan. Alltid har man varit skyldig någon pengar. Men inte nu längre. Visst, köper vi ny bil så får vi ett nytt lån, men känslan är ändå så otroligt skön. Skuldfri! Eller kanske rentav bara: fri!

:)

Tommy har ju börjat jobba igen från och med igår. Trist, men semestern tar alltid slut för fort. Tiden bara rusar iväg. Själv har jag en vecka kvar, men det lär gå alldeles för fort det också.

Hur som helst. Imorses fick jag sms av Tommy. Där stod det att Renault har erbjudande just nu att om man lämnar in sin gamla bil till skrotning så får man 30000 för den när man köper en ny bil. Inte en annan begagnad bil alltså, utan en NY. Självklart blev han eld och lågor över det här erbjudandet, särskilt som vi snart måste lämna in bilen på reparation och service innan vi kan besikta den. Tommy menar på att även om vi lagar bilen kommer vi aldrig få så mycket som 30000 för den i nuvarande skick. Alltså tjänar vi på att skrota den och köpa en ny.

Men vad fan! Vi som snart är av med billånet, ska vi köpa en NY bil då och få ÄNNU högre lån? :( Min tanke var ju att vi skulle ha den här bilen så länge det gick och ha den avbetald så länge som möjligt för att kunna spara mer pengar. Visst, det kommer kosta en del att reparera den men ändå...

Samtidigt är det ju lite lockande. En helt ny, fräsch bil, med garanti och allt som hör till. Skulle ju kännas lite tryggare också för barnens skull med en bil som är hel och felfri.

Men hur gick det här till egentligen? Från noll planer på att köpa ny bil till att kanske köpa en innan månaden är slut? (Erbjudandet gäller bara så länge). Vi har till och med hunnit, på en förmiddag bara!, kolla på en bil som kanske skulle vara intressant att köpa. Geez.. det sabbar min planering en hel del. Men men. Då får jag väl räkna om lite då.

Nåja, vi får väl se vad som händer. När Tommy kommer hem från jobbet så får vi prata lite mer allvarligt om det.

Jag köpte en hög med böcker på Tradera. (Ja, jag har inte vunnit alla auktioner än, men jag räknar med det). Idag fick jag första lasset med böcker. Fem stycken. Fyra Pratchett och en, för mig, okänd författare. Andreas Roman, hette han. Boken var första i en triologi, om jag har förstått det rätt.

Nu läste jag ut boken ikväll. Den var bra, riktigt bra, riktigt länge. Sen.. kom slutet. Och då blir min reaktion så här i stället:

Men jävla härke, vad är du för författare som tar livet av alla människor i boken??! EN FÖRFATTARE SKA INTE MASSLAKTA SINA KARAKTÄRER! Lägg av! Nu vill jag inte läsa resten av böckerna ju. Och den som var så bra, så länge. Vissa av morden kan jag förstå och har inga invändningar mot. Men när han tog livet av den lilla familjen, då jävlar.. Jag AVSKYR när författare gör så! Speciellt när det kommer helt oväntat och helt utan anledning.

Grrrr!

Förbannelse också! Nu kommer jag gå runt och vara sur över den boken i evigheter. Jävla tur att jag inte har köpt hela serien..

Ja, jag skriver två inlägg i rad, men jag kände att förra inlägget blev så mycket gnäll och whine att jag fick ta ett nytt för att skriva om resten.

Nå, vi har ju varit bortresta en vecka. Vi har bott hemma hos min pappa sen förra tisdagen och kom hem igen igår. Det har varit härligt. Onsdagen åkte vi ut med båten och badade. Barnen hade inga problem med att hoppa i och bada (inte ens Lukas som gallskriker varje gång vi ska duscha), men det var lite kallt i vattnet så efter en stund så stod Lukas bara och darrade och hackade fram "vi-vi-vi åka HEM n-nu". Stackarn frös så han var nästan blå. Men vi hann i alla fall vara ute ett tag. Efter badet så åkte vi en sväng med båten bland öarna och pappa pekade ut olika ställen vi brukar åka till (vi kan inte åka ut på en ö med barnen. De skulle ju drunkna direkt). Vi kom hem igen vid tolvtiden och då sov Lukas som en stock. Det ska sägas att medans vi har varit borta så har han sovit middag nästan varje dag. Det gör han ju ALDRIG hemma. Medans Lukas sov åkte jag och pappa iväg och handlade till middagen. Bara såna småsaker är trevligt att göra när man är hemma på besök.

Vid tvåtiden väckte jag Lukas och vi åkte iväg igen, denna gången till Mariestad för att spela minigolf. Det är lite av en tradition att spela minigolf på sommaren när vi hälsar på min familj. :) Efter golfandet, som tog närmare 1.5 timmar, så åkte vi hem och lagade mat. Jag har lagat mat nästan varje dag hemma hos pappa. Dels för att han har jobbat nästan alla dagar som vi har varit där, men även för att det är kul att kunna bjuda på lite nya maträtter som jag har hittat eller hittat på själv. Det är alltid lika kul att bjuda på mat som blir uppskattad och pappa har verkligen varit tacksam över att vi har mat till honom när han kommer hem från jobbet.

Torsdagen jobbade pappa så vi åkte till Mariestad och träffade mina bästa vänner Anna, Åsa och Yenny. Vi tog först en fika i hamnen (där jag höll på att få hjärtattack av att försöka hålla koll på Lukas) och sedan åkte vi till en inhägnad lekplats (tack gode gud! eller snarare goda Yenny) där barnen kunde springa runt och leka utan att jag var tvungen att vrida huvudet av mig som en uggla. Vi fick chans att sitta still och prata NÄSTAN utan att bli avbrutna. Jättehärligt!

Fredagen hälsade vi på mamma. Det blev fika, mat, prat och vi kunde till och med spela lite kort medans vi var där. Den dagen var det lite sämre väder, så därför var vi inte ute något i trädgården den dagen. På kvällen grillade vi hemma hos pappa. Lukas fick inte vara med, för han sov som en stock. :)

På lördagen hände det en hel del. Först åkte vi till Tiveden, Fagertärn närmare bestämt (det är liiite för jobbigt att dra med barnen på vandring i själva Tiveden när de är så små) och tittade på de få, röda näckrosor som var kvar. Först sprang Lukas ifrån oss nästan hela tiden med sitt spring-i-benen och gav mitt små hjärtattacker hela tiden eftersom jag var så rädd att han skulle ramla i sjön, men på tillbakavägen så var han så trött att han släpade benen efter sig och jag fick bära honom långa sträckor (nåja, de kändes långa eftersom han inte är så lätt längre).

Vi fikade och köpte glass innan det var dags att åka hem igen.

För den som inte vet hur det ser ut vid TIveden så kan jag upplysa om att det är ganska små vägar, grusvägar förstås, och det är väldigt krokigt och gropigt. Till och med när man kommer ut på asfalterade vägar så är det krokigt och slingrigt. Så är vägen nästan hela vägen hem till pappa.

Ni förstår säkert vart det här leder, inte sant?

Ja, självklart. På vägen hem så blev Lukas först ledsen och ville ha mamma, så vi fick stanna bilen och jag och pappa bytte plats. Han var fortfarande ledsen och ville åka hem, "vårat hem". Det kunde vi naturligtvis inte göra, men jag försökte trösta honom och säga att det var inte långt kvar tills vi var hemma hos morfar igen. När det var cirka fem minuter kvar, då hände det. Lukas hulkade till och kaskadspydde över hela sig, och även lite över mig. Det var ju bara att stanna bilen, ut med unge och bilstol, av med alla kläder, byta blöja och torka, torka, torka. Vi hade dessutom städat bilen alldeles innan.. *suck* Men sånt är livet. Nå, väl hemma igen var det ju bara att slänga hela rasket i tvättmaskinen och få på Lukas nya kläder. Stackars liten..

På kvällen kom det besökare. Först kom syster-yster med sin yngsta och pojkvän och sen kom storebror med flickvän och det var huset fullt. Vi satt ute på altanen större delen av tiden och fikade och pratade. Vanja och Nejra lekte för fullt och Lukas försökte hänga med. Jag fick säga till dem ett par gånger att de måste låta Lukas vara med och leka också och det gick ju bra det med.

Linda, Ola och Nejra sov också över hos pappa och på söndagen åkte vi till farmor och farfar, gammelfarmor och gammelfarfar för barnen, och det var jättetrevligt. Vi fick åka tidigt eftersom Linda och co var tvungna att vara tillbaka i Karlstad klockan tolv för att hämta barn, så de åkte ju ganska tidigt, men vi stannade kvar. Lukas hittade en vattenkanna och började vattna lite överallt. Först vattnade han blommorna. Sedan gräset. Sedan plattorna och till slut.. sig själv. Jag blev helt paff! Lukas, som avskyr att duscha över allt annat (möjligtvis hatar han att sova mer), stod glad som en lärka och öste vatten över sig och deklarerade glatt "ja duttaj".

Ibland överraskar han mig, minsann. :)

När klockan började närma sig två, tror jag det var, så åkte vi till pappa igen. Han jobbade, så han var inte hemma, men vi skulle ju ordna med mat också. Fast jag ordnade med lite mer än bara mat.. Jag bestämde mig för att hjälpa pappa lite mer hemma. Alla björkfrön som blåste in gjorde att huset såg mer än lovligt ostädat ut, så jag satte igång att dammsuga. Det gjorde jag för övrigt när vi kom på tisdagen också. Sen tog jag all rentvätt som låg i tvättstugan och slängde ut i soffan i vardagsrummet. Jag tog Tommy till hjälp med att vika tvätt och sen satte jag Tommy och Leihne på att vika alla lakan och påslakan medans jag fixade i tvättstugan. Jag slängde först in en full maskin tvätt och sen samlade jag ihop all övrig tvätt som låg utspridd på golvet. Märkligt nog var tvättkorgen tom, men det var desto mer tvätt på golvet.. Nå, när tvättkorgen var full var golvet rent från tvätt och jag kunde dammsuga. Sammanlagt tog det inte lång tid, kanske en halvtimme eller så, men skillnaden blev enorm.

När pappa kom hem så visade jag först den vikta tvätten och han tappade hakan. Sedan visade jag honom tvättstugan och han såg helt chockad ut. Han trodde på allvar att jag hade stått i tvättstugan i flera timmar och städat! Hihi, det var faktiskt ganska kul. :) Han var så tacksam att han nästan började stamma. Det är alltid kul att få uppskattning för det man gör. Sen är det alltid kul att överraska också.

Nå, vi bestämde oss för att åka hem på måndagen, igår alltså, och när man väl har bestämt sig så känns det lika bra att åka direkt. Direkt efter frukosten packade vi i ordning allting och begav oss hemåt. Pappa jobbade även den dagen, så vi hade sagt hej då redan på söndag kväll.

Under vår vistelse hemma hos pappa så hade vi pratat rätt mycket om att köpa diskmaskin. Det var kampanjpris på en smal diskmaskin på ElOn och eftersom vi bara har plats för en smal så var den ju väldigt intressant för oss. När vi hade kommit hem och lastat ur allting ur bilen så åkte vi i princip direkt igen för att kolla på diskmaskinen. Som tur var så ligger ElOn inte mer än tio minuters bilfärd bort, annars hade det nog varit jobbigt eftersom vi precis hade åkt bil i tre timmar. Vi for, vi tittade, vi bestämde oss. De hade ingen hemma, men de beställde en till oss som de trodde skulle komma på onsdag, alltså imorgon. Vi betalade maskinen och åkte hem igen. Nu behöver vi bara vänta på att de ska ringa och säga att vi kan hämta den så är vi ägare till en diskmaskin igen. :) Gött.

Den här dagen har gått i huvudvärkens tecken. Jag har haft ont i huvudet från morgon till kväll, utan uppenbar anledning. Önskar jag, i alla fall.. Nej, tyvärr är anledningen alldeles för uppenbar. Sömnbrist gör naturligtvis sitt till. Jag kan knappt minnas när jag senast sov en hel natt, hemma. (När jag var borta på spa fick jag ju sova, förstås). Lukas ska vakna varenda natt och självklart komma upp i vår säng och leka väderkvarn ett tag innan man kan övertala honom att lägga sig i sin egen säng igen. Har man otur så tar det ett par timmar innan han sover igen. Lagom till att resten av familjen kommer upp och alla ska äta frukost så säger lilleman: "Ja-ja-ja-ja tjött". (Ibland undrar jag om han stammar, faktiskt). Inte så konstigt att han är trött när han somnar sist (ibland så sent som halv elva-elva) och vaknar först. Men sova vill han ändå inte.

Nå, den här natten var såklart inget undantag. Jag har slutat titta på klockan när han kommer, för jag blir ändå bara deprimerad av att se den lysa 02 eller 04 eller vad den nu råkar vara för tillfället. Så när vi drog oss upp för frukost så var huvudvärken redan ett faktum. Förmiddagen gled fram, ändå rätt så lugn, men ju längre fram på dagen vi kom, desto mer bråkade barnen. Mest var det Vanja som fick spel, men det var inte bara hon, som vanligt. På kvällen skulle jag iväg och handla lite grejer till frukosten imorgon. Tommy hjälpte sin bror med datorn, så jag hade inget annat val än att ta med barnen. Den här gången tänkte jag vara smart och ta med vagnen, men självklart, självklart! hittade jag inte nyckeln till barnvagnsrummet då. Så det var ju bara att låta båda barnen promenera.

Jag visste redan när vi gick hur det skulle gå, och jag fick rätt.

Till affären, inga problem. Det är det aldrig. Men så snart vi kommer in i affären så blir Lukas döv. INGET jag säger lyssnar han på. INGET! Han springer runt, försvinner utom synhåll, pillar på varor och tycker att vi ska köpa allt möjligt (oftast saker han inte vet vad det är). Så jag får springa efter honom. Jag säger till honom att NEJ, vi springer inte i affärer. Jag säger till honom att hålla sig vid mig, där jag ser honom. Självklart så lyssnar han inte. Självklart. Jag tar hans hand och håller honom medan vi plockar varor, naturligtvis med följden att han förvandlar sig till en säck, lägger sig på golvet och gnäller "läpp mig, läpp mig". (Han hoppar alltid över "s", av någon anledning). Det blir jättejobbigt för mig i längden, så jag tar ett nytt snack med honom att OM jag ska släppa honom, då MÅSTE han gå bredvid mig och INTE springa omkring. "Ohej", lovar han. Det tar fem sekunder så springer han ifrån mig igen. *suck* Idag slutade det med att jag slängde honom över axeln istället. Ansträngande, men vad fan ska jag göra? Jag måste ju bli klar med mina inköp. Det duger inte att vara flera timmar i affären för att köpa lite frukostvaror.

Nå, kommer ut ur affären och allt är lugnt igen. Hem är inga problem, där kan de springa hur mycket de vill. Kommer hem och klockan är nästan åtta. Dags att lägga barnen (de får vara uppe lite längre nu på sommaren eftersom det är jobbigt med solen). Illvrål från Lukas sida, förstås. Han vill INTE sova, han är INTE trött. Han bryter ihop totalt när jag tar av honom kläderna och byter blöjan. Hans värld är på väg att gå under, mer eller mindre, om man får tro hans skrik. *suck, igen*

När jag väl har fått barnen i säng så kunde man ju tro att jag kunde börja koppla av. Nej, knappast. Lukas springer upp, han drar fram lego, han hoppar upp i Vanjas säng och de börjar leka där istället. När jag lägger tillbaka honom i hans egen säng så skriker han och sparkar och försöker klättra ur direkt.

Hmmm.. undrar just varför jag har ont i huvudet? Det värsta är att jag försöker vara pedagogisk. Jag försöker förklara lugnt och stillsamt varför det är på det ena eller andra viset. Jag försöker säga till honom så lugnt som bara går att han måste ligga i sin säng och han måste sova nu. Men det hjälper ju inte! Han lyssnar inte. Inte förrens jag blir ARG lyssnar han. Jag avskyr det! Jag blir arg nästan varje dag, främst på Lukas, och jag VILL INTE. Men till slut brister det för mig och jag blir arg, jag skriker och pekar med hela handen (för att inte säga hela armen) och jag blir så otroligt utmattad av det.

Jag vill kunna säga till barnen att "nej, vi hoppar inte i soffan" och så slutar de med det. Jag vill inte komma in för tjugonde gången på samma dag och se att de hoppar i soffan och ryta till att "NEJ, hoppa INTE i soffan!". Men samtidigt så ska jag inte behöva vara som en hök över dem varje minut av dagen.

Lite lugn och ro hade varit skönt, känner jag ibland. Eller rätt ofta. Oftare när barnen kivas hela dagen, konstigt nog. *ironi*

Jag älskar mina barn. Jag säger inget annat, men det konstanta tjafsandet som de håller på med, kombinerat med tillfällig dövhet när jag försöker få dem att höra på mig, det driver mig till vansinne ibland. Ju mindre sömn jag får, desto mindre tålamod får jag och nu känns det som att jag inte ens hinner fylla på mitt förråd av tålamod mellan dagarna.

Och detta är under semestern..

Ibland är det verkligen hopplöst. Jag har suttit i en timme och stirrat på skärmen och försökt komma på vad det är jag har tänkt skriva. Jag har känt behovet av att skriva, känt att det var längesen och att jag borde skriva, men när jag stirrar på skärmen så är det tomt i mitt huvud.

Inga idéer, ingen inspiration. Men känslan av att jag borde skriva finns kvar.

Nu har jag tröttnat på att stirra på skärmen i väntan på att veta vad jag vill skriva om, och tänker istället bara börja skriva lite blaha, så som jag gör nu, för att se om idéerna dyker upp efterhand. Ofta kan det ju vara den tomma ytan som blockerar tankarna och lite text, hur ointressant den än är, kan göra susen.

Om inte annat så blir det ett blaha-inlägg. :)

Nå, jag kan ju börja med att skriva lite om vad som har hänt här hemma under veckan. I onsdags var vi ju iväg till djurparken. Vi åkte tidigt och var framme ungefär kvart i tio (de öppnar tio). Det var exakt noll kö, helt otroligt. Det satt lite folk i gräset här och var, men ingen stod i kön. Toppen. Då ställde vi oss naturligtvis först i kön. Det dröjde inte länge innan det hade bildats en ganska lång kö bakom oss. :) Börjar en så kommer alla..

Det var verkligen en toppendag! Solen sken, det var alldeles lagom varmt och vi tittade på alla djur vi kunde se (vargarna och lodjuret gömde sig). Lukas gav mig hjärtattacker med jämna mellanrum när han klättrade lite väl högt på stängslen, men det gick bra. Båda barnen gick hela tiden och det var ganska imponerande med tanke på att vi var där i c:a 4.5 timmar. Jag tror barnen gillade aporna mest, men själv uppskattade jag nog sälshowen mest. De var otroligt duktiga och roliga. Frågan är hur mycket de förstår själva av vad de gör, men oavsett så var deras uppvisning helt otrolig.

Framåt eftermiddagen gick solen i moln, och det var tur det. Annars hade det nog blivit olidligt varmt. Nu fortsatte dagen istället att vara väldigt behaglig. I slutet av djurparken så fanns det en lekplats som barnen fick stoja av sig på (efter fyra timmars promenad.. men energi hade de kvar ändå!). Jag oroade mig en del för Lukas på den lekplatsen eftersom det var så fullt med barn och han skulle ju såklart promt ta sig till den stora ruschkanan, vilken han nådde efter att ha passerat en nät"bro" (eller vad man nu ska kalla den), en ranglig hängbro och klättrat upp i ett litet torn. För det första hade han problem med att gå i repen. Jag fick gå under och hålla honom i handen för att han skulle komma över. Hängbron var också otäck, särskilt som alla större barnen bara rusade förbi honom och knuffade till honom ibland, oavsiktligt, förstås, medan han kämpade med att hålla balansen och ta sig till andra sidan. Nå, när han väl hade kommit över hängbron var det lugnt.. tills han nådde själva ruschkanan. Den var absolut för stor för honom, men det ville han naturligtvis inte lyssna på, så jag fick ju ställa mig i slutet och fånga upp honom när han kom farandes. Sista gången hann jag inte och han for, som skjuten ur en kanon, rakt ut från kanan och landade nere i sanden med huvudet före. Då ansåg jag att det var färdigåkt för hans del. (Efter varje åktur så var han helt skakig och nästan gråtfärdig av skräck, men nog sjutton ville han upp igen. Ungar!)

Efter lekplatsen så tog jag med barnen in i en souvenirbutik. Där valde de ut varsitt gosedjur som jag köpte åt dem. Lukas valde en jättemjuk, stor tiger och Vanja, som ville ha ett "gulligare" djur (hennes ord) valde en gosig, LITEN tiger. Prisskillnad på 150 spänn, men vem bryr sig? :) De fick ju precis vad de själva ville ha.

Sen var det bara att åka hem. Trötta och nöjda barn hade vi i bilen och Lukas slocknade direkt. :)

På fredagen sen for jag iväg till torget för ett bankmöte. Jag har ju försökt få information om bolån och sådant och till slut fyllde jag i ett formulär på nätet om att jag ville boka möte med en rådgivare. Lustigt nog blev jag uppringd av en kvinna på Swedbank i TROSA. Ja, tydligen var jag fortfarande skriven där och att jag fyllde i nuvarande postnummer spelade tydligen ingen roll. Men den trevliga kvinnan jag pratade med lyckades skriva över oss till banken här i Frölunda istället och ordnade så att en rådgivare här ringde upp och bokade tid. Så på fredagen var det dags.

Det var väldigt intressant. Jag fick svar på mina frågor och jag har tydligen räknat helt rätt i mina tidigare beräkningar om vad ett huslån skulle kosta. Fan, vad jag är bra, alltså. Nå. Hon kunde ju naturligtvis inte lova något, eftersom hon bara gjorde en snabb beräkning, men när jag frågade om hur mycket hon trodde att vi skulle få låna om vi skulle leta hus idag, så kom hon fram till tre miljoner. Vi låg tvåhundra kronor ifrån deras krav på vilka räntor man måste klara och herregud, tvåhundra spänn är ju inget i sammanhanget. (Det är ju liksom en McDonalds-middag i månaden). De räknade med att man måste klara minst sex månader med en ränta på åtta procent.

Så det känns bra. Inte för att vi vill köpa ett hus för tre miljoner, men det är bra att veta att man har marginalerna på sin sida. Det jobbiga kommer vara att spara ihop till kontantinsatsen. Och lagfarten. Och pantbreven. Och att se till att man har en buffert utöver det. Bara kontantinsatsen på tre miljoner är liksom 450 000. Men det har väl alla i madrassen, eller hur? :P Nä, kanske inte. Men börjar man spara nu, och spara stenhårt, så finns ju möjligheterna.

Jag frågade om vad hon tyckte att vi skulle göra med billånet. Jag har ju varit inne på om vi ska betala av det så snart som möjligt eller om vi ska låta det ticka på (vi har två och ett halvt år kvar att betala) och hon var helt på min linje, att betala av så snart som möjligt. Särskilt som räntorna är på väg upp, sa hon. Hon trodde att det kunde bli 2-3 räntehöjningar till i år enbart. Så vi ska betala av det så snart som vi kan, men antagligen inte förrens efter semestern. Vi ska inte tömma sparkontot helt och hållet för att göra oss av med billånet, utan vi måste ha en buffert kvar att skydda oss med, OM något oförutsett skulle inträffa.

Utan billånet kan vi ju spara 1500 extra varje månad och det enbart är ju 18000 om året. :) Visserligen kan det tyckas vara småpengar med tanke på de enorma summor vi måste spara ihop, men hey, det gäller att vara positiv.

Imorgon är det barnkalas, då barnens kusin fyller sex år. Hipp, hipp, hurra! Det ska bli kul. Barnen kommer antagligen få vara uppe lite längre än vanligt eftersom det är kalas och det kommer de garanterat inte klaga över.

På tisdag är det dags att bege sig till mina hemtrakter. Omkring en vecka ska vi vara där och det tråkiga i år är att pappa jobbar nästan alla dagar, så det kommer inte bli överdrivet mycket umgänge med pappa. Men det är inte alltid så att våra semestrar passar ihop och i år var det verkligen bedrövligt dåligt. Det hade inte spelat någon roll vilken vecka vi hade åkt i år eftersom pappa jobbar alla våra semesterveckor. Men vi får hoppas att det blir bättre nästa år! Och så får vi ju ändå kvällarna med pappa, så det är ju inte som att vi inte får se honom alls.

Nå. Jag kommer inte skriva något om det som hänt i Norge för det är för hemskt för att formulera sig kring. Bara så ni vet.

Imorgon är det lön också. Bäst att se till att betala räkningarna innan vi drar iväg hemifrån.