Den här podden jag lyssnar på är helt fantastisk. Det finns så mycket som jag skulle vilja diskutera och resonera kring bland alla ämnen som jag har fått höra om. Men jag lyssnar ju på fler avsnitt än jag hinner blogga om, så man får sålla lite.

Idag tänkte jag skriva lite om matte. Matte lärs tydligen inte ut på samma sätt nu som när jag gick i skolan, enligt podden. Det finns ett nytt tankesätt kring matte och hur de lär ut till barnen. Det nya sättet skulle passa barns naturliga tankeprocess bättre. Jag blev, såklart, nyfiken och ställde frågan till barnen vid köksbordet om hur de räknar ut ett tal i huvudet. Jag tog upp samma exempel som de gjorde i podden; 35+35. Mycket riktigt, barnen svarade att de räknade på samma sätt som det påstods i podcasten, nämligen 30+30 och 5+5 och sedan 60+10. Jag blev väldigt imponerad. Och lite förvirrad. Jag själv räknar ju åt andra hållet, med entalen först och tiotalen sedan (och ettan i minne!). Så var det jag blev lärd för väldigt länge sedan. Jag måste ringa farmor och fråga åt vilket håll hon räknar, vid tillfälle. Det hade aldrig slagit mig innan att folk tänker olika vid huvudräkning, även om det är självklart nu när tanken har väckts.

Asch, jag hinner inte mer nu, men jag får försöka återkomma imorgon, antingen inom samma ämne eller något helt annat.

Igår fyllde Lily fem år. Det är inte klokt vad fort tiden går! Gammal klyscha, men så är det verkligen. Min yngsta är fem år. Min yngsta! Äldsta dottern har passerat tio och är snart lika lång som jag. Skor kan vi nästan dela på redan. Själv är jag närmare 40 än 30. Men som farmor och farfar sade i helgen apropå att tiden går fort; "vad ska vi säga då? Alla våra barn är pensionärer." Tiden går verkligen fort och jag känner lite småpanik över att inte hinna med.

Men det är ett helt annat inlägg.

Gårdagen var jättebra. Jag tror Lily känner sig nöjd också. Hon fick ett paket att öppna på morgonen och resten på eftermiddagen. Lily fick bestämma middagen, vilket blev korv stroganoff, och sen tårta till efterrätt. Hon fick två paket med Lego Elves, vattenfärg, och en massa djur. Ett paket med hundar och ett med djur på bondgården och sen fick hon hästar som liknar My Little Pony. Det var typ samma, men inte riktigt. Typ piratkopia. Hon blev jätteglad för allting. Resten av kvällen satt hon och byggde Lego med Vanja och lekte med djuren. Så det gick nog hem hos henne. :)

Jag nämnde väl häromdagen att jag har börjat lyssna på podcast? The Psych files är den jag lyssnar på för närvarande och lär lyssna på ett bra tag framöver. Han som håller i den, Michael Britt, startade podden för tio år sedan, så jag har lite att ta ikapp.

Den är väldigt intressant och jag kan verkligen rekommendera den till alla som är intresserade av psykologi eller bara av att lära sig något nytt. Ämnena han tar upp är väldigt varierande. Belöning vs bestraffning i barnuppfostran, statistik, hur en terapisession bör gå till, hästar som terapi, psykologins historia i USA, Freud och hans betydelse, grupptryck, gruppidentitet, minnesteknik, skepticism och kritiskt tänkande, hjärnans olika delar, vad som händer i hjärnan i olika åldrar, vetenskapliga studier och hur de går till, fötsvarsmekanismer, känslan av (o)rättvisa i arbetslivet och så mycket mer.

I en av de senaste avsnitten som jag lyssnade på idag, så intervjuade han en man som arbetade med vad han kallade "challenging kids". De arbetade utefter en ny metod som gick ut på tesen att barn vill göra rätt, om de kan. Gör de inte rätt, det vill säga vad den vuxne förväntar sig, så beror det på att barnet inte kankursiv text, inte för att barnet inte vill, eller bara vill jäklas. Han drog parallellen att ett barn som har dyslexi sätter man inte i timeout och säger åt den att tänka på att läsa ordentligt och sen efter fem minuter får barnet komma tillbaka och ska kunna läsa som om svårigheten inte längre fanns. Nej, man ser att barnet har en svårighet, något kognitivt, och försöker hjälpa barnet att övervinna svårigheten. Samma sak bör man göra med barn som är "jobbiga". Om barnet får ett utbrott när man ber det att borsta tänderna så beror det inte på att barnet inte vill, utan att barnet har en svårighet som det behöver hjälp med att övervinna. För barn vill göra rätt om de kan.

Jag stoppar där för jag är nog lite för trött för att försöka mig på att förklara hur de menade att de kognitiva svårigheterna var för barnen och hur man kunde hjälpa dem att få verktygen att lösa uppgifterna men det var otroligt intressant.

Ett citat som jag gillade från avsnittet var angående diagnoser. Han menade på att dessa barn, som alltså beskrevs som "challenging", absolut inte behövde ha någon diagnos, vilket många föräldrar trodde. Han sa "You don't need a diagnosis to have a problem. You need a problem to have a problem".

Det här har varit en väldigt påfrestande dag, både fysiskt och psykiskt. Vi hade minnesstund för Lasse idag. Lasse var en truckförare som jag jobbat med i 4-5 år. Han dog plötsligt och oväntat förra veckan, endast 47 år gammal. Minnesstunden var väldigt fin, men det var också jobbigt. Satt och grät i nästan en timme, men så är det ju när man sörjer någon. Jag kände inte Lasse jättebra, precis som med alla andra på jobbet så pratar man ju inte så ingående om sig själv utan det blir lite artighetsfraser och hälsningar. Egentligen känner man väl inte någon på jobbet alls, om man tänker efter. Men vi pratades vid varje vecka, vissa veckor varje dag och det är klart att det känns jobbigt att han bara är borta helt plötsligt.

Det var väldigt många som dök upp på minnesstunden. Det känns ändå bra. Han var omtyckt av många. Jag vågar inte hoppas på att så många skulle bry sig om mig om jag försvann. Jag vill inte låta negativ, men jag tror inte att jag gör så stort intryck på folk. Om jag dog imorgon skulle det nog bara vara nuvarande lagmedlemmar och några fackliga kamrater som skulle dyka upp. Kanske några från logistik också. Fler tror jag inte på.

Men det var inte det jag skulle prata om. Hela dagen har jag tänkt, inte bara på Lasse, utan även på andra som har gått bort. Tant Lilly och farbror Kalle. Paul, en internetvän som dog i cancer och efterlämnade fru och barn. Fortfarande tänker jag på honom när jag ser ett foto på den blå himlen som var hans favoritmotiv. Per, som bara blev 17 år efter fem års kamp mot cancer. Jag var ensam hemma när samtalet om hans död kom. Pappa har aldrig åkt så fort hem som när jag ringde honom den dagen. Anu, vars begravning vi var på när Vanja var fem veckor gammal. Hon hann aldrig träffa min förstfödda.

Det öppnas upp alla möjliga sår och sorger och tårarna har varit ständigt närvarande hela dagen. Kroppen reagerar också på all tung sorg. Det värker överallt och bröstkorgen snörs ihop konstant av återhållen gråt. Det stramar kring ögonen hela tiden, trots att jag har tvättat ansiktet flera gånger. Hela kroppen kändes totalt urlakad i flera timmar efter minnesstunden. Det har gått över nu, men det har varit jobbigt. Det är tur att jag har bra arbetskamrater som frågar hur jag mår. Det är jag tacksam för, för det har verkligen varit en tuff dag.

Särskilt tack till Fidde, Cafer, Tania och Manouchehr. Tack ska ni ha. <3

Som ungefär fyra personer har märkt (fler är det inte som läser min blogg, typ) så har det varit ganska, eller ja, totalt tyst på bloggen ganska länge nu. Det var flera år sedan jag bloggade aktivt och frekvent. Jag vet inte, det är väl att jag är på så många ställen samtidigt och vissa ställen blir helt enkelt lidande för jag hinner inte, orkar inte, har redan skrivit någon annanstans etc etc.

Ursäkter finns det alltid gott om.

Men. Jag vill förändra det här. Jag vill få ner tankar och idéer och vad som händer i vardagen och hur det går för barnen och så vidare. Dokumentation, helt enkelt.

Det finns ett par anledningar. En är naturligtvis att tiden går så fort. Barnen växer så det knakar, Lily är snart fem år, exempelvis. Det är ju inte klokt. Skola, aktiviteter, kompisar.. allt sånt sker med en rasande takt. Och jag glömmer. Jag vet inte om det är åldern, sömnbristen, stress.. Ja, jag vet inte. Men det känns som att jag har svårt att komma ihåg saker. Den ständiga frågan om var vi ska vara på jul är omöjlig att svara på utan att kolla foton med datum på. (Vi försöker vara vartannat år hos mina på julafton och vartannat hos Tommys). Fan, bara att komma ihåg var jag parkerade bilen varje dag på jobbet är svårt att komma ihåg.

Men det största skälet just nu, det är faktiskt att jag så mycket saker som jag vill resonera och fundera kring. Jag har, äntligen, fattat poängen med podcasts, ungefär fem år efter alla andra och började lyssna på en som heter Orbital path. Den handlar om rymden i första hand med många paralleller till jorden och hur vi använder kunskapen från rymden för att bättre förstå jorden. Extremt intressant. Men så lyckades jag komma ikapp den, så nu måste jag vänta på att nästa avsnitt ska komma ut och det orkar jag ju inte, så jag letade upp ännu en podcast att lyssna på. Denna hade fler avsnitt (över 200 stycken), så det lär ta mig ett tag att komma ikapp där. Den podden heter The Psych files och handlar om psykologi. Också väldigt intressant, även om vissa avsnitt lämnat lite att önska.. Men det ska jag inte gnälla på här och nu.

Hur som helst, dessa två podcasts har fått mig att fundera på väldigt många grejer och ämnen som jag vill utveckla. Okej, klockan två på natten är väl inte riktigt rätt tidpunkt att göra detta, men ska man börja med något så behöver man ibland något som sätter igång en och min hjärna är väldigt uppe i varv när jag kommer hem från jobbet på nätterna. Det är märkligt och jag vet inte varför det är så, men jag får ofta sitta länge och varva ner innan jag lyckas somna när jag jobbar kväll. En av anledningarna till att jag upplever det som så märkligt är att jag ofta är oerhört trött och sömnig på jobbet och sedan pigg och uppe i varv när jag väl är hemma igen och faktiskt har möjlighet att sova. Det går inte riktigt ihop i mitt huvud.

Anyway. I en av de sista avsnitten på Orbital path så pratades det om uppvärmningen och att isarna smälter. Vi lyssnare fick veta att det smälter is i storleksordningen av ett normalstort hus, varje sekund. Varje sekund förvandlas ett hus av is till vatten. Helt sjuka mängder när man tänker på det. En effekt av detta är att ytan som täcks av is krymper. Så klart. Det säger sig självt, egentligen. Men det isarna gör, förutom att vara en solid yta för isbjörnar att gå på, är att det reflekterar solljus. Mycket solljus studsar tillbaka ut i rymden igen på grund av isarna. Mindre is - mindre reflekterat ljus = mer strålning stannar på jorden och värmer upp den ännu mer. Det blir en ond cirkel, alltså.

I programmet erbjöd de inga lösningar, men jag tänkte mina lekmannatankar. Det är säkert många som har tänkt det här innan, men jag skriver ner det ändå.

Okej, så här tänkte jag. Om is reflekterar ljus och strålning och håller nere temperaturerna på jorden, borde det inte gå att bygga något artificiellt som gör samma sak? Jag tänker mig stora speglar eller annat reflekterande material som placeras ut på stora obefolkade ställen, typ öken, hav, Nord- och Sydpolen. Gärna kombinerat med solceller så att man skördar energi samtidigt. Tänk er plattformar, typ som oljeriggarna, fast med reflektorer istället som dagligen sänder tillbaka strålningen ut i rymden och sänker temperaturen på jorden. Med lägre temperatur borde isarna återhämta sig och hotet från global uppvärmning borde vara avvärjt.

I mitt huvud låter det som att det borde funka.

Jag har fler saker jag vill kommentera och bolla tankar om, men nu närmar sig klockan tre och jag måste upp imorgon också. Halv tre ska det hållas en minnesstund på jobbet för en medarbetare som hittades död i sitt hem förra veckan. :/ Jag tänkte närvara vid den, så jag kan inte åka sent till jobbet.

Jag är väldigt dålig på att uppdatera det mesta nuförtiden. Därför blir det ett inlägg om semestern när den nästan är förbi. Tommy börjar jobba på måndag och jag veckan därpå. Det känns som att vi inte har hunnit med så mycket i år, men det är inte sant. Vi var hos pappa nästan en vecka (skulle ha varit mer, men Lily blev tyvärr sjuk det första som hände, så vi kom inte iväg när vi hade tänkt oss) och så har vi varit på Mallorca i en vecka. Nu går barnen på simskola de sista två veckorna, så nu kan vi inte åka någonstans direkt, men man kan absolut inte kalla det bortkastad tid. Det vet verkligen på tiden att barnen lär sig simma.

Lukas gick även på simskola på Mallorca och det var väl investerade pengar. Inte bara för att han lärde sig crawla, vilket i sig är rätt häftigt, men han blev mycket säkrare i vattnet överlag, han lärde sig att dyka under vattnet och hämta upp saker från botten, simma under vattnet och hoppa i från kanten. Så jag kan verkligen rekommendera alla som åker utomlands med barnen att boka upp dem på simskola om möjligheten finns. Bara att vattnet är varmt gör mycket för att de ska lära sig. Nu får barnen kämpa på med nästa simskola i Sveriges kalla sjöar och framstegen, som ändå görs, sker i mycket långsammare takt.

Mallorca var en välbehövlig upplevelse i sommar. Vi fick i alla fall en vecka med sol och värme och mycket bad. Väl hemma i Sverige så har det regnat nästan varje dag och utöver simskolan så blir det inget badande. Jag trodde att det skulle vara mer besvär med själva resan än vad det var. Flyget, transfer till och från hotellet, bagage och barn.. Allt fungerade klockrent. Lily var liiiite rädd precis när vi skulle gå på planet, men det blev aldrig något problem. Jag är enormt imponerad av barnen. Omställningen från 18 grader i Sverige till 35 grader på Mallorca gick också förvånansvärt bra. Visst, utflykterna var jobbiga i värmen, men poolerna var sköna. :)

Den här dagen har varit allt annat än bra. Det är verkligen tur att det åtminstone är fredag. Jag har varit tjurig och inte alls på humör hela dagen.

Det hela började med att jag blev så otroligt sugen på potatisbullar med bacon och lingonsylt igår, så jag bestämde mig för att vara duktig och ambitiös och laga till lunch åt mig själv på förmiddagen så jag kunde ha med mig detta till jobbet. Så jag gick upp relativt tidigt och började fixa i ordning. Jag skalade potatis, delade dem och kokade. Lagom till att potatisen var färdig så händer det.

Strömmen går. Fan! Jag hoppades in i det sista att den skulle komma tillbaka så jag kunde steka potatisbullarna (mos gick bra att göra utan ström), men förgäves. Till slut fick jag ge upp och smörade fyra mackor istället att ta med mig.. :(

Så det har jag gått runt och varit sur över hela dagen, men det slutade inte där! När jag nästan var framme vid jobbet kom jag på att jag glömde ta med mig en handduk. Så inget duschande på jobbet heller. Jag har för vana att duscha på jobbet sena fredagar annars. Såklart gick jag och irriterade mig över detta också, så när jag bytte om glömde jag att ta av mig Irlandsringen. Gnnh! Den skaver rätt rejält när jag har på mig skyddshandskarna, men nu har jag snällt fått gå med den på hela dagen.

Och så är det övertid till 02.00 också. Imorgon förmiddag ska jag åka till pappa, två timmar i bil. Underbart.

Det här inlägget har jag tänkt skriva länge. Ja, ungefär en månad har jag tänkt att "det måste jag skriva om på bloggen" och ändå tar jag mig inte för att göra det. Förrän nu, vill säga.

Jo, vi var ju tvungna att köpa en ny bil till mig i början på året. Min gamla gick inte igenom besiktningen och domen blev 15 000 i reparationskostnader, vilket inte kändes motiverat då bilen kostade 22 000 när vi köpte den för tre år sedan.

Så vi åkte iväg och tittade på andra bilar. Vi hittade en bil som vi ville ha på Holmgrens bil i Göteborg; en Mazda 2 från 2013. Vi bestämde oss på plats att vi ville ha bilen och frågade när vi kunde hämta den. Vi kunde hämta den redan dagen efter, lovade de (detta var på en torsdag) och jag ville gärna ha den direkt. Med tanke på hur mycket fel det var på min bil så ville jag inte ha den till jobbet på måndagen. Så vi bestämde att vi skulle hämta bilen följande dag, klockan 11.

Eftersom vi hade köpt nya vinterdäck till bilen så ville vi gärna behålla dem, så när vi kom hem ställde sig Tommy och bytte till sommardäck på min lille Modus. Nya däck är inte gratis och det vore dumt att skänka bort splitter nya däck.

Följande dag klev vi upp i god tid. Vi hade kommit på att vi var tvungna att ta båda bilarna till bilfirman eftersom jag fick med sommardäck och de skulle ta upp hela baksätet och därmed skulle inte familjen få plats. Tommy behövde åka och tanka innan, så jag gick ut för att flytta på min bil (som blockerade utfarten eftersom vi bytte däck kvällen innan och närmast utfarten är det mest plant).

Grannen var ute och vi bytte några ord. Jag sade till henne att "nu får du säga hej då till den här bilen, för vi ska sälja den idag".

Sen satte jag mig i bilen.

Jag vred om nyckeln.

Och..

Bilen startade inte.

Jag trodde inte att det var sant. Jag testade igen, men motorn bara hackade. Jag gick in till Tommy och kunde inte låta bli att skratta åt eländet. "Tommy", ropade jag. "Bilen startar inte". "Du skojar?" utbrast han, men tyvärr var det inget skämt. Han följde med ut, men naturligtvis startade inte bilen för honom heller.

Vi testade först att putta bak min bil så han kunde komma ner med sin bil och så testade vi att få igång min bil med hjälp av startkablarna. Av någon anledning funkade inte det överhuvudtaget, så till slut fick vi ge upp. Då testade vi att springa igång bilen. Jag satt i och Tommy knuffade på. Ettans växel i och så släppte jag kopplingen när vi hade lite fart. Och det funkade! Tills jag skulle växla upp.. Då dog bilen igen. Det var bara att börja om. En annan granne kom ut och frågade om vi behövde hjälp och det tackade vi med glädje ja till. Nu fick Tommy sitta i och jag och grannen knuffade på. Nerför backen och tjoho! Bilen gick igång! Men så var det grävmaskiner i vägen och han tvingades bromsa och självklart dog bilen igen. Tredje försöket lyckades han få igång bilen och hålla den igång och han försvann nerför backen och utom synhåll.

Nu kom nästa problem. I bilen låg min telefon och mina nycklar, så jag kunde inte ringa honom och kolla hur vi skulle göra nu. "Nåja", tänkte jag, "jag får börja med att samla ihop barnen och låsa dörren". Så jag går upp till huset och vad trappan hör jag något ljud. Vad kan det vara? Jag öppnar dörren och möts av ett ilsket tjutande! Brandlarmet är i full gång! Panik! Spring in, slita ner brandlarmet och ut med batteriet så det blir tyst. Sen skickar jag ungarna åt alla håll för att släcka lampor, dra ut kontakter och försöka hitta orsaken. Men vi hittar ingenting! Ingen brandlukt, ingen rök, ingenting. Jag ringer till Tommy från hemtelefonen och berättar vad som hänt och sen roffar jag åt mig bilnycklar till Tommys bil, extranycklar till huset och, trots att det känns halvbra att lämna huset när brandlarmet precis har tjutit, så låser jag och lastar in ungar i bilen och ger oss iväg.

Nere vid grusplanen står Tommy med min bil igång. Vi byter bil med varandra och jag kastar mig iväg till bilfirman och Tommy åker och tankar. Vi är redan sena.

Jag hittar inte i Göteborg, men från Gnistängstunneln hittar jag till bilfirman så om jag bara hittade dit skulle det gå bra, visste jag. Vi hade ju åkt vägen dagen innan, men eftersom jag är som jag är så är det ingen garanti för att jag ska hitta. Jag visste att vi svängde av vid en avfart och om jag hittade den avfarten skulle jag komma rätt. Jag kör,och där ser jag en avfart! Var det rätt? Jag testade och kände till min lycka igen mig. Lugnad körde jag vidare. Sedan upptäcker jag Liseberg på min högra sida. Vad fan? Inte körde väl vi förbi Liseberg innan? Nej, självklart inte.. Jag hamnade fel och fick köra via Åby istället. Som tur var så ledde den vägen också dit jag skulle, men det blev ju en omväg, såklart. Precis när jag kommer till rondellen innan bilfirman så ser jag Tommys bil komma från andra hållet! :D Så vi anlände samtidigt.

Stressad och totalt uppe i varv kunde vi äntligen köpa den nya bilen. Självklart sade vi ingenting om att bilen inte hade startat på morgonen..

Brandlarmet då? Nej, det var ingenting. Brandvarnaren hade fått fnatt och skrek oavsett vad vi gjorde. Så Tommy åkte och köpte en ny.